Överfallet

Polisen trappar upp arbetet med att hitta den man som i augusti överföll och nästan slog ihjäl en kvinna. Mitt på dagen, med mycket folk i rörelse. Det står att han förmodligen valt ut henne, följt efter, för att sedan agera. Signalementet är 28-35 år, 185 cm lång. Ljushyad, kort hår och vanliga kläder. Ett random utseende, alltså. Ett par glasögon och en tygkasse med tryck har hittats, vilka kan tillhöra överfallsmannen. Polisen uppmanar allmänheten att fundera över om de sett något den dagen, eller om annan information kan dyka upp föranlett av dess föremål.

Man vet att sådana här förövare ofta slår till inom en radie av 3 km från sitt hem. De har tänkt på vad de ska göra under en lång tid. Förmodligen är han en enstöring – de är de farligaste – men kan i övrigt leva ett till synes normalt liv med jobb och egen lägenhet. Det påvra signalementet gör nu att var enda man i området med ungt utseende och denna längd – en mycket vanlig längd – blir misstänkta. Det måste vara mycket jobbigt för alla oskyldiga män i 30-årsåldern.

Men polisens vädjan är viktig: den kommer att få några att börja fundera. Om han finns i någons bekantskapskrets, kommer den att börja lägga ihop ett och ett. ”Visst var det så den dagen…” ”Nog brukar han alltid prata om…” ”Jag vet att han haft kontakt med det tyska företaget”. Och så vidare.

All sorts information är av intresse, säger polisen. Och ” Ingen ska behöva känna att deras rörelsefrihet begränsas för att en sån person är på fri fot, säger Thomas Fuxborg.” Så är det verkligen. Hotet väcker ett djupt raseri inom mig.

Jag har tidigare skrivit om denna iakttagelse, men upprepar den: det är vanligt på flygplatser o dyl. att man frågar den okände personen som sitter bredvid en på bänken, om den kan passa ens väskor, medans man går på toaletten. Man litar alltså på den som just då befinner sig precis bredvid dig – men inte på de övriga i hallen.

Continue reading “Överfallet”

Är obehöriga lärare bra lärare?

Hur mycket bättre är en utbildad lärare jämfört med en outbildad? Den frågan blossar upp då och då. Framförallt beror debatten på att det råder lärarbrist nu – vilken kommer att bli allt värre framöver. Inom några år kommer det att saknas över 80 000 lärare, vilket blir svårt att nå. Även om antalet platser på lärarutbildningarna har fördubblats, så examineras det inte lika många som det nya antalet platser. Det beror på att hälften av dem som kommer in inte slutför sin utbildning. Med lägre krav vid intagning är det många som inte klarar av att slutföra sina studier. De övriga som slutar gör det när de möter verkligheten i klassrummet, vilken förskräcker.

Därför talar vi återigen om andra vägar till att ta lärarexamen. De med andra utbildningar och erfarenheter kan gå olika former av snabbspår, för att bli behöriga. Gott så. Vi kommer att behöva hitta dessa lösningar, om vi vill ha behöriga lärare överallt.

Att däremot hävda att obehöriga lärare skulle vara bättre än behöriga, är alltid lika dumt och svårt att förstå. Om vi ska lära barnen att det är viktigt med utbildning och goda kunskaper, kan vi ju inte påstå att det inte skulle behövas någon utbildning för att lära dem det de ska kunna… Ganska obegripligt, enligt mig.

Lärarutbildningen idag är kritiserad. För att vara ”flummig” eller inte i tillräcklig grad förbereda elever för det kommande yrket. För lite övning i betygssättning och hur hantera en hel klass, med krav på individanpassning och så vidare.

Det har dock aldrig varit frågan om att någon endaste utbildning ska göra någon klar för yrket i samma stund de lämnar universitetsbyggnaden. En examina är bara början. För de flesta yrken krävs många års övning innan man kan tala om att man behärskar det.

Att undervisa är ett hantverk som tar några år att lära sig. För övrigt saknas det forskning kring vad som fungerar i ett klassrum. Det är mycket subtilt och går många gånger inte att  förklara hur en lärare gör när den håller 32 elever i sin hand. Jag törs dock påstå att det sällan är en nyutexaminerad lärare. Först efter några års erfarenhet går det att läsa individer och grupper och av tidigare misstag veta vad som fungerar och inte. Dessutom blir en lärare duktigare för varje år i sina ämnen, vilket är en av de två viktigaste egenskaper för en lärare. Den andra är att du som lärare måste tycka om eleverna. ALLA elever.

