Samtal om folks engagemang #Bokmässan

20170928_160639

Hur ska det gå för demokratin? 

Hur är det egentligen ställt med folks engagemang för vår demokrati? Har det minskat eller ser det likadant ut? På Bokmässan lyssnade jag på Mikael Persson forskare GU, Ann-Sofie Hermansson KSO Göteborg och Peter Gustavsson ordförande i kulturnämnden Uppsala. Carl Tham moderator.

Det var ABF som var arrangörer och jag fann det intressant att höra hur de resonerar, eftersom jag är ordförande för Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg och vi konkurrerar med varandra och jobbar med liknande verksamhet och problemställning. Just nu ger staten ut stora bidrag för att vi skall jobba med nyanlända i Sverige.

Bokmässans tema var ju bildning och för att demokratin skall fortleva så krävs demokratiska medborgare. Här talar vi om den politiska bildningen, vilken består av många olika delar. Från ren föreningskunskap till förståelse för olika grupper och skilda livsvillkor.

Vi ser idag också attacker på demokratins institutioner, vilket är ett effektivt vapen för de extremistiska grupper som faktiskt vill avveckla viktiga delar av den liberala demokratin. De vill undergräva förtroendet för dem.

Mikael Persson berättade om sin forskning på GU och SOM-institutet. De har tre olika effekter i huvudet när de forskar. Generationseffekt, periodeffekt och livscykeleffekt. Unga ligger lägre idag på vissa frågor som handlar om demokratin, men frågan är om det är tillfälligt och något som ändras med åren, eller om vi ser en förändring. Vi får hålla i minnet att unga alltid har skiljt ut sig.

SOM har mätt förtroende för riksdag, regering och partier sedan 1986. I åldersgruppen unga – 16-29 år – går det upp och ner under den här perioden och det förändras alltid kring valen. Förtroendet för dessa institutioner stiger innan valet för att sedan gå ner igen. Och detta gäller faktiskt för alla de åldersgrupper de kikat på. Ingen alarmism alltså.

De unga har under den här trettioårsperioden haft störst förtroende för just partierna, men där syns en minskning idag. Det är de över 65 år som har lägst förtroende för partierna.

Gällande det politiska intresset så ligger faktiskt unga i topp!

Som jag skrivit om tidigare så har ju antalet medlemmar i de politiska partierna minskat rejält. Från 1980 till 1995 så sjönk antalet med dryga 700 000 personer. Dock avstannade minskningen  i mitten av 90-talet och har sedan dess legat på ungefär samma nivå. Utraderingen av partierna kom inte till stånd och vi ser idag hur unga på nytt blir medlemmar och börjar ersätta de som dör i den äldsta gruppen.

Men såklart är det inte alla unga som blir medlemmar i partier och har ett starkt politiskt intresse.  De med extremt lågt förtroende för alla tre institutioner nämnda ovan  finns bland de unga.

Om vi tittar på unga idag mot förr så har de födda på 90-talet ett högre förtroende för partier, regering och riksdag än de födda på 70-talet hade när de var unga. 

Ann-Sofie Hermansson sa att hon var så trött på att socialdemokraterna hela tiden håller på och förhåller sig till hur opinionen ser ut innan de tar ställning till något. Jämt när en fråga kommer upp säger man ”Har vi mätt på det?” och ”Vad tycker folk i den här frågan?” Det blir så ängsligt sade hon och hon längtade efter att de skulle börja ta ställning genom att dra upp stora riktlinjer för hur de vill att samhället skall formas. Eftersom ”folk” tycker olika i alla frågor. Inom socialdemokratin t ex så finns ju alla sorters åsikter om hur vi skall behandla frågan om tiggeriet. Ann-Sofie var inne på att på så vis så är alla partier populister. Alla håller upp fingret i luften och känner efter innan de tar ställning. Sedan berättade hon om hur positivt överraskad hon blivit när hon blev inbjuden till en debatt hos moderat ungdom. Hon hade förväntat sig att bli ”nitad” i en debatt, men fann unga som var genuint trötta på Brexit, Trump och populism och ville diskutera.

Ann-Sofi sa att hon aldrig någonsin lärt sig något i en debatt. Men däremot gjort det i samtal.

Varje fredag försöker hon ha ett möte med en medborgare över en lunch. Den medborgaren kan vara väldigt arg på henne inledningsvis, men efter en stunds samtal kan man se hur ilskan sjunker undan när man får mötas öga för öga. Något som aldrig kan ske på twitter.

Hon avslutade med att säga att opinionsmätningar skymmer sikten. Man ska bilda opinion – inte mäta den. Och rättshaveristerna är inte de unga, utan det är 40-, 50- och 60-talisterna.

Peter Gustavsson sa att unga blir inte demokrater i skolan, utan i föreningslivet. Och själva spetsutbildningen sker i de politiska partierna. Vårt land är uppbyggt av föreningsmänniskor och vi måste uppvärdera den demokratiska bildningen och det vi tidigare tyckt varit mossigt.

Han sa att de nu fräschar upp ABF och nu bygger ett strukturerat system på Bommersvik med utbildning för ledare och förtroendevalda just för att öka kunskapen bland medlemmarna. Detta är grunden för överlevnad. Och de har idag 110 samarbetsorganisationer, som Afrosvenskarnas riksförbund och Missing people Sweden. Nya rörelser som får stöd av de etablerade.

Hans oro för framtiden är att han ser att dagens bildningsuppdrag och studieförbunden skall lösa specifika problem. Studieförbunden gjorde stora insatser i flyktingströmmen. Nu säger staten att de ska stödja utländska kvinnor med uppsökande verksamhet – men han är oroad för att de då inte ser kärnuppdraget. Då tappar de demokratins kärna – att folk organiserar sig och lär sig hur föreningsliv fungerar. ”Fortsätt använda det gamla receptet”, avslutade han.

Mikael Persson avslutade med att säga att när det händer något som engagerar, så finns det många som kan tänka sig att engagera sig. Han nämner Erik Amnås: ”the standby citizen”

Det är på sociala medier som vi ser ett politiskt engagemang. Här har vi faktiskt huvudvägen för kommunikation idag. Det debatteras mycket där och har vi tur leder det till fysiska träffar.

Men, hur hitta och ta tillvara på dem som står utanför detta? Siffror just nu är att 71% har facebook 18% twitter 44% insta.

Parallellt med helgens bokmässa så pågick ju mobilisering mot Nordiska motståndsrörelsens demonstration som var planerad till lördagen. De upplopp som fruktades skedde inte och vi såg endast ett fåtal gripanden och slag. En polis fick sin arm bruten. Det vi framförallt såg var de tusentals som agerade på olika sätt mot nationalsocialisterna. Flera av dem kan nog räknas till gruppen standby citizens. De som vill bevara demokratin är tusen gånger fler.

Bild: från Studieförbundet Vuxenskolans monter på Bokmässan i år.