På morgonen förra veckan blev jag tant. Jag som med förtjusning har åkt varje attraktion på Liseberg tar del av morgonnyheterna och förfäras över parkens senaste satsning inför årets Halloween-firande: det nya spökhuset. Men det är inget vanligt spökhus, som ska skrämmas sådär lagom. Nej, detta ska vara ett extremt skrämmande spökhus – så hemskt att ledningen känner sig tvingad att sätta en femtonårsgräns.
Visserligen ökar kraven på spänning hela tiden. Ribban för underhållning är hög. Hur ska ett nöjesfält kunna matcha krigsspelen online, eller dramatiserade versioner av seriemördare? Såklart vill de ta i lite extra. Men varför behövs det?
Samma morgonnyheter berättar om den senaste massgraven som upptäckts i Ukraina. Reportrarna skildrar tydliga spår av tortyr. Kroppar med rep runt halsen, bundna. Detaljerna de berättar om är för brutala för tittarna att ta in. Tänker att det är onödigt att visa allt, men inser samtidigt att det är nödvändigt att hela världen får veta vad som hänt. Hur ryssarnas brutala framfart ofta slutat i tortyr och avrättningar. I flera städer och byar. De som överlevt är traumatiserade.
Hur är ondskan möjlig? Hur kan människor vilja tillfoga andra människor lidande? Det som når vårt medvetande är säkerligen endast en bråkdel av vad som hänt – och händer kanske i detta nu.
I denna värld vi lever i– med krig, övergrepp och brutalt våld; varför då göra en attraktion på ett nöjesfält till en kopia av en verklighet vi ska bekämpa? Dessutom i kommunal regi? I det Göteborg som vill vara en fredens stad och en fristad för människor på flykt undan våldet.
Möjligen kommer Liseberg att svara att just eftersom världen är brutal, kan nöjesparken ha en roll att bemöta brutaliteten på ett ”ofarligt” sätt. Att det är konst, som bara är en spegling av det alla vet förekommer? Att Liseberg i själva verket har en terapeutisk uppgift?
Men jag är övertygad om att våld föder våld – om än i fiktiv form. Det är självklart så att en person med destruktiva idéer och en sjuk världsbild tar intryck av det hemska hen upplever – och kanske inspireras att utföra en liknande handling i verkligheten. Vi ser det gång på gång. Och förfäras varje gång. ”Hur kunde hen göra så?”
Verkligheten kommer vi inte ifrån. Den kan vi endast hantera så gott vi kan. Men att iscensätta ondska och brutalitet, under parollen underhållning, det är bara, ja, det är bara dumt.