Continue reading “Är obehöriga lärare bra lärare?”

Alla förtjänar demokrati

Idag är det två veckor sedan talibanerna övertog Afghanistan, efter det att USA startat sin reträtt efter tjugo års närvaro. Det känns som mycket längre tid har passerat än två veckor. Analyserna om hur det kunde bli så här har avlöst varandra dag för dag och nu är bilden tydligare. För en utomstående står det nu klart att man under många års tid har vetat om att det skulle bli så här den dag västerländsk militär lämnade landet.

Idag kan vi läsa att det inom talibanrörelsen finns två falanger – en mera konservativ och en mera pragmatisk, som inser att de måste agera annorlunda än sist det begav sig. Det har dessutom passerat så många år sedan sist, så att de som var små barn då idag är vuxna män. Men självklart kommer de att strida inbördes om hur de ska styra. Mycket väntar.

De scener som utspelat sig på flygplatsen i Kabul är på gränsen till overkliga. De är så smärtsamt att se att det inte går att ta in. Här i Sverige lever vi med vetskapen om hur ett helt land – ett folk – lämnas kvar i talibanernas händer. Alla tittar på. Talibanerna tar nu över makten, utan något som helst demokratiskt val.

Jag har sett resonemang om att vi inte förstår deras kultur och sätt att tänka. Att de inte har vårt demokratiska synsätt och det därför varit lönlöst att försöka lära dem det under dessa decennier. Men den utbildning som givits under tjugo är har inte nått fram till så många som det behövdes. Det mesta har runnit ut i korruption. Incitament för lojalitet mot en regering och mot institutioner kom aldrig på plats. Vad som krävs för demokrati i ett otränat land är svårt att svara på idag – även om Sverige är världsledande gällande forskning om korruption.

Visst spelar kultur in. När nya järnvägsspår ska läggas till gamla måste de passa. I Sverige har vi inte haft riktig demokrati i mer än hundra år, men när den infördes hade steg för steg tagits i rätt riktning under många år. I ståndsriksdagen hade vi även ett bondestånd, vilket saknades i övriga Europa. Men att andra folk i andra kulturer inte skulle klara av att leva demokratiskt tycker jag är cyniskt. Människor förtjänar demokrati. Alla.

I somras bedyrade Biden att vi inte på några villkor skulle få se en upprepning av Saigon på 70-talet. Men det fick vi. Efter Vietnamkriget var USA fast beslutna att aldrig mera gå in i ett liknande krig. Men det gjorde man. Historien är full av liknande misstag som människor gör – trots vetskap om det dumma i det. Den som är klok lyder råd, heter det. Men de flesta verkar vilja göra misstagen själv för att klara av att ta lärdom av dem. Man tänker att man själv gör det bättre. Klarar mera. Att förutsättningarna är annorlunda. Ny kontext.

Tiderna förändras, javisst. Men människan är densamme. Det var därför som Jean Monnet framhärdade med EU:s överstatlighet. Jag har skrivit om det så många gånger nu – när han sa: ”När vi som var med i första och andra världskriget är döda, så kommer minnena om det att försvinna och trots att vi idag säger aldrig mer igen, så kommer nästa generation tro att de kan klara det bättre eller göra annorlunda.” (ung) Det var skälet bakom överstatligheten och att bakbinda Tyskland och Frankrike. Skälen var mycket goda.

Continue reading “Alla förtjänar demokrati”

Jag vill ha svar om Afghanistan

Igår morse i God morgon Världen sa utrikesminister Ann Linde om talibanernas övertagande av Afghanistan, sedan alla utländska trupper lämnat: ”Vi trodde inte att det skulle gå så snabbt”. Denna ”analys” har sedan upprepats av andra i medier.

Det svaret berättar att alla har räknat med att talibanerna skulle ta över landet. Dock ej på några dagar, utan kanske veckor eller månader. Att de alla är tagna på sängen gällande hastigheten i operationen, märks på dagens kaotiska situation på flygplatsen i Kabul när utländsk personal evakueras med flera.  I skrivandets stund kan vi dock läsa att svensk personal togs med helikopter till den amerikansk militärbasen Doha och att de redan är hemma.

