Jihadisten – provokation eller diskussion?

20170328_135625

Jag minns ett besök på Moderna museet i New York för länge sedan. Bland konstverken fanns två stycken som retade upp mig rejält.

Det första var en inplastad, uppäten frukost. Äggskal, tepåsar, smutsiga tallrikar. Alltså, inplastat stök. Den andra var något som hette ”mjölk-stenen”. En bred pelare i granit med en tunn urfräsning upptill, där det dagligen hälldes på mjölk. Inte så fräscht. Och grymt onödigt.

Ni anar att jag inte är så insatt i modern konst. Min konsttränade dotter har fått skämmas för mig flera gånger på utställningar vi besökt.

Konst som provocerar och väcker känslor har uppnått något – oftast slagit an något inom betraktaren, som hen får ta hand om själv.

De som inte är konstkännare är vanligen av uppfattningen att konst är något vackert som förgyller hemmet. Målade blommor eller skogar. En graciös skulptur?

I min tidiga barndom i Åsele dämdes Ångermanälven upp och satte punkt för flottningen 1979. För att bevara minnet av det slitsamma och farliga arbetet, men även minnet av en historisk epok – restes i älven konstverket ”timmer-bråten”. En hög med timmer på ett stenfundament mitt i vattnet, bredvid bron över älven. Kan berätta att konstverket inte var så uppskattat av alla de första åren. Nattetid försvann stockar från högen och det var fy fan och hur kan dom? Efter några år lade sig vreden och stridslystnaden och vad jag vet står den numera ifred.

Att enas om ett minnesmärke efter terrordådet på Utöya har varit svårt och ännu finns ingen konsensus över hur det skall se ut. Förslaget från konstnären Jonas Dahlberg har mött stor kritik från flera håll när det tolkas olika. Till sommaren har sex år passerat sedan den fullständigt fasansfulla dagen när Breivik gav ondskan ett ansikte.

Teater är också konst

De senaste dagarna har debatten rasat kring Göteborgs Stadsteater och deras uppsättning av en pjäs om jihadisten. Vem är han och hur blir man en IS-anhängare? Varje föreställning följs av en paneldiskussion. Flera politiker har gått ut och kritiserat uppsättningen med motiveringen att skattepengar används till att normalisera terrorister.

Vi famlar

Vi har inte fått någon ordning på hur hantera problemet i Sverige med återvändande IS-krigare. Alice Bah Kuhnke fick rejäl kritik för några veckor sedan, när hon visade sig okunnig om hur det ser ut i frågan. Sedan Mona Sahlin lämnade sitt uppdrag som samordnare mot våldsbejakande extremism har ingen bra fortsättning gjorts.

Skall det vara ett brott att bara ha varit där, eller måste vi vänta tills vederbörande IS-resenär visar sig ha onda planer? Eller tills det verkligen hänt något? Det här är ett nytt problem!

Det är det kritiken mot pjäsen Jihadisten handlar om. Att det är en naturlig förlängning av vår handfallenhet mot dessa reella hot mot vårt samhälle. Att pjäsen skulle ursäkta folkmord eller ”på svenskt vis dalta med förövare” håller jag inte med om.  Om pjäsen Jihadisten Göteborgs Stadsteater

20170328_131158

Vi är mitt uppe i det här. Det som i nuet ter sig som ett kaos kan i efterhand förefalla solklart.

Pjäsen Jihadisten försöker lindra vår kollektiva ångest genom att börja gräva, att ta sig an det här svåra ämnet. Det är bra. De gör i alla fall något i en stad som bidragit med dryga hundratalet IS-krigare.

Här kan konsten hjälpa oss. Konsten är fri och det måste den vara. Javisst får Stadsteatern skattefinansierat bidrag. Men, det innebär ändå inte att staten får lägga sig i vad de gör.

I debatten kring Robert Hannahs kritik skrev jag i en tråd att jag minns den utmärka pjäsen om Albert Speer (gestaltad av Philip Zandén) byggd på Gitta Serenys bok om honom. Gitta ägnade sitt liv åt att försöka förstå hur nazisterna kunde agera som de gjorde.  Men, det gör hon i efterhand när kriget är slut. När vi har överblick och kan börjat att bearbeta det ofattbara.

Nej, jag har inte heller sett pjäsen. Men jag ska göra det strax!

20170328_130124

 

Facebook