Blog

Dagen före julafton tänkte jag summera ett fenomen under 2020, nämligen: zoommöten. Eller teamsmöten, eller google meets, skype och allt vad de heter. I begynnelsen – alltså i mars – när alla tvingades lära sig att delta på distans, handlade det mycket om att bara lära sig att komma in på mötet och sätta på ljudet. En del möten fick helt enkelt tas om, när ingenting hade fungerat ordentligt. Snabbt spreds ”mötes-bingo” med rutor som ”jag hör inte er” och ”sätt på mikrofonen”.

Många gjorde glada utrop om att ”Äntligen lär vi oss ta tillvara på digitaliseringen!” och ”Från och med nu kommer vi inte att behöva vare sig kontorslokaler eller åka på konferenser”. Riktigt så kommer det inte att bli.

Våren gick och allt fler lärde sig att behärska tekniken och många var vi som trodde att den gamla ordningen skulle vara återställd till hösten. Hösten började hoppfullt och jag hann med en liten fysisk konferens och en årlig nöjesresa. Sedan kom bakslaget med full kraft. Hårdare restriktioner och stränga varningar. Just nu är smittspridningen jättestor och morgondagen kommer att bli den julafton vi minns som ensam och uppkopplad. Mycket oroande är de virusmutationer vi ser nu och att de är enormt mycket smittsammare.

När distansmötena fortsatte under hösten, fungerade de mycket bättre. Teknikstrul har dock ersatts  med tekniktrötthet. Det är jobbigt att stå framför datorn och interagera med människor under långa  möten. Kanske har du en dålig arbetsställning hemma och kanske upplever du inte att dina synpunkter kommer fram på ett bra sätt. Vi har ett behov av att ses i verkligheten för att alla ska komma till sin rätt.

Men digitala möten kommer att fortsätta. Vi kommer att renodla dem och använda dem där det passar i framtiden. Många är de möten som snabbt kan avhandlas online, utan att vi behöver resa. Men det mesta och de flesta måste äga rum fysiskt. Vi är människor.

Continue reading “Zoomspaning och zummering”

Igår var det Nobeldagen. Jag såg att det sändes ett tal i TV, där illusionen om ett riktigt firande fanns. Blomsterväggar, högtid och ordning. Men man vet att det är tomt runtomkring.

Livet i karantän. Ibland kommer jag på mig själv med att föreställa mig att allt pågår som vanligt utanför min fåtölj och mitt skrivbord. Undrar om några kommer att gå på AW idag, eller om vi blir samma gäng på nyårsfesten? Inser strax att allt är avbokat. Fortsätter att kolla på twitter och jobbar sedan vidare med dagens uppgifter. Kommer på mig själv igen med att tänka att jag åtminstone kan gå på julottan, tills jag inser att även den kommer att ske online.

Det känns som om man inte vet vad man kan se fram emot. Vi kan inte säkert räkna med att den framflyttade avtackningsfesten kommer att kunna hållas, eller att det är över till sommaren. I våras föreställde jag mig att allt skulle vara återställt i höst.

Min fasta punkt nu är joggingtimmen mitt på dagen. Men även den kan både tidigare-, och senareläggas beroende av onlinemötena.

Tänker sedan på alla dem som inte beordrats hemarbete, utan jobbar på som vanligt. Kanske rädda att bli smittade – kanske får jobba dubbelt så hårt. Nu är våra verkligheter väsenskilda.

Jag hoppas verkligen på vaccinet. Det hänger faktiskt på vaccinet. Ser med fasa på den “antivaccerrörelse” som växer fram. Den har funnits länge, men dagens snabba möjligheter till påverkan har blivit en reell hälsofara.

Jag upplever det som att kanterna suddas ut*. Vi behöver verkligen dessa kanter att förhålla oss till. Födelsedagsfesterna, julfirandet, semesterresorna, shoppinglördagarna. Allt som är viktigt sätts på undantag. Begravningar måste begränsas och undervisningen hålls på distans. Det sista är förödande. Unga människor är mycket mera sårbara för dessa påfrestningar än vi äldre.

Onlinemötena håller på att förtära mig. De tar liksom aldrig slut. Jag tror även att vi bokar in fler möten nu, när det är så lätt?