Talibanerna har tagit över landet utan större våldsaktioner. Regeringen övergav sina positioner och lämnade landet för ett par dagar sedan. Talibanerna kunde sedan lugnt och stilla överta deras platser. De har talat med mild stämma – och försäkrat att de vill landet väl. När talibanerna övertog makten i slutet av 1990-talet inleddes det på samma vis och de välkomnades till en början, eftersom de satte punkt på oreda och år av ockupation och krig. Men bara efter ett par månader började de praktisera terrorvälde, med skäggtvång, burkatvång och straff enligt medeltida sharialagar.

Efter terrordådet 11 september beslutade USA och Storbritannien att bomba Afghanistan, vilket understöddes av FN. Bombningarna 2001 hjälpte gamla mujahedin att splittra talibanregimen. Därefter etablerades utländska styrkor i landet. Sverige har också deltagit under alla dessa år. Vårt deltagande har varit en del av svensk försvarspolitik. Jag undervisade mina elever om hur vi ”numera jobbar preventivt mot våld och terrorism på plats i oroshärdar, istället för att tänka gammaldags med förband på hemmaplan.” Risken för terrordåd med islamistisk drivkraft skulle kvävas i sin linda.

När USA:s förband nu lämnade Afghanistan, hade inte något annat lands förband egen kapacitet att stanna kvar. Alla har alltså därför varit tvungna att lämna. Sverige hade bidragit till de internationella styrkorna ISAF. Som mest har det varit ca 1000 svenska soldater där, men den senaste tiden inte alls så många. Tydligen lämnade USA under en natt utan att “ta adjö”. Detta har vållat mycket stor besvikelse hos lokalbefolkningen.

Jag vill nu ha svar på hur det kunde gå så här. Att i samma stund som utländska trupper lämnar, så är tjugo års arbete som bortblåst. Talibanerna förefaller bara bidat sin tid.

Continue reading “Jag vill ha svar om Afghanistan”

Om bantning och influenser på sociala medier

Nu efter ett och ett halvt år av Corona och hemarbete, är det många som har lagt på sig några extra kilon. När vardagsmotionen försvinner, sker förändringar. Aldrig har vi väl blivit så medvetna om hur mycket vi faktiskt rör på oss en vanlig dag, som nu när vi jobbat hemma och bara gått mellan köket och sängen. Det kan vara så att din korta promenad från bilen och fyra trappor upp till kontoret och sedan gå till lunch varje dag är det som får dig att hålla vikten. Men hur ska man nu göra för att gå ned i vikt? Var hittar du stöd?

Jag är visserligen mycket sparsam med att lägga ut bilder på sociala medier, men när jag gjort det genom åren har jag undvikit att lägga ut bilder från tre områden: alkohol, träning och mat. Förmodligen har jag inte varit helt konsekvent. Ibland hamnar man på sådana bilder och det är helt okej. Men över lag försöker jag att vara restriktiv. Varför? Jo, därför att jag vet att det finns så många människor som lätt kan triggas av sådana bilder. Särskilt unga människor och alla dem som löper risk att bli beroende. Att ha distans till bilder på sociala medier är svårt. De sociala medierna riskerar att skapa bilden av en verklighet som egentligen inte är sann.

Kollar man igenom t ex. Bianca Ingrossos stories så flödar det över av party-, och matbilder, varvade med hennes sommarbruna modellfigur i bikini. Hon lyckas få med alla tre av mina ovan nämnda kategorier hela tiden. En fundering smyger sig på: hur kan hon dricka shots, vin och drinkar sent inpå natten – till synes flera kvällar i veckan – och ändå se så perfekt ut dagen därpå? Inga fluffiga ringar under ögonen där inte. Och hur kan hon äta så mycket, som det förefaller, och ändå vara så smärt? För det är alltid många portioner som visas.

Sanningen är nog att hon inte skildrar verkligheten. Sanningen är nog att hon knappast dricker något alls. Och äter lagom och balanserat. Men sammanlagt fås bilden att hon kan göra allt och ändå må bra. Det går dock inte.

