Nu är den svenska uttagningen till Melodifestivalen färdig och vinnaren är utsedd. Tydligen var Loreen en favorit, men bland artisterna har både nya stjärnor och välkända namn synts.
Under en handfull lördagar har den som önskat kunnat följa #melfest på plats eller i TV-soffan. Jag känner många som tycker det är en festlig tid med Mello och som är väl insatta i hur allt går till och vilka som vunnit genom åren. De ordnar små fester och klär upp sig.
Samtidigt har jag sett hur många dissat hela arrangemanget stenhårt på Twitter. Att nivån varit bottenlåg och att spektaklet borde läggas ner.
Men varför tittar man om man tycker det är så uselt?
Själv är jag inte särskilt intresserad och från min horisont ser det ut som att det är samma låtskrivare år efter år, men jag kastar ett getöga på det emellanåt. Det jag ser är framförallt en familjefest. Många barn är där, man ser ballonger och skyltar. Mello är en arena där generationer möts och den har en lång historia.
Klagomålen liknar något som jag aldrig förstått mig på: försök att få någon att gilla den musik du själv gillar, eller dissa musik någon annan gillar. Det går aldrig att “övertala” någon att gilla din musik. Och varför deklarera att du inte gillar en annan sorts musik? Det är både meningslöst och onödigt.
Så låt Mello fortsätta vara en årlig glädjefest för dem som gillar den – och de är många! Det finns andra aktiviteter att ägna sig åt om man avskyr den. Fast det är klart – de aktiviteterna har ju varit att twittra.
