Det har nu skrivits en hel del om Jordan B Peterson och hans besök i Sverige där han hållit några föreläsningar. Han rör upp många olika känslor – positiva som negativa. Igår tog utrikesministern till orda och tyckte att han ”kunde krypa tillbaka under den sten han kom från” – för att han är kritisk mot feminism och identitetspolitik. Inte så konstigt med tanke på att hon salufört sitt departement som just feministiskt.
Med sina ”12 livsregler – ett motgift mot kaos” försöker han få unga män att räta på ryggen. Han har så många fans bland just unga män – vilket i sig berättar något. Att det finns en längtan efter något sådant här. Någon som ser dem.
Jordan B P säger sig vara kritiks till feminism och tycker att jämställdhetsivern har gått för långt. Han pekar också ut Sverige som ett extremt land på den fronten, varför det kommer att slå tillbaka på något sätt.
Det finns något paradoxalt idag gällande könsroller. Kvinnor får ha många roller. En kvinna får vara både ”kvinnlig”* och ”manlig”. I detta ingår hur kvinnor får klä sig – det mesta funkar. Just det sista gäller inte killar. Ännu finns många regler för var gränsen går. En kille som drar på sig en klänning får vara beredd att utstå och försvara sig en hel del, vilket inte gäller en tjej i kostym.
Killar ska vara jämställda – vilket inte är samma sak som att vara ”kvinnliga”.
Ändå har vi långt kvar till jämställdhet. Det finns fortfarande mycket våld mot kvinnor och metoo-upproret visade att våldtäkter, tafsande och nedlåtenhet fortfarande är ett utbrett fenomen.
Jag undrar då – finns det några äldre män som reser 50 mil och betalar 1700 spänn för att kolla på Jordan? (Förutom de som är där för att kolla vad han egentligen säger) Eller är det ett fenomen som i första hand locka unga? De under trettiotvå?
Jordan säger: ”När kulturellt kaos råder, så måste man gå tillbaka till det självklara och förklara varför. Det har inte gjorts på mitt sätt tidigare”. På frågan om det ändå inte är en massa plattityder han serverar.
Vad är det som lockar? Det verkar finnas en grupp som är svältfödda på livsråd.
Jag kan förstå att han lockar unga män. De har så många tvetydiga krav på sig. De ska vara jämställda, lyssnande – men samtidigt manliga också. Hur får man vara? Vad får man göra?
Det här kan ha ett samband med individualiseringen och sekulariseringen. Inom judendomen finns tydliga instruktioner för hur man ska hantera det mesta i livet – inte endast de stora livshändelserna som bröllop och begravningar. De flesta anser att det är krångligt att följa en massa rutiner och regler, men meningen med dem är att människan annars har svårt att sköta sig. Under resans gång i historien har vi även glömt bort en massa bra klokskap. Vi ska absolut inte tro att vi idag vet bäst på alla områden. Mycket vunnet har gått förlorat och fallit i glömska. Som måste erövras och återupptäckas på nytt.
Tittar man på statistik så ser man att kvinnor klarar sig bättre ensamma än män. De lever längre, sundare och har fler vänner. Medelåldern för en ensam man är 65 år. En man ser ut att behöva ett partnerstöd. Den biologiska förklaringen är att kvinnor måste kunna ha flera roller, eftersom hon alltid riskerar att bli ensam med att ta hand om barnen. En kvinna kan alltså lätt ta både ”manliga” och ”kvinnliga” ”roller”, medan en man sällan kan ta på sig en kvinnlig roll.
Jag skrev nyligen om att just föreläsare är vår tids sekulära predikanter. Att det finns en längtan efter att få en ”predikan” om livets glädjeämnen och sorger. När få går till kyrkan och en tro ses som flum, så drar underhållningsföreläsarna istället till sig folk. Just för att vi har ett behov av att lyssna till en ledstjärna eller en klok person. Jordan B P passar ju in jättebra i den här förklaringsmallen. Han fyller ett existentiellt och andligt behov för en viss grupp! Punkt. Sedan kan man vända och vrida hur mycket som helst på hans påståenden. Eller tycka att han har en arrogant uppsyn. Eller fördöma honom som kvinnofientlig och tycka att han ska krypa tillbaka under den sten han kom från.
Han är bara en i raden som fyller efterfrågan på en existentiell frågeställning: Vad är meningen?
Jag kan tillägga att jag inte är särskilt bevandrad i Petersons lära. Det är fenomenet jag intresserar mig för – vad det står för.
*Utifrån de kulturella schabloner vi har av vad som är manligt och kvinnligt. Ber man elever på gymnasiet göra en lista på fördomar och egenskaper de uppfattar som könstypiska, blir dessa väldigt lika – år från år. Som att kvinnor övertolkar, är moderliga och att män inte kan gråta, med mera. Sedan är de överens om att allt finns på en skala och att det inte går att generalisera.