Det luriga med sociala medier är att det är lätt att få en bild av någon utifrån få, riktade inlägg. Vilken bild får man om man följer en person som ett par gånger i veckan lägger ut bilder på fina viner? Är hen alkoholist? Kanske inte. Hen kanske delar flaskan, eller dricker upp den över flera kvällar. Kanske bara dricker ett glas? Vi har ingen aning, men den samlade bilden över tid gör att vi tror att personen klarar av att dricka väldigt mycket.

För den som har alkoholproblem ges intrycket att det är ofarligt att dricka mycket.

Vi är så påverkbara och vi påverkas hela tiden av de verkligheter som beskrivs på sociala medier.

Mat, alkohol och träning är dock ett gissel för många. Att nå en sund balans här är viktigt. Jag är jättetråkig, men säger alltid: Lagom av allt. Det gäller även nu när många vill banta bort sina corona-kilon. Man behöver absolut inte ge sig i kast med någon särskild diet, utan det räcker med att äta mindre.

Om du börjat att förbjuda dig själv att äta vissa saker är risken stor att du ger upp, eller att du utvecklar ett osunt tänkande kring mat. Älskar du ostbågar, ät det ibland, men ät inte en hel påse. Är du godissugen, baka småkakor istället för att köpa en massa godis. Ät en liten portion med allt du gillar, istället för att äta något du ogillar och som helt saknar viktiga ingredienser som vi behöver för att må bra och kunna tänka klart.  Man får inte glömma att man inte kan utesluta näringsämnen hur som helt utan konsekvenser. Laga helst maten från grunden.

Continue reading “Om bantning och influenser på sociala medier”

Liberalerna mitt i sommaren

Idag kom det ännu en dyster opinionsmätning för Liberalerna. 2,3% hörde jag och inser att läget är värre än någon kunnat föreställa sig. Vi vet från tidigare val att när ett parti går över 12%, så tenderar det att i sig dra till sig nya väljare, eftersom då känns det som att man väljer en vinnare. Precis som att du satsar pengar på travet på den häst du tror kommer att vinna. Det är ren psykologi. På motsvarande vis väljer man då bort ett parti som är väldigt litet. Det var det som hände med Feministiskt initiativ i valet 2014. Det blev inga stödröster på Fi, utan sympatisörerna valde istället Vänsterpartiet, för att inte känna att de slängde bort sin röst.

Continue reading “Liberalerna mitt i sommaren”

Begränsa ojämlikhet där det går

Nu har alla gymnasieelever tagit studenten. Kanske den enda kvarvarande övergångsrit vi har som markerar inträdet i vuxenlivet. Att det kan vara så beror på att alla kan ta studenten idag, helt oberoende av studieresultat, vilket jag personligen tycker är bra. Det gynnar inte sammanhållningen i samhället om vi sorterar elever den här stora dagen. Alla bör få känna att de går ut gymnasiet under festliga förhållanden. Punkt.

Men den kull som går ut i år har en erfarenhet som är unik: att studera på distans under cirka tre terminer. Det är lång tid för en ungdom. Över lag har det inte varit positivt, varken för studieresultat eller social och känslomässig utveckling. Distansundervisning har ökat klyftorna mellan elever som lyckas i skolan och de som inte lyckas, även om enskilda fall kan visa på motsatsen, som för s k. hemmasittare. Hemmasittare är elever som av olika anledningar inte vill gå till skolan.

En utländsk studie visade även att det varit svårt att lära sig något överhuvudtaget, genom att få uppgifter på distans. Även om några bestrider det, så kan vi slå fast att det inte går så vidare bra att ersätta traditionell undervisning. När det kommer nya “skojiga” pedagogiska grepp, brukar jag säga att det finns ett skäl till att den är organiserad på liknande vis som när skola infördes under 1800-talet. Det stöd som ges i grupp, under ledning av en kunnig lärare är oersättligt. Det är svårt att utöva interaktion via en skärm.

Framförallt har ojämlikheten ökat med distansundervisning, eftersom elever har skilda hemförhållanden. Skillnaderna i studieresultat har förstärkts mellan dem som fått stöd hemifrån, bor i villa och har tillgång till god teknik, jämfört med dem som bor trångt och så vidare. Finns våld och missbruk hemma, säger det sig själv att tiden måste varit förfärlig. Samt inställda fritidsaktiviteter, vilket kan fungera som en ventil i vardagen. Inställd läxhjälp, när den ofta givits av frivilliga äldre.

