Det är val hösten 2022 och just nu pågår kampanjer för fullt hos alla partier. Valet är själva höjdpunkten i vår demokrati. På valdagen utkrävs ansvar av partier och politiker och domen avspeglas i antal väljare. I årets val har dessvärre många partier inga valsedlar alls i ett flertal kommuner. Miljöpartiet ligger sämst till med avsaknad av listor i 69 kommuner. Efter dem kommer Liberalerna, som saknar listor i 40 kommuner. Trots att de idag har mandat i kommunfullmäktige, har de inte lyckats värva personer att ställa upp inför kommande mandatperiod.
När man frågar människor varför inte de vill stå med på en valsedel, eller gå med i ett parti, säger många att de aldrig skulle utsätta sig för det. Att priset är alldeles för högt, både gällande inskränkning av den egna fritiden och för granskningar av den egna personen man som politiker utsätts för. Trenden pekar mot att det blir allt svårare för varje val att rekrytera och motivera till politiskt engagemang.
Det är en farlig missuppfattning att se partierna som kampanjorganisationer som enbart strävar efter makten. Då förlorar man människors engagemang för samhället och för framtiden ur sikte. Då riskerar man att bidra till att demokratin undergrävs.
Demokrati kräver att vi har människor som vill engagera sig och de flesta önskar sig duktiga politiker. Därför är det av stor vikt att partierna ständigt arbetar med att rekrytera och utbilda nya människor, så att de förbereds för kommande uppdrag. En viktig roll i det arbetet har studieförbunden.
I Göteborg har dock dessa möjligheter undergrävts, när ledande politiker misstänkliggjort studieförbundens arbete med att utbilda politiker. I ett Facebookinlägg av en ledande politiker i våras gick att läsa att studieförbundet ABF inte skulle beviljas kommunalt stöd, eftersom de hade ”planer på att använda pengar till att utbilda medlemmar i Socialdemokraternas kommande valkampanj”, vilket ”avslöjats” via ”interna dokument”. Inlägget insinuerade att verksamheten inte skulle tåla insyn.
Till saken hör att det numera är fokus på studieförbundens demokratiuppdrag. Inte bara i statens syfte med stöd till studieförbunden, utan även i Göteborgs stads egna kriterier – numera rikskända som ”göteborgsmodellen”, vilken innebär en detaljstyrning av verksamheten som rimmar illa med att staten ska hålla ”armlängds avstånd från kulturen”. Bidrag i sig är en garant för oberoende från särintressen. Men i göteborgsmodellen saknas utrymme för människors egna medskapande, vilket är signifikant för folkbildning.
Att då inte förstå kopplingen mellan arbetet med att utbilda i själva höjdpunkten för demokratin – valet – är obegripligt och avslöjar att talet om demokrati aldrig haft någon förankring, utan endast varit ett banér.
Continue reading “Försvara folkbildningen”
