Det finns inget som väcker så mycket känslor som när man ska förändra miljön för människor. Bygga nya hus, riva hus, såga ned träd. Motståndet mot Västlänken i Göteborg har varit stort och är det nog fortfarande, även om bygget pågår för fullt. Det bidrog till ett helt nytt parti i Göteborg, vilket förändrade det politiska landskapet radikalt. Många kände sig överkörda av politikerna och de stora förändringarna som stod för dörren förskräckte.
En kvinna berättade att hennes skäl till motstånd mot Västlänken var att hon inte ville leva sina sista år i en enda stor byggröra, utan kunna promenera på sina barndoms gator som de alltid har varit. Jag förstår henne, men det är naturligtvis inte möjligt att avstå från förändringar av hänsyn till nostalgi. Det som däremot måste göras är att jobba på förankringsprocessen bättre. Att politiker på djupet lyssnar på medborgare – att skapa verklig förankring. Här finns det stor förbättringspotential. Men man kommer alltid till en punkt där beslut måste fattas. Så också när det gällde Västlänken.
Gällande Västlänken hade den diskuterats och planerna hade visats i åratal innan första spadtaget togs. Medborgarna hade varit inbjudna till flera tillfällen att säga sin mening och delta i processen. Men det var när man stod inför fullbordat faktum, som de flesta vaknade upp. Det är ett känt mönster.
Människors vardag är fullspäckad med tvättider, handla mat, barnen och sköta jobbet. Att engagera sig i en byggplan gör de flesta inte. Som sagt – de flesta har inte utrymme eller intresse i sitt liv av att begrava näsan i kommunala dokument.
Det är därför vi har representativ demokrati. Vi väljer personer som är beredda att just begrava näsan i kommunala dokument och utifrån det, föredragningar och ideologiska övertygelser, göra bra bedömningar.
Därför är det superviktigt att vi lär känna dessa våra representanter. Men det är få som ens kan nämna en enda politiker vid namn. Mest kända är kommunpolitiker, men då bara de kommunalråd som ofta figurerar i media. Regionpolitikerna är de minst kända. Många kan inte nämna en enda riksdagspolitiker vid namn i sin valkrets. Eller berätta om vad som skiljer de olika valen åt.
Att knacka dörr är en tradition som vi inte haft i Sverige, men som kom igång rätt bra under förra valrörelsen. Själv knackade jag dörr under ett halvår innan valet. Jag var skeptisk till det innan, men valde att testa. Det gick mycket bättre än jag förväntade mig gällande bemötande. Jag inledde med att säga: ”Hej! Jag heter Annika Westh och ställer upp i riksdagsvalet för Liberalerna. Jag vill mest presentera mig så att ni vet vem som kanske kommer in i riksdagen i vår valkrets.” Många, men inte alla, blev då positiva och tyckte att det var bra att politiker visade upp sig, även om de planerade att rösta på ett annat parti.
Att förbättra medborgardialog på alla sätt och vis är att vårda demokratin och öka delaktigheten i en tid när få vill bli politiker.
Det har talats en del om att representativiteten till våra politiskt valda församlingar är dålig. Att det är för få personer över 65 i riksdagen som kan representera alla över 65. För kommunpolitiken råder motsatsen: för få unga. Särskilt unga kvinnor.
Det handlar dock inte om representativitet, utan om det handlar om erfarenhet. Erfarenhet av att vara äldre eller av att vara rullstolsburen.
Men i grunden handlar det om människors engagemang. Du kan ju vilja jobba med äldrefrågor, även om du är 45, precis som du kan brinna för tillgänglighetsfrågor, trots att du själv inte är rullstolsburen. Du kan vara rullstolsburen och brinna för miljöfrågor, utan minsta intresse för tillgänglighetsfrågor. Och så vidare.
Det viktiga är därför att fler engagerar sig politiskt. Att fler tar sig tid att engagera sig, om så bara för en period, eller för att vara med en tid, lämna och sedan komma tillbaka igen! Och för att känna tillit och förtroende för politiker, krävs att du vet vilka de är.
