Oj vad det stormar kring Miljöpartiet den här veckan. Det är nu helt uppenbart att det var ett stort misstag av Löven att ta in dem i Regeringen. Oavsett om man kan förklara en del och diskutera huruvida det skall vara okej att ha egna hälsningsritualer eller inte, eller om man kan vara på en middag med Grå Vargarnas ledare, så känns det som att något är fel i i Miljöpartiet. Det förefaller finnas en kultur där som inte är bra. Det senaste, att de utövat påtryckning mot Aktuellt är synnerligen allvarligt. Romsons alla konstiga formuleringar är också mycket märkliga. Var kommer dom ifrån?
Miljöpartiets kompass har verkar ha gått sönder.
När Per Garthon försöker få avsättningen av Kaplan till en sionistisk konspiration, ja då blir man riktigt mörkrädd.
Förklaringarna duggar tätt. Men, när det är så många saker som måste förklaras hela tiden, då är det något som inte stämmer.
Som vanligt när något är fel, så försöker man måla de bruna löven gröna istället för att plantera om plantan. Göra jobbet ordentligt från grunden. Så, istället för att försöka förklara sig hela tiden, så måste Miljöpartiet gå till grunden med sina problem. Vart dom skall börja får dom reda ut själva.
Kaplans middag med Grå Vargarnas ledare var inte bra och Miljöpartiet har problem. Men, det som ytterligare är allvarligt i den här historien är två andra sidor. Dels att det som har hänt ger en bild av att politiken är en soppa där ingen har koll. Där man skyller ifrån sig, och anklagar andra. Men även att många som inte är politiker åter säger: “Gud vilken tur att man inte är politiker! Vilka gatlopp dom får löpa!”.
Det är inte heller så många som är politiker. Väldigt få faktiskt. Av våra miljontals invånare så är endast 70 000 personer politiker. I kommunerna så är medelåldern hög – de unga är inte intresserade av att befinna sig där. De som är politiker har ofta varit det länge och de som är våra absoluta toppolitiker har siktat in sig på uppdraget från låg ålder. Fredrik Reinfeldt sade vid något tillfälle (tror det var när två av hans första ministrar fick gå snabbt efter TV-licensen och svart barnhjälp) att han sett till att inte göra något dumt i livet, eftersom han alltid siktat in sig på ett liv som politiker. Från 13 års ålder!
Vi kan inte ha ett samhället där endast de med snövitt förflutet och de med hundra procent läppkontroll kan vara politiker. Det är faktiskt just rädslan för att göra fel och bli uthängd för något som ligger bakom många samhällsintresserade personers val att inte engagera sig politiskt. Det blir stora uppslag och många omgångar när en politiker gör något fel. Vem vill utsätta sig för det? Inte så många, tydligen.
Dålig konkurrens i politiken ger tunt underlag.