Continue reading “Begränsa ojämlikhet där det går”

Vem är din politiker?

Det finns inget som väcker så mycket känslor som när man ska förändra miljön för människor. Bygga nya hus, riva hus, såga ned träd. Motståndet mot Västlänken i Göteborg har varit stort och är det nog fortfarande, även om bygget pågår för fullt. Det bidrog till ett helt nytt parti i Göteborg, vilket förändrade det politiska landskapet radikalt. Många kände sig överkörda av politikerna och de stora förändringarna som stod för dörren förskräckte.

En kvinna berättade att hennes skäl till motstånd mot Västlänken var att hon inte ville leva sina sista år i en enda stor byggröra, utan kunna promenera på sina barndoms gator som de alltid har varit. Jag förstår henne, men det är naturligtvis inte möjligt att avstå från förändringar av hänsyn till nostalgi. Det som däremot måste göras är att jobba på förankringsprocessen bättre. Att politiker på djupet lyssnar på medborgare – att skapa verklig förankring. Här finns det stor förbättringspotential. Men man kommer alltid till en punkt där beslut måste fattas. Så också när det gällde Västlänken.

Gällande Västlänken hade den diskuterats och planerna hade visats i åratal innan första spadtaget togs. Medborgarna hade varit inbjudna till flera tillfällen att säga sin mening och delta i processen. Men det var när man stod inför fullbordat faktum, som de flesta vaknade upp. Det är ett känt mönster.

Människors vardag är fullspäckad med tvättider, handla mat, barnen och sköta jobbet. Att engagera sig i en byggplan gör de flesta inte. Som sagt – de flesta har inte utrymme eller intresse i sitt liv av att begrava näsan i kommunala dokument.

Det är därför vi har representativ demokrati. Vi väljer personer som är beredda att just begrava näsan i kommunala dokument och utifrån det, föredragningar och ideologiska övertygelser, göra bra bedömningar.

Continue reading “Vem är din politiker?”

Valborg

Det är alltid kallt på Valborgsmässoafton. De värmetörstande svenskarna förstår aldrig varför och gör vad som helst för att övervinna kylan med alla besvärjelser. Man börjar med en eld.

I Östernoret på 80-talet drog vi ihop en mindre brasa av skräp. Vårstädningen skulle bort i ett moln av gnistrande eldflagor som stack upp mot den svarta himlen. Kvasten blandade sig med stjärnorna. En liten skara stod och tittade på. Det fanns kaffe, saft och Bragokex. Mormor stämde upp Vintern rasar och några föll in i sången.

Friskheten i luften går inte att beskriva. Och absolut inte hoppfullheten ett barn känner. Jag önskar att ni alla har känt den.

Sedan var det över. Hem till köket och TV:n. Fest med ostbågar och läsk. Sedan en bastu också. När vi sedan låg i sängarna och såg ljuskäglan från bilen som körde genom byn,  vandra över väggen, tänkte vi på morgondagen. Och framtiden. Hur skulle livet bli? När man inte längre stod i skogsbrynet på andra sidan landsvägen? Vad väntade?

Continue reading “Valborg”

Jag villkorar inte mitt medlemskap i Liberalerna

Det är ingen hemlighet att jag inte delar partirådets vägval. Vägvalet är inte en sakfråga som andra, vilket jag utvecklar i senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Ofta får jag frågan hur jag kan motivera och nu försvara att jag stannar i Liberalerna, trots partirådets beslut. Mitt svar är enkelt: För mig finns inget annat parti att gå till. I Liberalerna har jag min ideologiska hemvist, min plattform och min historia ända sedan jag gick med i Fpu 1988. Det är i Liberalerna jag får möjlighet att förverkliga mitt engagemang för ett samhälle som präglas av frihet och socialt ansvar, mångfald och tolerans. Det engagemanget villkoras inte av beslut i partirådet eller landsmötet. Jag vet att utveckling aldrig stannar upp och om framtiden vet vi ingenting. Därför stannar jag i Liberalerna. Mitt medlemskap villkorar jag inte.

Continue reading “Jag villkorar inte mitt medlemskap i Liberalerna”