Fortfarande pågår debatten kring Katerina Janoches TV-inslag i tjeckisk TV, där hon sitter och framställer Sverige som ett land i förfall, med ökad kriminalitet och våldtäkter, till följd av den ökade invandringen som var hösten 2015. Senast idag skriver Kajsa Ekis Ekman om det. Ekis Ekmans text här
Jag delar inte Ekis Ekmans åsikter så ofta och inte heller upplägget på den här artikeln, men här sätter hon fingret på det allra viktigaste i den här debatten. Nämligen opinionsbildarens roll och ansvar. ”Historiker med pogromer och lynchmobbar som specialitet, som Hans Rogger och John Klier, pekar också på intellektuellas roll som utlösare: då uppburna personer säger att det är dags att ta till vapen, finns ofta någon som går ut och gör just det.”
Vi minns Ausonius, Mangs och Breivik.
Januche är en person som har synts i offentligheten i många år och i den rollen har hon en plattform. Självklart kan hon påverka.
Ida Ölmedal kallar Janouche för ”snurrig sex- och samlevnadsexpert”
Ölmedal förlöjligar Januches kompetens för att minska hennes betydelse. Detta som en kommentar till att Löfven i sin roll som statsminister gjort felbedömningen att lägga kraft på att kommentera hennes utspel – för att Januches utspel inte betyder något. Idas text här Men jag tror visst att det betyder något.
Jag (med flera) har tidigare tagit upp GP ledarsidas ändrade inriktning. Övergripande är att de gång på gång, dag efter dag lägger fokus på problemen med invandring.
Det som händer är att vägen för Sd:s frammarsch ytterligare jämnas.
Det enda sättet att tackla problem är komma med egna förslag till hur lösa problem. Visa på andra vägar och försöka övertyga om att de är bättre. Sd växer för att deras världsbild bejakas. Jag är övertygad om att Sd:s framgångar i opinionsmätningarna har att göra med det stora genomslag som den negativa flyktingrapporteringen fått.
Det var det forskaren Jerzy Sarnecki försökte säga i söndagens Agenda. ”Vi vet hur det ser ut – det intressanta är att ta reda på varför det ser ut så”.
Inatt höll Obama sitt sista tal som president. Det var ett värdigt tal och han passade på att förklara medias roll i en demokrati. Det är att ta ansvar som förebild och ledare. Fokus på rätt saker.
Att fokusera på positiva, konstruktiva lösningar är min mission.
Jag kan t ex berätta om hur bra den svenska skolan är. Jag känner nämligen inte igen mig i allt prat om ”skolan i fritt fall” och ”elever som springer runt och är oförskämda”. Som exempel kan jag berätta att jag på en middag för ett tag sedan nämnde hur duktiga mina elever från andra länder är, trots språkliga hinder. ”Det hör man ju inte något om precis” sa en person. Nej, just det.
Medielogiken ger att vi fokuserar på problem. En elev som slår en lärare är såklart intressantare att skriva om än tusen elever som gillar skolan, är duktiga och trevliga.
Därför var denna artikel av Annie Billingsdal från igår välkommen. ”Ungdomar i grupp har alltid skrämt”, skriver hon. Ja, så är det. Det okända skrämmer.
Det är det jag menar med opinionsbildningens makt och ansvar. En förebild formar andras sätt att tänka. Att elda på ett missnöje är farligt. Det är inte ”att våga säga som det är”, utan det är att styra en politisk riktning åt ett visst håll.
