Om du har möjlighet ska du passa på att krama ett träd. Ett träd som du kan omfamna med dina armar är mellan 30-50 år, beroende av art och lokalisering. Den här linden vid Jonsereds Herrgård ovanför Jonsereds trädgårdar, är mycket äldre. Om man ansåg den vara gammal för 231 år sedan, är den förmodligen runt 500 år – möjligen äldre. Tänk den som kunde få ta del av vad den har bevittnat under åren som passerat.
Sverige är fullt av mycket gamla ekar och tallar, som står stadigt årstiderna runt. Man säger att eken växer i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år. När jag nyligen besökte Frankrike beundrade jag olivträden, till vilka jag hyser en särskild kärlek. Tåliga som få strävar de i hettan med sina kronor av silver. Även de kan bli mycket gamla. Jo, jag har även kikat på olivträden i Getsemane. Här talar vi ett par tusen år. Kan de verkligen leva så länge? I jämförelse med träden ter sig ett människoliv väldigt kort. Barndomen är kort. Sedan är man ung ungefär tjugo år och därefter börjar man långsamt att åldras. Får du leva tills du är hundra är du väldigt uttjänt.
Trädet är en levande organism med ett stort blodomlopp. Jag minns hur min mormor brukade hänga upp hinkar på björkstammarna vid ett hack hon gjort med yxan och samla upp björksaven. En ljusgul vätska som smakade mycket friskt – hon sa att det var det bästa man kunde dricka. “Vatten filtrerat genom friskt trä”. Saven fylldes på flaskor och förvarades i kylskåpet under den tid björken bjöd på saft.
I våras skrev jag att körsbärsträden blommade i Ukraina, ovetande om kriget. En sagolik fond till den djävulska artillerielden.
Precis som att solen går upp varje morgon oavsett vad som hänt, så slår löven ut varje vår – år efter år.
