Varje gång jag går förbi häktet i centrala Göteborg, kastar jag en blick upp mot de gallerförsedda fönstren och funderar över vilka som sitter inlåsta där inne. För det är sannerligen en blandad skara.
Enligt svensk lag så får du sitta i häkte under tiden en utredning pågår och om det finns risk för att den misstänkte ska fly eller manipulera bevisföring. I Sverige får du sitta i häkte max två veckor, men därefter kan du omhäktas hur många gånger som helst. Det finns de som suttit i flera år. Om du döms till fängelse ska den här tiden dras ifrån den tid du döms till.
Det behöver inte vara ett speciellt grovt brott bakom en häktning. Även de som inte ens är brottslingar kan häktas, likt flyktingar. Men gemensamt för dem alla är att de ännu inte dömts, eller att de väntar på ny dom.
Sverige har blivit kritiserat för sina långa häktningstider. Att det är inhumant att sitta häktad ens en kort tid. Det är mycket påfrestande att sitta i häkte, när du är helt isolerad och endast får gå ut på en rastgård en timme om dagen. Du kan snabbt brytas ner psykiskt under sådana förhållanden.
Nyligen läste jag en insändare i DN, där en över ett år lång häktning beskrevs. Undertecknad av ”sorgsen pappa”, som såg hur hans son bröts ner i den här tillvaron. Den bild han gav grep tag i mitt hjärta även om jag inte vet vad personen var misstänkt för.
Det är få öden som blir publika. Ett som blivit det är den så kallade ”kulturprofilen” Jean Claude Arnault. Han har suttit häktad i två månader och man fick se honom på nyheterna häromdan när han fördes in i rättssalen. Jag förstod inte varför han var iförd säkerhetssele? Det burkar användas endast för mycket våldsbenägna fångar med stor säkerhetsrisk. Antingen projiceras all samlad ilska över kvinnors utsatthet på honom, eller så är han mycket våldsam. Nu väntar han – i häktet – på ny dom som kommer den 2 december.
Trots att Sverige fått mycket kritik för detta förfarande har jag inte hört att någon politiker driver frågan om en förändring.
