I juli lägger sig ett särskilt lugn över landet. Oavsett arbetsbörda, är juli att sätta sig på gräsbacken med fötterna i bäcken och vända ansiktet mot solen. Larmen må ljuda runtomkring – men nu ska vi bara sätta oss ned och andas. Vi vet att det snart är över.
Sverige är så mörkt under flera månader. En oöverträffad tweet av Johan Hilton i oktober löd: “Marsch pannkaka allihopa in i svarta säcken”.
Beakta dock att detta skrivs dagen innan Almedalen startar i Visby. Efter två års pandemistängt ska de återigen försöka sig på att samla det politiska klientelet – dock under färre dagar än tidigare. Eftersom det är val i höst kan vadsomhelst hända av utspel, intriger och konflikter. Alla slåss om uppmärksamheten.
Efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina trodde jag inte att man skulle våga samla en politisk elit på en sådan strategisk plats som Gotland är. Jag hörde att företag och organisationer som är där har fått erbjudande att teckna avtal med firmor som “försäkrar dig snabb transport hem vid nödläge”. Nu hoppas vi ändå att allt ska fortgå som vanligt – även om ingenting längre är som vanligt. Så mycket har hänt:
Sverige har som en direkt följd av kriget i Ukraina lämnat in en NATO-ansökan, vilket var en mycket avlägsen verklighet för ett år sedan. Därefter har det fått följder ingen anade och plötsligt har Sverige avtal med Turkiet att utlämna personer de anser vara terrorister. Det finns en färdig lista med namn. De flesta partier är dock överens om att det är ett pris som måste betalas eftersom världsläget har ändrat sig så mycket på så kort tid. Men det råder stor osäkerhet kring vad det kommer att innebära. Är det bara Erdogan som tar tillfället i akt att samla inrikespolitiska poäng, eller finns det ett hot på riktigt att människor från Sverige kommer att överlämnas? Om detta finns ännu bara spekulationer.
