I höst är det val igen och det är tider som alltid präglas av förenklad retorik, påhopp, kandidater som försöker att synas och heta debatter. Jag har jobbat i många valrörelser och vet hur det går till. Men förutom de vanliga greppen, tycker jag mig se en trend som jag tycker är en farlig utveckling – nämligen påhopp på demokratin själv.
Tre trender syns: 1) Minska antalet folkvalda 2) En tanke om att rationalisera beslut 3) Sköta samhället som vore det ett företag
Sd driver i kommunerna förslag om att minska antalet ledamöter i fullmäktige. Lägsta antalet är relativt nyligen justerat, eftersom många kommuner är små och har svårt att finna folk. Kan dessa styras med ännu färre personer? Du ser även ofta förslaget om att minska antalet ledamöter i riksdagen. Huvudargumentet som hörs är att vi har ett stort parlament i förhållande till en liten folkmängd. Så är det visserligen – dock ett system som fyller en funktion, när vi är ett avlångt och glest befolkat land. Det är representation det handlar om. Men andra argument hörs också. Att det måste vara färre, men duktigare politiker. Kanske inte ens politiker, utan områdesproffs. Det hörs även krav på högre utbildning för att få vara politiker.
Ytterligare ett argument för att minska den politiska representationen i samhället är att det är dyrt. ”Halvera antalet politiker och spara hur mycket pengar som helst”. Demokrati och val kostar som bekant en hel del. Men motsatsen är minskad representation vilket innebär ökad klyfta väljare och valda, vilket i sig spär på förakt.
Jag har tidigare resonerat kring vem som vill bli politiker idag, när det är en väldigt utsatt position – och hur vi ska locka flera att vilja delta. Det finns många intressanta förslag på detta. De flesta människor är väldigt politiskt intresserade men har svårt att se sig själva som politiker. Risk finns även att utsätta sig själv och sin familj för förakt och trakasserier.
Att sänka trösklarna in i partierna är en viktig del. Göra det lätt att bidra med något i mån av ork och tid, utan krav på att hamna i en styrelse och bli bunden lång tid framöver. Jag tycker att folkmotioner är ett bra förslag och förbättrade modeller för medborgardialog. Listan över nya grepp på hur förbättra engagemang och deltagande hos folk kan och ska göras lång.
Men det innebär inte att vi kan rationalisera bort de viktiga grundfunktionerna i demokrati. Demokrati kräver styrelser, stadgar, årsmöten, regler och lagar. Annars förloras legitimiteten.
Nyligen var jag på en utbildning där en av talarna raljerade över politiker. ”Det är kanske inte de bästa personerna som blir politiker, utan kanske till och med de sämsta”, sa hon, vilket följdes av många skratt.
Ett problem som finns i nämnder och styrelser är att folkvalda personer byts ut under en mandatperiod. Det tar tid att sätta sig in i området och lära sig hur arbetet går till. Så om folk byts ut för ofta blir det såklart svårt att jobba, men huvudsakligen fungerar det ganska bra gällande kontinuitet.
Det är ändå inte meningen att politikerna ska vara proffs. Snarare kan det hämma arbetet om du har med någon som vill sitta som representant för sitt skrå. De folkvalda politikerna ska bidra med att bevaka frågor ur sin ideologiska aspekt – sin bevekelsegrund och drivkraft. Folket väljer ju representanter de tror ska driva samhället i den riktning de önskar. Självklart har politiker vissa frågor de driver, men i verkligheten dyker det ju upp nya problem att ta ställning till varje dag, varför politikerns önskan om att styra samhället i en viss riktning är den allra viktigaste.
Om politiker ska vara proffs, så blir de i praktiken onödiga. Då blir det ett jobb som kan sökas utifrån kompetens – precis som vilket jobb som helst. Att vara politiker är inte ett jobb, utan ett förtroende man får som representant för ett parti med en ideologisk grund och riktning. Specialkompetens tillförs som beslutsunderlag via föredragningar av specialister.
Ex: Säg att vi behöver bygga 100 nya bostäder i Öckerö kommun. Politikerna slår då fast att detta är vårt behov. Sedan ska de ta ställning till om dessa ska placeras rationellt på ett ställe, eller spridas ut över alla 10 öar? Hur man ställer sig i den frågan handlar om ideologisk drivkraft utifrån vilket samhället man vill bygga. Inte om att bygga bostäder i sig. Det är det här som är poängen med politiker. Byggtekniken sköter byggare. Du behöver alltså inte vara snickare för att fatta beslut om bostadsbyggande i bygg och miljönämnden. Kanske alla i nämnden inte är överens? Ja, då får man reservera sig, så att medborgarna vet vad de tyckte var viktigast. Politiker kan ställas till svars på olika sätt. Ytterst på valdagen, när makten ligger i händerna på väljarna.
Det här blev kanske lite övertydligt, men det är om just detta som vi behöver diskutera.
Det gäller sedan att ha en genomskinlig process över var beslutet överlämnas och till vilka. Tyvärr är det väldigt vanligt att detta är oklart. Då blir ansvarsfrågan diffus och då är det svårt att ställa någon till svars.
Demokrati handlar om att föreslå, diskutera, tycka olika och att finna sig i att förlora i en fråga. Det är tidsödande och kräver tålamod.
Det måste bli fler politiker – inte färre. Avgörande är att locka fler att delta i politiken. På olika sätt. Vi får inte gå i fällan att tro att allt måste göras om för den sakens skull. Däremot en hel del och det måste göras utan att den liberala demokratin beskärs på ett felaktigt sätt.
bild: ur debattartikel GP av Patrik Stigsson “Politikerna dansar mot sin egen undergång”
