Jag har skrivit om en fråga som engagerat mig allt sedan jag läste till lärare på 90-talet: diagnossamhället. Sedan dess frågan debatterats med jämna mellanrum. Idag är de första ADHD-barnen vuxna och många av dem önskar få bort sin diagnos. Bland annat influencern och företagaren Isabella Löwengrip. Har vi skapat ett samhälle där inte minst barn måste få en diagnos för att få hjälp med stöd i olika situationer? Och har vi skapat ett samhälle och en skola som utsätter människor för en orimlig press och stress, som vi sedan skyler över genom diagnostisering och medicinering? Diagnoser som tidigt i livet placerar en person i ett fack som senare kan vara mycket svårt att ta sig ur. Jag tar inte ställning till om ADHD är en rimlig diagnos eller ej. Den frågan lämnar jag till andra. Men jag vill bestämt hävda principen om varsamhet: Undvik att överdiagnostisera. Låt inte diagnoserna styras av ekonomiska bidrag till de enskilda skolorna.
Och framför allt: Ge utrymme för människors personligheter och olikheter. Vi får aldrig frestas att medicinera bort dem.
