Jag var med och startade marinbiologiskt program på Öckerö gymnasieskola i mitten av 00-talet och var sedan ansvarig för det under sju år. Marinbiologi är egentligen ingen gymnasiekurs, men på den tiden gick det att anpassa innehållet till just oss. Att driva ett sådant program på Öckerö var ganska självklart, med närheten till havet och stora möjligheter till utomhusexkursioner.
Men innan det programmet kom till stånd fanns en rad andra idéer, nu när det gick att skapa nya gymnasieprogram i den nya reformen. Vi talade om matlagning och matproduktion med anknytning till havet och en dag fick vi besök av några personer som trodde på exklusiv fiskodling. Det fanns även någon som gärna ville starta ett hockeygymnasium också, även om kopplingen till Öckerö var oklar.
Den huvudsakliga poängen med att ha ett marinbiologiskt program var dock att i en framtid skapa förståelse mellan fiskare och forskare. Några år tidigare hade skolan startat ett fiskegymnasium. Fisket, som med året blivit mer och mer tekniskt och certifierat krävde också utbildning. I den första kullen elever började till största delen barn till fiskare i kommunen – men även från andra fiskekommuner i Bohuslän och Halland.
Att få utbildning till det traditionella yrket samtidigt som de läste matte, samhällskunskap och språk var ju jättebra. Examensarbetena var sådana som miljötrål, torskburar och fiskebåt i miniatyr. När jag bedömde dessa tog jag hjälp av en lokal yrkesman, som utvecklar miljövänliga fiskeredskap. (Stig-Rune Yngvesson)
Dessa båda program kom även att segla tillsammans på skolskeppet T/S Gunilla i ettan och tvåan och såklart blev de flesta vänner.
Att skapa den här förståelsen mellan grupperna var ett arbete på mycket lång sikt– men nästan allt arbete vi gör i skolan syftar till förändring i framtiden.
Det var ofta man hörde att fiskarna inte tog rapporter om havets tillstånd eller fiskebeståndets kris på allvar. ”Dom – forskarna – vet ju inte hur det är i verkligheten.” sa fiskarna. Det ville vi ändra på. Om dessa elever hade projekt ihop och seglade ihop, så skulle kunskaperna öka hos båda yrkesgrupperna.
Men i den nya gymnasiereformen Gy-11, gick alla specialutformade gymnasieprogram i graven. Det hade vuxit fram en flora av udda program med oseriösa kurser och det fanns ett behov av att rensa. Resultatet blev en total återgång till de program som funnits innan friskolereformen.
Vi ansökte om att få undervisa spets med marinbiologi, men fick avslag. Beviljade blev dock Gullmarsgymnasiet i Lysekil, som drivit programmet sedan 1994 och hade fler klasser och bättre utrustning. Inte så konstigt.
Även fiskegymnasiet bytte skepnad. Barn till fiskare var inte så många, att de kunde sörja för elevunderlag under flera år.
Marinbiologi blev ett naturprogram och fiskegymnasiet blev Sjöfart, med de valbara inriktningarna däck eller maskin. Dessa elever seglar fortfarande tillsammans under fyra månader och jag tror att det fyller en god funktion – att bli vänner. Jag kan väl tillägga att skolskeppet T/S Gunilla är det som lockar elever ut till Öckerö gymnasieskola. Utan skeppet, inget gymnasium.
Att i skolan överbrygga motsättningar är rätt tänkt. Från att öka förståelsen för varandra i olika bostadsområden, eller som här mellan fiskare och forskare, till projektet mellan palestinska och israeliska barn jag tidigare skrivit om.
Men fler barriärer än dessa finns att överbrygga.
Därför bör vi fundera mera över hur få fler elever att mötas över de gränser som idag finns.
Igår fick 9936 elever i Göteborg reda på till vilket gymnasium de antagits till i höst. Populärast är samhällsprogrammet, vilket finns på de flesta skolor, så utbudet är stort. Men vilken skola elever valt styrs fortfarande till stor del av hur kompisar valt och segregation finns trots att alla kan välja fritt.
Det finns en hel del glasväggar kvar. Att identifiera dessa och krossa dem är ett fortsatt arbete.
Bild överst: Foto från skolans hemsida – en bild av hur det ser ut ombord.