Fjättrad vid datorn. I dålig arbetsställning.

Continue reading “Kanterna suddas ut”

I den statliga budgeten som klubbades i september, var en del att skatten på alkohol höjdes. Finansminister Magdalena Andersson sa då i ett ofta citerat inslag att: ”Så om du tar en öl på fredag så kan du säga att du gör en god gärning, för då är du med och bidrar till försvaret”. Svenskt försvar håller på att byggas upp idag, varför den budgeten ska ökas.  Detta uttalande fick mycket kritik, eftersom skattepengar inte är sorterade på det viset. Skatt är aldrig öronmärkt, utan fördelas utifrån beslut.

Det finns många företag i landet som försörjer sig genom att som privat företagare göra tjänster åt skattefinansierad verksamhet. Jag har tidigare skrivit om detta och då givit som exempel hur det går till när ”Bertils väghyvel” gör jobb åt Trafikverket. Bertil har ett aktiebolag, vinner en upphandling, gör jobbet, betalar skatt och gör en vinst. Vinsten är helt nödvändig, eftersom det finns avbetalningar på investeringar, behov av nya investeringar, samt behov av likvida medel. Ingen ifrågasätter att Bertil tar ut vinst eller skriver arga insändare för att Bertil köper en ny cykel för de pengar han har tjänat.

Det kan även handla om en föreläsare som håller en ”feelgoodföreläsning” för kommunanställda i Öckerö, eller när Göteborgs kommun betalar en arkitektfirma för att rita en ny skola. Det finns många fler exempel.

Men när det kommer till de s k. välfärdsföretagen, låter det annorlunda. Det gör det därför att det är en moralisk fråga för vissa. De anser att möjligheten att tjäna pengar på människors behov är fult. Behov av vård och skola anses särskilja sig från behov av bra vägar och genomtänkt arkitektur i den nya skolbyggnaden. Men alla behöver ju bra vägar också.

Continue reading “Friskolor är oumbärliga”

På mina valaffischer till förra valet hade jag skrivit: ”Till demokratins försvar”. Det flög inte riktigt.  Även om jag såg mörka moln över demokratin hopa sig, så gjorde inte många andra det. Idag är det annorlunda. Trumps obstruerande efter presidentvalet är häpnadsväckande.

Att han kan med, tänker man. Men vi har vant oss vid att han gör precis vad han vill och säger det han önskar. Tyvärr vann Biden inte någon jordskredsseger och Trumpanhängarna är väldigt många. De tittar troget på honom och lyssnar till varje stridsrop. Vad är det vi egentligen bevittnar?

Sofia Näsström skriver idag i på DN debatt* om att vi bevittnar en statskupp i USA. Ej understödd av militärer, utan av jurister. Hennes slutsats är att det bästa medlet mot auktoritära populister som idag vinner mark, är ett jämlikt samhälle. Ekonomisk jämlikhet och liten polarisering mellan stad och land.  

Continue reading “Mer än val”

I historieundervisningen på gymnasiet har jag som lärare diskuterat vad som driver samhällsförändringar framåt. Om det är strukturer eller individer? Detta är mycket intressant och landar i att det alltid krävs individer som kliver fram och agerar för att något ska ske, men att det alltid sker i en kontext som möjliggör det. Jag brukar ta Martin Luther som tydligt exempel. Reformatorn som genom sitt agerande med att annonsera sina 95 teser därmed startade en helt ny inriktning av den kristna kyrkan. Han riskerade dödsstraff, men överlevde och fick många anhängare. Denna rörelse och idéströmning hade dock startat långt tidigare. Hundra år tidigare blev Hus bränd på bål för samma kritik mot katolska kyrkan och Luther riskerade att gå samma öde till mötes. Men Hus idéer hade fått fäste genom åren och när Luther klev fram var tiden mogen för förändring. Luther förkroppsligade de strömningar som då fanns.

