I Almedalen var jag och lyssnade på ett samtal mellan några företrädare för religiösa samfund i Sverige. Antje Jackelén, ärkebiskop, Aron Verständig Judiska centralrådet, Salahudin Barakat imam i Malmö, var där som religiösa företrädare. Samtalsrubriken var Extrem religion eller religiös extremism? Vilken roll spelar religion i vårt arbete mot extremism? Anordnare var Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.
De talade om att det var viktigt att de deltog mera i samhällsdebatten, när de kan bidra med ett förebyggande arbete på många sätt i arbetet mot religiös extremism. Samt att samhället tar dem till hjälp, för att få en nyanserad bild över hur deras religioner egentligen ser ut. Det är ingen bra idé att ”varken romantisera eller demonisera religion”, utan vi behöver fler bildade samtal om den.
Detta är något jag verkligen hejar på och ser som helt nödvändigt. De religiösa företrädarna har ett stort samhällsansvar att just delta i debatten och bidra med kunskap kring levnadssätt och kultur. Fördomar sprids när vi inte vet hur något hänger ihop. Speciellt för islam finns ett pedagogiskt uppdrag. De måste, i dessa tider där fokus ligger på islamism, kontinuerligt gå ut och dementera och förklara, när ryktesspridningen och okunskapen är stor.
Det finns även en stor poäng i att förklara släktskapet mellan de tre monoteistiska religionerna. Vad som förenar och vad som skiljer dem åt. Att de uppträder tillsammans och gör gemensamma utspel tror jag också är väldigt viktigt. Det förhindrar polarisering.
Antje Jackelén började med att berätta att hon tyckte att det fanns stora problem med den svenska religionsundervisningen. Hon anser att den framställer religion på ett förlöjligande sätt. Att det finns ett lätt ironiskt skimmer över framställningarna där de religiösa är de avvikande och det rätta är att ta avstånd från religioner. Att religion framställs som ett övervunnet stadium. Detta har i sin tur bidragit till vår beröringsskräck för religioner och vår oförmåga att använda de religiösa samfunden i arbetet mot rekryteringen av exv. unga män till IS.
”Det är fel på religionsundervisningen i vårt land. Bra med undervisning i religion, men man undervisar alltid som att de religiösa är de andra. Man sätter sektstämpel på de som är religiösa” sa Jackelén
När man undervisar om religion, så är det viktigt att inleda med att om någon känner sig trampad på tårna, eller upplever att den får sin religion framställd på ett för sig felaktigt eller kränkande sätt, så tar vi upp det. Enskilt eller tillsammans. Religionsundervisningen i skolan omfattar inte så många timmar (kurs 1 ca 48 timmar) varför jag alltid börjar med att förklara att det som står i boken är den minsta gemensamma nämnaren för de beskrivna religionerna, vilket gör att flertalet av de religiösa utövarna kanske inte känner ingen sig, när religioner praktiseras olika beroende av var de levs. Gränsdragningen mellan religion och kultur är inte alltid så enkel att göra. Men klart framgår det att alla religioner har olika sätt att tolka texterna. Från de strikt fundamentalistiska till de liberala och feministiska.
Om tid funnits har jag försökt att besöka olika samfund.
Det behövs snarare en upplysning om syftet med den svenska religionsundervisningen. Det handlar inte om att förstå religionens religiösa innebörd – att fördjupa sig i de olika tolkningarna. Det är mycket svårt och hör inte hemma i skolan. Vikt läggs på att lära sig om och varför – inte hur med insikt.
Självklart finns en distans inbyggt i den här undervisningen. Ingen religion får favoriseras. Därför anser jag även att det är direkt olämpligt med en starkt troende religionslärare. Några invänder då direkt med att tycka att det är minst lika olämpligt med en övertygad kommunist som lärare i samhällskunskap, eller en liberal. Men det är inte samma sak. Det är skillnad på livsåskådning och samhällsåskådning, när livsåskådningen inte går att diskutera på samma sätt. Att argumentera för en Guds existens sker alltid på ett filosofiskt plan och vi har inga empiriska exempel att tillgå. Därför hamnar diskussioner om religiös utövning alltid relativt till det sekulära samhället – och den lagstiftning vi lever efter här och idag.
Jackelén gav exempel på hur polisen i en stad i Australien jobbar. De inser att de måste ha god kunskap om de religiösa i sin stad, eftersom de annars har svårt att nå dem kommunikativt, eller riskerar att göra så fel att kontakt och förtroende omöjliggörs för lång tid framöver. Det tror jag är bra.
Salahudin kallade religionsundervisningen för ”fattig”, eftersom den aldrig går på djupet av tolkningar. Men här syns återigen skillnad i förståelse för vår religionsundervisning igen, tycker jag. Att veta att det finns skillnader måste räcka. Självklart undervisas det om det Salahudin är inne på. Vi har religionsundervisning främst för att alla skall lära sig att man lever, tror och tänker olika om livet – både inom Sverige och ute i världen. Så att du inte är helt okunnig om varför folk badar i den kraftigt förorenade floden Ganges om du besöker Indien, eller varför västra muren i Jerusalem är en helig plats.
Antje Jackélen sa även att hon inte tyckte att vi kunde kalla Sverige för ett sekulärt, eftersom det faktiskt fanns så mycket religion och många religiösa. Hon sa ”Staten ska vara sekulär och vi skiljer på religion och stat. Men samhället kan inte vara sekulärt. Samhället kan inte vara sekulärt så länge det finns en enda troende där.” ”Det där var svårt att förstå”, säger moderatorn, och jag håller med henne. Antje menar att när det görs 15 miljoner gudstjänstbesök bara i svenska kyrkan varje år, så kan vi inte kalla samhället för sekulärt och anse att religionen endast hör hemma i den privata sfären.
