Annika Westh: Northvolts vd måste träda fram och skingra oron (publicerad 18 juli 2024 Västerbottens-Kuriren)
Batterifabriken Northvolt i Skellefteå är en stor industrisatsning i klimatomställningen. Just därför är det viktigt att den högsta ledningen blir synlig i debatten. Det är vd:s uppdrag att gestalta den öppenheten. Ingen annan kan axla det ansvaret, skriver Annika Westh.
För trettonde månaden i rad har jordens medeltemperatur legat 1,5 grader högre än under förindustriell tid. Om temperaturen fortsätter att öka riskerar vår värld att bli obeboelig. Omställningen till det fossilfria samhället är oundviklig.
I denna strävan har Västerbotten en ledande roll. Det är dessutom det län som har minst arbetslöshet – ja, det är en grannlaga utmaning att hitta arbetskraft.
En stor industrisatsning i klimatomställningen är batterifabriken Northvolt i Skellefteå. Att göra batterier till elbilar just här, är ”grönare” än i Kina, eftersom här finns tillgång till fossilfri el till produktionen.
Men olyckskorparna kraxar över fabriken i Skellefteå. Den har drabbats av flera arbetsplatsolyckor, man har upptäckt utnyttjande av arbetskraft hos underleverantörer och när journalister inte får svar på sina frågor, antyds att det finns en påtvingad tystnadskultur.
När dessutom tre friska och unga personer har avlidit efter sina arbetspass under oklara omständigheter, ökar självklart oron över vad som händer. Polisen utreder fallen utan att obduktionerna har givit några svar.
Karin Broberg, professor i miljömedicin, hävdar i en intervju i SVT (240711) ”att om man inte vet, inte hittat orsaken, då ska man stänga”. Hon tillägger som svar på frågan om vad hon personligen skulle ha gjort ” …att jag skulle hitta ett annat jobb, eller sjukskriva mig”. Att en professor uppmanar någon att sjukskriva sig utan hälsoskäl är anmärkningsvärt i sig, men framför allt visar det på en nonchalant oförståelse för verksamhetens betydelse: Northvolt är idag en av landets största arbetsgivare som sammanlagt sysselsätter över 6 000 personer och är en betydande aktör när det gäller den gröna omställningen. Hittills har fabriken endast levererat 5 promille av den planerade kapaciteten. Förslaget att stänga ner verksamheten är mer ägnat att väcka rubriker än att bidra till lösningar.
De ”perfekta” batterierna är inte heller skapade ännu. Novo Energy, som är den gemensamma satsningen mellan Volvo och Northvolt i Göteborg prövar sig exempelvis fram med olika ”ingredienser” för att finna det bästa ”receptet” – metaforer för kakbak återkommer när projektet presenteras. Det speglar att bilbatteribranschen är relativt ny och under utveckling. Långsiktiga erfarenheter saknas liksom studier av hur människor påverkas under produktionen. Kemikalier hanteras på ett nytt sätt, vars inverkan ännu är okänd.
Northvolt ifrågasätts även av finansmannen Mats Qviberg som i Dagens Industri den 10 juli menar att skattebetalarna får ta smällen. Qviberg jämför såväl 1600-talets tulpanhysteri som Kreugerkraschen på 1920-talet. I en slängig text – där han i stället för Norrland skriver ”norr om Dalälven” som om det är något så obetydligt att det inte behöver nämnas vid sitt rätta namn — påstår han att skattebetalarna fått bidra med 88 miljarder. ”Man är inte företagare, utan bidragsentreprenörer”. Qviberg presenterar själv inga förslag på hur vi ska fasa ut fossilt bränsle; även hans inlägg handlar mest om att väcka rubriker.
Inlägget bemöts med en rättelse av Northvolts kommunikationschef Matti Kataja, om att det i själva verket handlar om 625 miljoner. Och att 80 % av investeringarna kommer från utlandet. Samt att Northvolt i nuläget genererar 1 miljard i skatteintäkter årligen. Företaget kämpar dessutom med att attrahera både pengar och arbetskraft.