Men Luthers idéer vantolkades också enligt honom, och användes även som förevändning för flera massakrer och våldsdåd på landsbygden, vilket kom att plåga honom svårt resten av livet. Det visar att det alltid är omöjligt att hålla ursprungsidén intakt över tid, eller att ha kontroll över ett skeende. Processer tenderar att få ett eget liv och vart de tar vägen går inte alltid att kontrollera. De kan landa där man absolut inte hade tänkt eller trott. Jag kan ge många fler exempel.

Idag skriver Björn Wiman* om Carlos Lozada, som är fackbokskritiker på Washington Post. Lozada har under tiden Trump varit president, läst 150 böcker som skrivits om honom och hans tid och nu själv kommit ut med en bok som reflekterar över vad de visar oss. Händelser gås igenom och granskas. Från metoo till extremhögern. Lozadas slutsats är att extremhögern inte har uppstått på grund av Trump, utan att han har erkänt dess existens och använt sig av deras hat för att legitimera sin politik. Endast lyft fram dem i ljuset. Trump har därmed blivit de underliggande strömningarna manifest. Uppmuntrar konspirationer, exploaterar missnöje.  Landets problem med rasism och ojämlikhet används som bränsle. Tiden var mogen för Trump. ”Han driver bara till sin spets företeelser som alltid har funnits i det amerikanska samhället” är en slutsats som dras.

Continue reading “Varför vinner Trump?”

För några år sedan gjorde vi en övning på en skola där jag då jobbade. Det behövdes ett google-konto. Eftersom jag redan hade två stycken, tänkte jag att jag upprättar ett nytt för skojs skull, endast för övningen. Jag hittade på ett namn och ett födelseår. Direkt slog Google till: “Du har uppgivit falsk identitet och därför kommer du att blockeras från alla våra tjänster tills vidare.” What!? tänkte jag. Vad hände? 

Det var inte särskilt lätt att återfå tillgång till mina konton och bli inbjuden i Google-värmen igen. Jag fick ta en kopia på mitt körkort och låta två kollegor verifiera det. Efter mejl till dem på Google, gick det så några timmar, tills de äntligen meddelade sin dom. Jag var åter välkommen tillbaka! Med skarp uppmaning om att alltid uppge korrekta uppgifter. 
Hur hade det gått till? De uppgifter jag skrev in bara för att upprätta ett tillfälligt konto, måste alltså ha körts genom ett personregister. Att det då visade det sig att någon sådan person med det namnet och det födelsedatumet inte existerade. Kanske kan någon berätta det för mig?

Continue reading “Vem ser dig nu?”

Hur ofta hör man inte att någon säger: ”Farsan sa alltid… ” Det handlar då om någon som talar om sin döda pappa. En pappa som talar från graven, påminnelser till världen om sin forna existens. Gestaltad i förbifarten.  Är det så människor lever kvar?

Fäder framställs som en klokhetens general som ständigt påminde folk om livets storheter. Som om just deras fäder var de allra smartaste, klokaste och kunnigaste, vilket de såklart inte var. De var helt vanliga män. Möjligen besatt en och annan av dem ett djup utöver det vanliga. En man ur begåvningsreserven som aldrig fick chansen. Men väldigt sällan handlar det om en sådan farsa.

I livet var dessa farsor förmodligen inte uppskattade filosofer – lovar. Men när de befinner sig på andra sidan får de en annan status. När det inte längre går att bevisa motsatsen. En form av hyllning född ur saknad. Eller kanske att på något vis framställa sig själv som son till någon som visserligen var otroligt alldaglig då, men som i efterhand borde få upprättelse som en verkligt missförstådd talang.

Att farsan gick där i blåställ och såg ut som en helt vanlig fyr. Men egentligen var han både analytiker och geni. Ingen visste det då! Men nu när han är död ska det berättas varje gång tillfälle ges. ”Farsan sa alltid” är en omskrivning av kärlek.

Continue reading “Farsan sa alltid “använd alltid tjärpapp””

Nu har pandemin gått in i andra andningen. Det rapporteras om att antalet smittade ökar igen, men trots det verkar ingen bry sig så mycket längre. Inte ens Trump, som smittats förra veckan. ”Låt inte Corona invadera era liv” sa han igår, vilket vållat stor irritation och ilska hos människor. ”Säg det till min pappa, som är död” svarade någon. Det är främst bland unga smittan ökar. De orkar inte längre hålla avstånd. Förhoppningsvis fortsätter alla att tvätta händerna och nysa i armvecket, i alla fall. Det enda positiva med Corona, brukar jag säga.

