Idag är jag publicerad i Bohusläningen, där jag skriver om betyg. Om hur alla system drabbas av inflation på något sätt. De senaste två betygssystemen vi haft har visat på högre andel höga betyg över åren, men utan att kunskapsnivåerna ökat i samma takt. Detta utifrån de nationella proven. De nationella proven ska vara en slags måttstock för betygen, men de korrelerar inte alltid. Samt att nationella prov inte görs för alla ämnen. Men det finns motstridiga undersökningar om detta.
I det relativa 1-5-systemet var det visserligen inte så bra att få en etta eller en tvåa, men det var fortfarande ett betyg. Att sätta underkänt – F – på en elev är svårt för många att hantera. Även om läraren förklarar att “det är inte du som är underkänd, utan det du visat i ämnet”, är det inte alltid de kan skilja på det. Många tappar helt självförtroendet och halkar efter.
När G, VG, MVG skulle bytas ut i Gy-11, var det en engagerad lärare som åkte runt på skolorna och pläderade för att behålla trestegssystemet. Han sa att framförallt blir det “för svårt” att sätta betyg i fem steg, istället för tre. (bortsett från underkänt) Lärare praktiserade dock internt till elever om de hade “starkt” eller ” svagt” betyg i något steg. Den elev som till exempel fick G+ skulle känna att den var “på väg” mot ett VG. Men det var inte säkert att eleven i slutändan fick VG, utan ett G – precis som den elev som fått G-.
I det nya systemet skulle eleven med ett G+ få ett D. Men stegen i F-A är svåra att förklara skillnaderna emellan, även om läraren känner sig säker på vilket betyg eleven ska ha. För ett enskilt moment kan det handla om en enda mening som skiljer ett E från ett D – o s v.
Att undervisa och sätta betyg är ett hantverk som tar några år att lära sig. För en ny lärare är det väldigt viktigt att rådgöra med en erfaren lärare vid betygssättning. En ny lärare tenderar även att vara strängare i sin bedömning än en erfaren.
Till syvende och sist är det en enskild person – läraren – som ska göra en bedömning. Så ser det oftast ut i samhället: en domare gör sin egen bedömning, en biståndshandläggare på ett socialkontor. Utbildade människor som tolkar lagar, regler, instruktioner.
Vi som har satt betyg på gymnasiet i många år vet att den största svårigheten är att känna att man hunnit ge eleven tillräckligt med undervisning för de olika momenten, så att eleven ska haft en chans att hinna göra allt som krävs för det momentet. Varje prov ska betygssättas.
Jag har vid olika tillfällen sett debatter på Twitter mm, där icke lärare går igenom betygskriterier och kursplaner och förfasar sig över hur obegripliga de är. För en utbildad lärare är de inte obegripliga. Det liknar när lekmän diskuterar domar – utan att ha hela historien klar för sig.
Men framförallt tycker jag att dagens betygssystem ökar stressen hos barn och unga vuxna. Att inför varje moment gå igenom vad de ska kunna är otroligt stressande. Jag brukade upprepa: “Ju mer du kan berätta om detta, desto högre betyg kan du få.” Samt vara tydlig med exakt vad som krävs för att få godkänt. Ett E, alltså.
Diskussionen om betygen kommer att fortsätta. Den har nog inte ens börjat.
