Ola Larsmo har skrivit en bok om den svenska utvandringen till Amerika i slutet av 1800-talet och om de människor som inte gjorde sig ett framgångsrikt liv där. Om dem som hamnade i slummen. På ett ställe för man följa ett samtal mellan två kvinnor, där den ena börjar att berätta om varför de lämnat Sverige. Hennes man hade gjort något och den utväg han såg till ett nytt liv var att resa. Inga svarar då Anna: ”Det är många som har både det ena och andra med sig i bagaget hemifrån. Sedan hamnar de här. Det viktiga, det är att lämna det där kvar i Sverige. Då går det bra. Tar man med sig sina bekymmer över kan det gå sämre” (Larsmo, Swede Hollow s. 84)
Det handlar om att börja om på nytt. Även om det är svårt. Svenskarna som bodde på den här platsen i Minnesota var illa sedda och de hade svårt att få jobb.
I filmen Darkland får vi följa Zaid, vars familj kommit till Danmark från Irak. Zaid har utbildat sig till hjärtkirurg och lever ett framgångsrikt liv. Men en dag blir hans lillebror misshandlad till döds han tar upp jakten på broderns mördare och snart klarnar bilden över det liv han levde.
Den kriminella värld som lillebrodern levat i styrs av en man som skriker åt Zaid att ”han är den som hjälpt sina landsbröder på alla sätt! Med jobb, fotbollsklubben, deras familjer”. Att vara laglig och göra karriär i Danmark är att svika de sina – eftersom där givs de inte en chans, tycker den kriminelle ledaren. ”Du har förrått dina egna”
Zaids pappa sitter hemma i soffan och tittar på Al Jazeera dygnet runt. Förkrossad av sorg skriker han åt Zaid: ”Du har glömt vem du är! Vi är irakier” Varpå Zaid sliter upp persiennerna och pekar ut och frågar sin pappa om det är Irak han ser utanför fönstret? ”Nej, det är Danmark, det land som tog emot dig för 30 år sedan och som du aldrig har deltagit i, för att du sitter här, men ditt huvud har aldrig lämnat Irak.”
Om den föräldrageneration som aldrig lämnat hemlandet mentalt talar ju panelen om efter pjäsen Jihadisten (som jag skrivit om på bloggen i april i år) De som aldrig släppt hoppet om att återvända och försöker behålla sina gamla traditioner, vilka blir mycket främmande för deras barn som vuxit upp i Sverige. Barnen som i sin tur slits mellan föräldrarnas kultur och sina egna drömmar om att passa in.
Många fångas då upp av kriminella organisationer. Rekryteringen till IS har avtagit i och med deras avbrutna framgångar, men fortfarande finns de som predikar om ett annat sorts liv än det som finns i västvärlden.
Sverige har beskrivit som ett land med en mycket låg tröskel in i landet. Men sedan med en mycket hög tröskel in i samhället.
En annan organisation som fångar upp dem i utanförskap är Nordiska motståndsrörelsen. (De som nu fått sin demonstrationsväg ändrad på lördag, vilket de kommer att trotsa.) Många i MNR har ett kriminellt förflutet och har haft mycket svårt att passa in i samhället. Dessa män har inte kunnat anpassa sig till den verklighet vi har idag, med många olika nationaliteter som kommit till vårt lilla land i Norden. Själva använder de begreppet ”folkförrädare” om de som bidragit till invandringen. Hos MNR har de blivit varmt mottagna. ”Här är du välkommen! Du behövs i kampen”
Samma mönster genom tid och rum. Att sakna förmåga och vilja att lämna det gamla bakom sig och svårigheter att få en plats i samhället.
Idag kan man i Tyskland konstatera att det för första gången sedan andra världskriget kommit in ett parti med högerextrema inslag. Det är förmodligen konsekvenserna av det stora flyktingmottagandet för två år sedan. Den som inte röstat på dem för att de hyser rasistiska åsikter, har gjort det för att de ser sin egen välfärd hotad eller känner stor oro inför hur det skall gå att få med alla i samhället. Integrationen haltar.
Liberalerna talar om parallellsamhällen. De som ovillkorligen uppstår när grupper stängs ute av olika skäl.
Men för att kunna börja om på nytt så måste man få en plats. Och det säkraste, snabbaste och bästa vägen in är att få ett jobb. Den som känner att den kan försörja sig själv, har en roll i samhället, är väntad någonstans, ingår i en gemenskap tar också ansvar för samhället och är mera benägen att delta för allas bästa. För att inte tala om att det är den snabbaste vägen att lära sig ett språk.
För det blir alltid problem när en människa inte kommer till sin rätt. Det gäller även i skolan. Alla skall lyckas i skolan på sin nivå!
