Category: Vardagsreflektioner

Det finns inget härligare än lördagskänslan. När allt är städat och klart och eftermiddagen kan börja. När du har hela kvällen framför dig och dom som skall komma strax kommer. Kan jämföras med fredagskänslan också. En hel helg! Men strax är ju helgen över. Ibland finns bara måndagar och fredagar. Alla dessa veckor och alla dessa år. Det sägs att många som dör önskar att få leva bara en dag till. Bara en dag till. Continue reading “Om tid”

Men det är så rörande att se människor äta. Precis alla sorter och överallt och i olika stadier av hunger. Men, såklart är de hungriga mest rörande att se. Någon som för en liten stund helt fokuserar på att få  innehållet framför sig in i munnen. Det kan vara någon på en uteservering, i ett personalrum eller någon på en restaurang eller var som helst.

Sen kan mitt hjärta verkligen krossas om jag ser att någon får en slags  “glimrande” blick när de tittar på mat. Såg det igår, faktiskt. Det var på SVT morgon och Claes Elfsberg när dom hade matlagning, som de brukar på fredagar. (MorgonTV är nästan den enda TV jag tittar på. Växlar mellan TV1 och TV4 hela tiden jag sitter där och äter frukost) Han såg så lycklig ut när han tittade på maten.  Mitt hjärta brast. Hahaha Continue reading “Can’t help it”

Läste om Horace Engdahl i DN idag. Där återger han ett möte med Göran Persson under tiden Persson var statsminister. Persson hade bokat ett möte med Horace och när Horace kom dit trodde han att det skulle bli någon form av problemsamtal, kanske t o m bråk, men istället pekade Persson på två soffor och bad Horace lägga sig på den ena. Sedan låg dom där i vars en soffa och hade ett långt, bra samtal om politik, religion och litteratur. En “civiliserad dialog”. Det lät mycket bra och trevligt tycker jag.

Jag hade faktiskt en liknande upplevelse när jag läste historia för många år sedan. Infann mig då till ett bokat samtal med professor tillika handledare av min uppsats. När jag kom in sa han :”Varsågod och ligg”. Helt förbluffad stirrade jag på honom och undrade vad han menade. Men han upprepade sin uppmaning och pekade på en schäslong som fanns lite instucken under skrivbordet. Helt sjuk, tänkte jag och satte mig lite så sidan och försökte se cool ut. Men, det visade sig att han ansåg att samtal blev bättre om man låg ner. Samtalet blev just civiliserat och mycket bra, trots det ganska sjuka introt. Continue reading “Horace och jag har upplevt något liknande”

Läste idag i GP en artikel av Anna van der Vliet, kurator och konstnärlig ledare. Hon är frustrerad (f ö ett modeord på 70-talet) över alla dessa möten utan resultat gällande vad göra i Göteborgs konstvärld. Ändlösa möten till höga lönekostnader för de deltagande. “Bevara oss från fler idémöten med post-it-lappsövningar!” skriver hon. Först skrattar man lite igenkännande, men sedan blir man mycket allvarlig. Här gäller det planering inför Göteborgs 400-årsjubilieum, men det visar på en fruktlös möteskultur som råder – förmodligen på väldigt många institutioner. Möten för att visa att möten hållits verkar vara viktigare än att föra arbetet framåt och se verkliga resultat. Alla arbetsplatser har möten, i ett otal konstellationer.

Att ses regelbundet är överordnat vad man vill åstadkomma. Det är alltid trevligt att ses och just den känslan kan invagga deltagarna i en falsk känsla av att man fört saker och ting framåt. Det är också trevligt att vara invald och utvald. Arbetssätt och dåliga mönster är svåra att upptäcka när man är mitt uppe i något. Det du i ett inledningsskede kanske såg som problem och protesterade mot har blivit normalt och du har resignerat. En normaliseringsprocess har skett. Det är dessutom svårt att införa nyordning kring möteskulturen eftersom allt etablerat är svårt att ändra på. För skall man göra något på ett nytt sätt så är det någon som känner sig trampad på. “Har det vi alltid gjort varit fel?”
När du inför nya arbetsmetoder och kanske nya personer så rubbar du någons ordning. Vi är så rädda för förändring. Och rädda för att fatta beslut. Med en sådan kultur hamnar berörd institution ohjälpligt på efterkälken. Och utan att de ser det själva går de mot en avgrund. Det är bättre att agera och kanske göra fel än att inte våga göra något alls. Att inte våga göra något alls är faktiskt jättefel.

