Vem är du i sociala medier

Bloggen hade ju sin födelse och storhetstid i början av 2000-talet, när internet blev tillgängligt för alla – och i de sociala mediernas barndom. Den blev snart omsprungen av andra forum och så kommer det att fortsätta. Just nu pratar alla om Clubhouse och vi som är äldre säger att ”det är ju precis som heta linjen var på 80-talet”. Clubhouse passar säkert många, när det handlar om att prata. Och slippa att synas.

Men framförallt dominerar poddarna nu. Själv har jag följt Metalpodden från start. Att lyssna på dem är som att återigen få sitta med i replokalen och lyssna. Man känner sig inbjuden – som en kompis.

Metalpodden är min absoluta favorit, såklart. Men i studiesyfte har jag börjat att lyssna på en massa andra poddar. Vissa har tydliga teman och struktur. Alla har en idé, men över lag karaktäriseras poddar av att det är mycket tjat, utvikningar och ”gott om tid”. I motsats till allt annat. På Twitter ska man försöka att utmärka sig på få tecken. Skapa sin stil. Det inbjuder till våghalsighet, eftersom det är kaxiga kommentarer som väcker engagemang. Något som slagit mig rejält, är hur just twitter kan ge en bild av en person, som sedan visar sig vara helt annorlunda i verkligheten. Det beror förmodligen på twitters format. Eller så är det så, att det är den riktiga personligheten som syns? Den nedkokade essensen? Den som blandas ut av sociala konventioner i de vanliga sociala mötena, som på en fest eller en konferens?

Ska du skriva en text någonstans, säg på Facebook, så vet du att den måste vara mycket intressant för att någon ska orka läsa ända till slutet, om den är längre än 500 tecken. Långa texter brukar inledas med ”varning för lång text”. I debatter har du i princip tre meningar på dig att fånga någons intresse. Podden däremot erbjuder motsatsen med sitt trevande resonemang, flams och spånande. Även om alla försöker att utgå från en idé om sitt avsnitt. De flesta håller på över en timma.

Fenomenet med selfies i tid och otid har jag personligen svårt att anamma på flera plan. Men vet att det handlar om att inpränta en bild av dig hos andra. Upprepa i marknadsföringssyfte. Jag funderar även mycket över hur vi påverkas av att blotta oss, som vi gör i sociala medier. Allt uppmuntrar till det. Men när det vänds emot någon, säg att någon råkar ut för en stalker, eller får hårda påhopp, då sägs att man får skylla sig själv som bjudit in.

En vän skapade nyligen en grupp på facebook för oss som är födda -71 och gick i samma klass i grundskolan. Hittills har det endast lagts upp en bild av oss. Själv har jag nästan inga foton alls av oss och av det vi gjorde. Ingen hade ju med sig en kamera hur som helst. Ställ detta i kontrast till hur en vän dagligen filmar och fotar sina barn. Varje kväll kan jag kolla på en handfull filmer och foton på Insta stories av hennes familj. Väldigt roligt för mig, men jag funderar över hur det kommer att påverka barnen? Kommer de alltid att förhålla sig till att det man gör filmas? Hur påverkar det ens beteende och tankar? Detta vet vi inte ännu.

Min blogg är min bas. Här samlar jag texter och uttrycker tankar. Det gör jag oberoende av vad som är trendigt eller ej. Personligen tycker jag inte att skrivande kan bli omodernt. Ever never.