Hur fort kan det gå att stjälpa decennier av utveckling över bord? Hur stark står respekten för den liberala demokratins grundpelare av friheter gentemot rädslan för omvärldsförändringar? Finns det de som verkligen är beredda att offra alla friheter för att de tror att den egna härden är hotad. Svaret vet vi. Det är ja. De som röstade på Trump önskade en ledare med hög röst, tydliga åsikter och obefläckad av ett politiskt förflutet. ”I will never let you down” sa han och hittills har han visat att han menar allvar med det han lovat. Det ena som genomförs är värre än det andra och folk kan bara protestera. “This is not who we are” står det på ett av demonstrationsplakaten idag. Demonstrationerna är stora och världsvida. Men, många är de som jublar också.
Läser just nu förfärliga vittnesmål från amerikanska flygplatser, sedan det verkställts att inte släppa in folk med rötter i bannlysta länder. Alla får förklara sig. Berätta om facebook-kontakter, tidigare resor och religiös övertygelse! Allt är fullständigt horribelt. ”Are you a Christian?” Say yes Som om det skulle spela någon roll.
Visserligen har reglerna varit hårda länge och jag minns själv hur jag togs in på extra förhör, när jag anlände med utökat visum till USA, eftersom jag då skulle lämna landet med båt. Jag fick övertyga en ung man om att jag var lärare genom att berätta om amerikanska inbördeskriget, vilket var hans uppfattning om vad en lärare borde kunna. Men nu tas allt ett steg längre. Konsekvenserna av detta är stora.
Precis som med Brexit så går det inte att bara ändra något i en global värld där det mesta är inflätat i varandra. Storbritannien försöker hitta lösningar överallt för att följa valresultatet utan att tvingas isolera sig från allt som blivit uppbyggt inom handel, företag och bland människor. Går sådär.
Men det vi ser idag händer på riktigt. Som bortblåst är minnet av varför USA inte tog klivet tillbaka till isolationism efter andra världskriget, likt de gjorde efter första. De ödesdigra konsekvenserna det fick av arbetslöshet och grogrund för extrema rörelser och oro skulle förhindras till varje pris.
Som bortblåst är även minnena av alla andra segrar i historien. Om vad som förhindrar krig, främjar jämställdhet och motverkar rasism.
Det är rädslan för det okända som fått tala igen. Rädslan för att få sin egna trygghet rubbad.
Den är inte ny. Och idag vet vi att vi står inför en gigantisk folkvandringsperiod. Den största i historien, på grund av att vi aldrig tidigare varit så många människor på jorden som nu.
1925 var vi ungefär drygt 2,5 miljarder människor på jorden. Det var alltså 4,5 miljarder färre än idag. Idag har vi 65 miljoner människor som är på flykt av olika anledningar. Denna grupp beräknas öka med 200 miljoner de kommande tjugo åren. Detta antal motsvarar halva jordens befolkning under Romarrikets storhetstid.
Alltså en mycket stor grupp människor som söker sig mot ett bättre liv. Detta skrämmer. Men det har alltid skrämt – oavsett mängd.
Vi befinner oss i en stor folkvandringstid. Krig, torka och en inbyggd strävan efter att få ett bättre liv för sig och sin familj driver folk ut i världen. Inget nytt under solen, annat än antalet.
Den stora utmaningen härnäst blir att hantera dessa stora omvärldsförändringar. Land efter land stänger sina gränser och följden blir gigantiska läger.
Då ligger det nära tillhands för dem med strutsmentalitet att bygga en mur! Och införa stopp vid flygplatser! Och stenhårda identitetskontroller.
Så här säger Sd: ”Det hela är väldigt enkelt. Man kan inte bjuda hem folk om de inte ryms. Vårt land är fullt, så till vida att vi inte har resurser att ombesörja för fler personer nu. Var skall alla bo?”
Om man svara att det går att lösa efter hand blir man anklagad för att vara världsfrånvänd. Inga argument biter, eftersom de inte vill bli övertygade.
Jag minns ett inslag från krigets Syrien. En man står och ropar förtvivlat till reportern att ”mitt eget land har bombat mitt hus och mina vänner. Var skall man ta vägen då?”
Det som står framför dörren att lösa är just dessa frågor om hur leva tillsammans och fördela ansvar. Solidaritet och tolerans måste dammas av. Man behöver inte gilla alla – men vi har ett ansvar för varandra.
USA har tidigare tagit ansvar för andra länder i egenskap av försvarare av den fria världen och den ekonomiskt starkaste. Men nu är den tiden förbi. EU vacklar i sitt samarbete och USA meddelar tydligt att de inte längre tänker lägga pengar och kraft på andra länder.
Snabbt raserades sjuttio år av arbete med att ersätta krig med handel och mänskligt utbyte. Nu kommer utvecklingen att avstanna.
De som var med då finns inte längre. Precis som min idol Jean Monnet sa: ”När vi som var med om första och andra världskriget dör, så dör erfarenheten med oss. Fredskontrakt och handslag har aldrig visat sig hålla, utan när ett land börjar se till sitt intresse blir det krig igen. Det enda som består är institutioner”. (Ja, jag upprepar mig)
Men demokratins institutioner vacklar. Tron på dem vacklar. Färre vill delta och då kan makten hamna i vilka händer som helst. Demokratins institutioner måste underhållas och själva underhållet har inte varit tillräckligt. Vi har invaggats i en tro att allt är lugnt och ohotat. Men nu visar det sig att det är mycket skört. Demokrati kräver medvetna, pålästa medborgare. Det var ett av skälen till att allmän skolgång och bildningsverksamheten startade för 170-100 år sedan. Folkbildningen är mycket central! Den vill jag återupprätta och sprida till grupper vi inte når idag. Samt införa demokrati som eget ämne i skolan. Kunskap är enda vägen!
Tiderna förändras, men människan är densamme.