Det är inte bara i Västerbotten som innovation råder. På Västkusten finns planer på gigantiska vindkraftparker till havs: Fem parker med vardera 50–90 vindkraftverk, som sträcker sig 360 meter upp i luften med rotorblad som är 130 meter långa – och inte går att frakta på land. Det är mått vi inte sett maken till i världen – ännu finns de endast på ritborden. De kommer att kräva mängder med stål, arbetskraft — och visioner.
Förutom att vi ska ersätta fossilbaserad energi, har behovet av energi ökat. AI, artificiell intelligens, genererar avancerade datorsökningar som kräver stora mängder el. En framtagning av en enkel text av Chat Gpt4 tar knappt en minut, med slukar lika mycket el som en normalstor villa under tre dygn. Datorservrar kräver stora kylanläggningar – även när de är förlagda i svala Norrbotten.
Men bortom debatten, visionerna, byggena och alla strävanden kvarstår en rad frågor och en stor oro. Båda bör tas på allvar och inte besvaras med slagkraftiga retoriska knölpåkar.
Alla retoriska ansträngningar och stora rubriker, döljer i själva verket en stor osäkerhet. Det viktigaste förhållningssättet just nu är att acceptera att det finns frågor, som ansvariga aktörer måste ta på stort allvar och gemensamt försöker finna svar på. Det gäller såväl företagare och finansiärer som politiker och forskare. När vi utforskar framtiden och söker vägen framåt för att mota klimatkrisen, finns just nu fler frågor än svar. Vi står vid ett vägskäl. Trevar oss fram på en ny stig. Vandrar vi i väglöst land. Det kräver ödmjukhet från alla inblandade.
Och jag har ett mycket bestämt råd till Peter Carlsson, verkställande direktör för Northvolt: Det är hög tid för dig att träda fram och att bidra till att skingra oron kring företagets verksamhet och framtid. Det räcker inte att kommunikationschefen besvarar frågorna. Företagets agerande måste präglas av öppenhet, annars skapas jordmån för nya spekulationer. Det är vd:s uppdrag att gestalta den öppenheten. Ingen annan kan axla det ansvaret.
Annika Westh
skribent och biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift
Annika Westh: Varför denna vurm för dekadens?
Ledare Bohusläningen
Många är de svenskar som tittar på just Danmark med beundran för deras slappa hållning till ciggisar och öl och obekymrade hållning till cykelhjälmar.
I en dokumentär om den franske presidenten Emmanuel Macron ser man hans kvinnliga sekreterare sitta och skriva ett tal på datorn. I mungipan hänger en rykande cigg. Twitter/X exploderar av glädjeutrop! ”Wow, alltså! Hur coolt?”
Sådana känslor skapar alltså rökande personer i Sverige. Det kan bero på att det numera inte är tillåtet att röka i offentliga lokaler. Därför framkallar bilden av en person som röker inomhus – dessutom när hon sitter och arbetar – rebelliska känslor.
Den rökande drottningen Margrethe
I GP i början av året skriver tidningens kulturchef Johan Hilton en text om den danska drottningen Margrethes abdikering: ”Visserligen har inte ens den mest förhärdade antimonarkisten under 50 år kunnat uppbåda annat än värme för den på alla sätt urdanska normbrytande (min kursivering) regenten – en frispråkig kedjerökare som påminner mer om en ocensurerad kulturdam ur 68-generationen, än de platta friskvårdsivrande tråkmånsar som befolkar dagens europeiska kungahus.”
Visserligen har danskarna en avslappnad hållning till öl och cigaretter, men de är inte särskilt normbrytande i övrigt. Danmark har en mycket restriktiv politik för alla andra politiska områden, särskilt för kriminal-, och migrationspolitik.
Men varför denna vurm för dekadens?
Många är de svenskar som tittar på just Danmark med beundran för deras slappa hållning till ciggisar och öl och obekymrade hållning till cykelhjälmar. ”Hygge”! Ropar de i kör på bron över Öresund.
Fel att jämföra cannabis med alkohol
Idag finns en ung generation som ser legalisering av cannabis och upplösning av Systembolaget genom ett romantiskt filter. Réka Tolnai, tidigare ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund uttryckte sig på X som så att ”lite, jävla kul måste man ju få ha”; det handlade om att få ”röka på” då och då. Liberalernas ungdomsförbund ville inte vara sämre: De lade ut en bild av en trevlig park, med texten: ”Här borde du få röka på”. Den unga generationen jämför användande av cannabis och kokain med alkohol, vilket inte är jämförbart.