Sekulär stat betyder att stat och religion är åtskilda. Inte att religion inte finns, vilket många tror. Om Jackelén menar att samhället är människor – och staten lagar – så kanske det blir begripligt. Att många människor kan leva ut sin religion, och därför genomsyras samhällslivet av religion på olika sätt. Vilket gör att man inte kan tala om ett sekulärt samhälle.
Att religion är roten till alla problem tror jag inte. Människan är till stor del en religiös varelse. I alla tider på alla platser uppstår religiösa föreställningar. ”Förbjud religion” hörs ofta. Det går inte. Vi har som exempel på det Sovjetunionen, som lade ner kyrkorna. Efter sjuttio års förbud, poppade de upp som svampar ur jorden igen så snart regimen föll. De hade övervintrat under jord och utomlands under nästan tre generationer. Du måste få utöva religion. Vilken du vill. Många mår bra av religion. KG Hammar uttryckte en gång att han upptäckte att han mådde bra i kyrkorummet. ”Det gjorde mig gott att vara där” sa han. Enkel och rak förklaring.
Det förstår jag mycket väl. Förutom att en kyrka är en pampig byggnad – ofta lugn och sval – så tronar den på så lång tid av mänskligt liv. Längtan, traditioner, ritualer, övergångar, beständighet.
I tider av oro ökar kyrkobesöken. När oväntade katastrofer inträffar, som kollektiva olyckor eller terrordåd, så strömmar folk till just kyrkorna. Präster är proffs på kris och sorg. När marken skälver under våra fötter kan kyrkan eller en tro hjälpa. När världen ändå är obegriplig och ond.
Som liberal tror jag såklart att förbud endast i viss mån löser problem. Den gränsdragning vi liberaler pedagogiskt gör är att ”så länge det inte skadar någon annan, så bör jag få leva mitt liv som jag önskar”.
Förbud mot barnaga 1979 var bra. Det har format vårt tankesätt kring hur fostra barn.
Slag mot kroppen syns. Men hur är det med själslig och psykisk skada? Den som fostras i en föreställning som för alltid kommer att hämma eller skrämma personen? Här är det viktigt att samhället – det sekulära och vilande på lagarna – utgör normen. Allt annat är otänkbart.
Det råder hela tiden en kamp mellan vad du får göra i religionsfrihetens namn och vilka andra rättigheter du kanske då måste tulla på.
Ett exempel på det är den ständiga frågan om det är rätt eller inte att vi tillåter omskärelse av små pojkar. Här görs ett fysiskt ingrepp i ett värnlöst barns kropp. Ingen stor fysisk ändring, men väl ett märke. Idag tillåts det, men kanske inte om opinionen ändrar sig. Vi låter religiös övertygelse – en tradition som är väldigt viktig för judisk identitet – vinna över barnkonventionen.
Vi kan aldrig gå in i familjer och bestämma över hur de fostrar sina barn. Det är andra omgärdande gränsdragningar som görs.
I ett annat fall har en annan bedömning gjorts. Det är att vi inte tillåter koscher- eller halalslakt, med hänvisning till att det är djurplågeri. Detta anser många religiösa är fel och en inskränkning i deras religionsutövning. Till och med en diskriminering, eftersom de som vill äta korrekt religiöst måste köpa dyrare specialimporterat.
Men detta görs hela tiden.
De icke sekulära samhällen vi ser, är inte något vi föredrar. För religioner har inga rättigheter – det finns bara mänskliga rättigheter. Och dessa skiljer sig inte åt.
Syftet med diskussion var att tydliggöra hur de religiösa samfunden kan hjälpa till i samhället med kunskap om sina religioner genom samarbete med samhällsfunktioner. Det blev här tydligt tyckte jag, att de kände sig åsidosatta och missförstådda på olika sätt.
Jag tycker mig se ett skifte i samhällsdebatten där religionerna börjar synliggöras. Och de områden som måste redas ut kommer därmed i dagen. Mera upplysning kring syftet med vår unika religionsundervisning och de religiösa samfundens praktik och påverkan. Vi kan inte bortse från dem.
Detta skall eleven kunna för att få godkänt i religion 1 på gymnasiet:
Betyget E
Eleven kan översiktligt redogöra för och analysera världsreligionerna och några livsåskådningar samt översiktligt redogöra för deras kännetecken och uttryck historiskt, i samtiden, i Sverige och i omvärlden. I sin analys förklarar eleven enklasamband och drar enkla slutsatser om världsreligioner och livsåskådningar i relation till individer, grupper och samhällen utifrån olika tolkningar och perspektiv. Vidare kan eleven översiktligt redogöra för likheter och skillnader mellan världsreligionernas människosyn och gudsuppfattningar och underbygga sina resonemang med enklaargument.
Eleven ger några exempel på hur identitet kan formas i relation till religion och livsåskådning samt gör en enkel analys av denna relation i vilken eleven beskriver enkla samband och drar enkla slutsatser. Eleven kan översiktligt redogöra för hur religion kan förhålla sig till etnicitet, kön, sexualitet och socioekonomisk bakgrund.
Eleven kan översiktligt redogöra för olika uppfattningar om relationen mellan religion och vetenskap. Dessutom kan eleven göra en enkel analys av de olika uppfattningarna.
Eleven kan översiktligt beskriva vad som utmärker några normativa etiska teorier och modeller, genomföra en enkel analys av modellerna och använda dem för att ge enklaargument i någon fråga. Eleven för enkla resonemang om vad ett gott liv och ett gott samhälle kan vara utifrån dygdetiska och andra moraliska föreställningar.