Däremot förefaller det inte vara lika farligt att hamna på sjukhus, som det var i våras. Sjukvården har lärt sig massor om hur hantera corona-fall och om sjukdomen i sig. Bättre rutiner och mer kunskap gör det något säkrare att bli sjuk idag mot för i våras, när allt var ett kaos.

Ännu kvarstår uppmaningen att arbeta hemifrån om du kan, bara resa om nödvändigt och hålla avstånd. Men äldreboendena har fått grönt ljus att ta emot släktingar på besök. Bedömningen är att de äldre far så illa av isoleringen, att det är värt risken med besök, mot tröstlös väntan och tristess.

Jag tänker att vi nu går in i ett tillstånd vi glömt av, men som man var vana vid före 1950. Före effektiva vacciner och antibiotikakurer. När alla visste att livet var farligt. När nästan var annan barnsäng innebar fara för livet och botemedlen var få. Såsom människan levat under tusentals år.

Continue reading “Smakprov på hur livet brukade levas”

”Från klockan 8 till 9 blev det som som att jag inte längre var en människa.”*

Det är något djupt obehagligt med hur vi agerar mot människor som vi av olika anledningar inte längre har förtroende för. Även de i maktpositioner förtjänar att behandlas med respekt. Vi försvarar med emfas att massmördaren på Utöya har rätt till en rättvis rättegång med advokat, för det hör ett rättssamhälle till. Men i övrigt är det fritt fram att från en dag till en annan utföra offentlig massmobbning av någon som blivit misshaglig. Detta även utifrån rena spekulationer. Att döma i “folkdomstolen”.

*Citatet ovan är taget från intervju med Mona Sahlin, som är gjord i samband med lanseringen av hennes bok Makt lös. När Alice Bah Kuhnke sparkade Mona Sahlin som samordnare för våldsbejakande extremism efter det att hon skrivit ett felaktigt löneintyg åt sin livvakt, återstod det ännu ett år innan metoo briserade i Sverige. Under metoo har vi skolexempel på hur personer mobbades ut från allt, oavsett om det fanns bevis eller inte. Då var det åtskilliga kända personer som fann sig vara persona non grata från en dag till en annan, trots ett livslångt, respekterat arbete. Bokningar avbokades, publikationer drogs tillbaka och kontrakt revs. Även sådant som gjorts långt tidigare kunde bli återtaget. Som om personen i fråga skulle raderas ut från världen. Alla offentliga minnen suddas bort. Hur kan man göra så mot en människa?

Continue reading “Kommentar till mobbing”

Det finns inget som jag har skrattat så mycket åt som när min son har härmat sina lärare. Han har inte gjort det elakt, utan bara roligt. Han lyckades med små gester och miner fånga hur de såg ut och hur de pratade. Att jag tycker sånt är så roligt är ju för att jag är lärare själv och känner igen mig och mina kollegor. För vi lärare har ju oftast samma situationer att hantera. Upprop verkar vara särskilt roligt.

Bilden av läraren är ju att det är lite, lite av en tönt. Och det är egentligen inte något problem. Om du främst är duktig i ditt ämne, betyder ju det inte att du är superbra på allt annat. Det är sånt man lär sig efter hand. De lärare som tror att de är poppiga kompisar till eleverna är helt fel ute och de får ofta problem av olika slag efter en tid. Du måste tycka om alla elever och ha respekt för dem, men de är absolut inte dina barn, vänner eller jämlikar. Om du undervisar i engelska, ska du hänvisa eleven till kurator om den har problem med själslivet. Det betyder inte att du är en dålig lärare, utan bara att du gör rätt. Den lärare som tror sig vara en alltiallo och ska finnas för allt, bränner ut sig.

Nu har det beslutats att alla lärare ska lära sig att undervisa om sex- och samlevnad. Återigen önskar man lösa ett upptäckt problem genom att baka in det i undervisningen.

Continue reading “Ingen bra idé om utökad sex- och samlevnadsundervisning”