2

kommer träden att slå ut. Man tror alltid att det skall ske lite tidigare, speciellt om det är mycket soligt och varmt. Men, nej, det gör det inte. Kom nu ihåg att jag talar om Göteborg. Det är ju inte så att löven slår ut i Lappland om två månader.
Jag minns i min barndom i södra Lappland, hur vi väntade och väntade på våren. Och glädjen när den första fläcken av asfalten plötsligt syntes. Då tog man på sig träskor och hoppade runt en stund på den fläcken, för att sedan få tjälaknölar på fötterna av kylan. Därefter skottade vi ut snön från gården på asfalten för att den skulle smälta ner lite fortare. Det tog dock sådan enormt lång tid.
När det var dags för skolavslutningen så ville ju vi, som alla andra i Sverige, ha utslagna björkkvistar runt skolbron. För att det skulle ske, så var någon stackars lärare tvungen att driva dem i bastun under natten, för att sedan raskt knyta upp dem. Okej, jag kanske överdriver lite, men ungefär så ser mitt minne ut. Något som däremot är kristallklart är minnet av min förvåning när jag insåg varför påskliljor heter påskliljor. Hos oss blommade de till midsommar.
Men, nu kan vi se fram emot att snart, snart få se hur sju nyanser av brunt plötsligt får en slöja av ljusgrönt över sig. Det är så vackert när allt blir grönt igen.

Det är en trevlig händelse och säkert väldigt roligt för dem. Men, inget jag lägger många minuter på att fundera över dagligen. Hänger bara hjälpligt med i sportresultaten, även om jag numera favoriserar IFK Göteborg. (Efter att ha arbetat med en fantastisk person som fick mig att luta ditåt)
Det är så mycket som skall fördelas över en dag och sport faller lite ur min ram.

Däremot lägger man ändå mycket tid på sånt som man egentligen inte tänkt. Som engagera sig i ett twitterflöde om Gabriel Wikström. Han vill nu förbjuda det mesta kring tobak. Att förbjuda allt som är farligt är en förmyndartanke jag inte delar. Du lär sällan av andras misstag.
Men vad skall då en hälsominister göra? Är det inte hans uppgift att förbjuda tobak i alla varianter (även i rökform utomhus…) och socker? Nej, faktiskt inte. Du kan aldrig predika! Däremot kan du berätta. För alla gillar att lyssna, för att sedan själva dra slutsatser och fatta beslut. Skall man lära elever något så är det oslagbart att välja berättelsen. Det fungerar för alla sorters lärstilar. Och den som lyder råd är klok. Lär dig lyda goda råd.

Minns en händelse på tåget för många år sedan när rökning precis blivit förbjudet inomhus o s v. Alla satt i lugn och ro i en tågvagn och läste och hörde livet susa. Plötsligt tar en mycket gammal man upp en cigarr och tänder den. Så där lite trevligt. Strax kommer det då rusandes en tågvärd och hojtar vilt att det numera är rökförbud i hela tåget! Men den äldre mannen fattar ingenting. Han bara tittar på henne och ber henne upprepa det hon sagt, men ser lika oförstående ut i alla fall. “Jag har rökt i hela mitt liv och jag kommer att fortsätta med det” sa han, och fortsatte att röka. Tågvärden fattade då ett beslut att inte driva saken vidare utan gick därifrån. Det tycker jag var sympatiskt. Skulle nog inte fungera idag, men det här hände alltså när förbudet var nytt. Och den gamle mannen har säkerligen gått ur tiden för flera år sedan.

Till sist fruktar jag att det blir lag på att bära reflexväst.