Frihet kräver evig vaksamhet.

”När vi vaknade och såg att det rests en mur mitt i stan, tänkte vi att det var ett skämt. Att de skulle ta bort den strax. Men de fortsatte att bygga, muren stod kvar och dagarna gick. Vi trodde inte det var sant! Så här kunde man väl inte göra? Men månaderna gick. Till slut vande man sig – det blev vardag. Sedan gick åren.”

Ungefär så berättar en kvinna om hur de upplevde det när Berlinmuren restes 1961. Den kom att stå där i tjugosju år – det är nästan en hel generation. Men idag är det trettiosju år sedan muren föll.

Efter decennier av isolering, reseförbud, ekonomisk kris, omoderna omständigheter, planekonomi som gjorde att östtyskarna fick vänta i decennier på bostad och bil, öppnades en möjlighet att gå igenom ”järnridån” när Ungern öppnade del av sin gräns hösten 1989. Efter detta ökade trycket dag för dag och folket krävde lättnader mot utreseförbuden.

Kraven ledde till att man tvingade fram en presskonferens om vad som egentligen gällde när de nämnt “lättnader mot utreseförbud”. Under denna presskonferens, råkade den politiker som talade, säga något tvekande att ”Såvitt jag vet gäller det direkt utan dröjsmål”. Då gick det inte att stoppa att nästan hela staden gick mot muren och slog sönder den, hoppade över den, det var eufori. Det var alldeles för många människor som forcerade muren, för att vakterna skulle kunna göra något. Tiden var mogen för detta, särskilt som signaler från Sovjetunionen även varit att de också såg en ny tid komma. President Michael Gorbatjov talade om glasnost och peristrojka. (öppenhet, omdaning) När väl dessa ord sagts, imploderade Sovjetunionen.

När folket i Ungern reste sig för krav om demokrati i protesterna 1956, var tiden inte mogen. Upproret slogs ner med kraft av sovjetiska tanks, som rullade in. 2 000 tanks och 20 000 ungrare dödades. Men 240 000 ungrare lyckades i alla fall fly. Imre Nagy, som hade lett upproret, avrättades. Det är så diktaturens ansikte visar sig – och det kommunistiska Sovjetunionen skulle ha muskler i tre decennier till.

Framför allt hade östtyskarna i kommunistlandet levt under hård övervakning och förtryck mot alla som ifrågasatte regimen. Hur det systemet motiverades och byggdes upp efter andra världskriget måste vi komma ihåg. Frihet kräver evig vaksamhet.

Att Västtyskland skulle välkomna Östtyskland i en sammanslagning var en självklarhet. De hade lärt av misstag i historien.

Att allt skulle ändra sig igen i Ryssland, trodde ingen under 1990-talet. Därför nedmonterades svenskt försvar och vi var många som trodde att Ryssland skulle lära sig demokrati. Det var inte naivt – det är bara att det är lättare idag att säga så, när vi står med facit i hand.

Som sagt, frihet kräver evig vaksamhet.