Så kom det bud som många har väntat på länge – budet om Fidel Castros död. Om det förändrar något just nu vet vi inte. Fidel hade tryggat sitt livsverk i en form av revolutionär successionsordning och det kommer att krävas mycket för att ändra rådande förhållanden. Men Fidel Castro själv var mer än en pensionerad diktator – han personifierade det Kuba vi känner idag och när han inte längre finns, tänds hoppet om en ny gryning.
Direkt när meddelandet om hans bortgång nådde världen började diskussionerna om vad som nu kommer att hända. Fidels liv tecknades och genast var ordkriget i full gång bland politiker om huruvida det han gjort varit ont eller gott, bra eller dåligt.
Jag hade en lärare när jag gick på gymnasiet, som reste till Kuba med sin man, som var läkare. Syftet med resan var att studera sjukvården där – det var i alla fall intrycket jag fick då. Väl tillbaka berättade hon entusiastiskt om hur fantastiskt det var där. Om den fina sjukvården och hur bra alla hade det. Det dåliga som sades om Kuba, var inte sant, berättade hon för oss elever. Självklart protesterade jag, vilket inte gillades.
Bara en kort stund efter dödsbeskedet så blossade den här välkända, gamla striden upp igen. Att Fidels intention var god, vilket skulle ursäkta allt. Att han älskade det kubanska folket. Motbild i flödena kommer från liberaler och moderna socialdemokrater, som självklart fördömer diktaturen.
Min bild av Kuba är människor som väntar ett helt liv i ett gathörn. Ser åren passera utan minsta möjlighet att förverkliga något av det du skulle vilja göra. Att vara hänvisad till de omständigheter som de kommunistiska ramarna ger dig för tillfället. Se livet passera – för dem som inte kunde fly eller ville ta strid och därmed riskera liv eller fängelse.
De som borde förstå hur det varit att leva under Castro, borde du inte sörja “vännen Castro” offentligt, som Trudeau och Annan nu gör. Det är att bagatellisera lidandet för alla de individer som offrats i det kommunistiska grupprojektet.
Precis som vi idag ser desperata människor riskera livet i små båtar på Medelhavet, har vi sett kubaner göra i många år, i försök att ta sig över vattnet till Florida. En kort men farlig överfart bland hajar och hårda strömmar. Men den som klarar den här överfarten på de 15 landmilen får stanna i USA.
Idag är du välkommen till Kuba som turist. De behöver pengarna. Men försök dig inte på att förverkliga några andra intentioner.
Kommunism är förtryck – det fungerar inte annars. Det är helt avhängigt att alla är med på konceptet, vilket aldrig kommer att bli fallet. Därför är demokrati det enda som fungerar.
För mig är demokratiarbetet helt självklart. Men, det är det inte för alla. Något vi ser tydligt i dagar som när en diktator avlider och åsikter ventileras på de transparenta och avslöjande sociala medierna.
Demokratisträvan är tyvärr inte heller självklar för alla unga personer. Jag har elever som nyligen kommit från krigshärjade länder som funderar över om det ändå inte är bättre med en diktator som håller ordning på allt och förhindrar grupper från att kriga mot varandra och skapa fullständigt kaos och ett helvete för människorna. Detta är något som deras föräldrar inte håller med om, säger de, men själva känner de sig tveksamma till det här att alla skall hålla på och försöka bestämma. Då blir det bråk! “Det var bättre innan Arabiska våren”.
Jag har ju skrivit att jag vill inför demokrati som eget ämne i skolan. Det känns mera angeläget än nånsin. Demokratin måste som bekant vinnas för varje generation.
Det handlar inte bara om att inför rösträtt. Demokratin kräver institutioner som tar hand om resultaten, samt en tillit till dessa. Ett jobb med att skapa dessa återstår på många ställen. Demokrati är även ett förhållningssätt till liv och arbete, med ett ständigt behov av underhåll och stöttepelare. Demokrati som eget ämne kan vara en stöttepelare.
Ett ordspråk jag lever med är att det inte finns några genvägar. Du ska aldrig tro att du kan skarva eller runda något och nå ett hållbart resultat. Vi skall inte tro att något kommer av sig själv.
Jag – i en butik. Marknadsekonomi. I en demokrati.