Det säger även sig själv att om fler använder dessa droger, kommer fler att hamna i missbruk. Dessa liberala ungdomsförbund talar om frihet, men ur ett frihetsperspektiv är ett missbruk ett fängelse, som verkligen tar all din frihet och egenmakt ifrån dig. Varför vill de att fler ska råka ut för det? Det började med en kritik av den höga dödligheten i narkotikarelaterade sjukdomar i Sverige, vilken sades vara en produkt av den stränga lagstiftningen som gör att en missbrukare inte kan söka vård, eftersom hen är kriminell endast i egenskap av sitt missbruk. Men kravet på avkriminalisering av eget bruk har efter hand lett till krav på en legalisering. Nu argumenterar de för att gängkriminaliteten skulle minska om gängens marknad blev laglig. Och att de så kallade partyknarkarna – alltså vanliga småbarnsföräldrar med jobb och villa som köper kokain till helgen som vore det en flaska vin – alls inte bidrar till gängkriminaliteten.
Legalisering av droger är fel väg att gå
Det är bara att titta på de länder som legaliserat droger, för att se vart det leder: fler missbrukare, högre vårdkostnader, fler olyckor, högre kriminalitet och splittrade familjer. Legalisering är aldrig helt villkorslös och de regler som införs kringgås och måste även de kontrolleras och lagföras.
Det som började som omsorg om personer som hamnat i missbruk, har steg för steg lett fram till en romantisering av drogbruk. Romantiseringen har nu gått så långt att flera politiska ungdomsförbund hävdar glädjen i att knarka.
Varför har det blivit så? Möjligen ligger svaret i att ungdomstiden handlar om att utmana faror och konventioner – så har det alltid varit. Och dagens unga har helt enkelt inte ens fått stå och röka på skolans rökruta och känna sig lite tuffa. Därför ter det sig så fritt och roligt.
Det känns tufft att röka när man är ung. Det är däremot inte lika roligt tjugo år senare när man måste sluta på grund av problem med hälsan.
Partyknarkande är en destruktiv livsstil
Förmodligen så ligger förklaringen i att det känns skönt när någon annan är mera osund än du är. Då är ju du själv okej. Och det är ju inget konstigt med det. Men det är viktigt att inse att det inte finns någon som kan dricka och röka mycket utan att få skador. Inte heller kommer unga att kunna ”röka på” och dra en lina då och då för att ”ha lite skoj”, utan att flertalet trillar dit i missbruk med åtföljande misär. Vi måste inse att det som beskrivs som ”oskyldigt” rökande och partyknarkande inte är på riktigt.
På riktigt är de skador ett osunt leverne ger. Och den som blir sjuk, tycker inte längre att ”friskvårdsivrande tråkmånsar” är så tråkiga, utan tvärtom eftersträvansvärda.
Men förmodligen hör de som romantiserar såväl droger som det som är ohälsosamt inte själva till dem som tar droger, kedjeröker eller tillbringar lediga stunder i soffan. Det bara verkar coolt att säga så. De uppmuntrar till en livsstil som de själva inte är beredda att leva därför att de vet att den är destruktiv. Och på så sätt bereder de marken för cyniska affärsintressen.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift
Skribent och konsult
https://www.vk.se/2023-08-10/annika-westh-kulturminnen-forsvinner-om-ingen-tar-hand-om-dem-032f6
Nedan ser du del ett av fyra – publicerade i VK under fyra lördagar i juli. Jag gjorde en lov i inlandet – där jag är uppvuxen. Jämförde livet där idag med hur det var när jag växte upp. Och lystrade efter klangen av frisinnet. Hörs den? Och hur ser dagens unga på framtiden?
“När det kommer till att skapa vapen har människan aldrig saknat kreativitet – inte heller saknat resurser”. Det skrev jag häromdan i Bohusläningen. Idag kan vi läsa på SvT om en ny sorts drönare som används i kriget i Ukraina, vilken “själv” kan välja sina mål med hjälp av AI. Tyvärr finns ingen annan väg idag än att möta Ryssland med vapen. Det handlar om att hjälpa Ukraina att förbli ett autonomt, demokratiskt land och förhindra mer lidande och död. Men det handlar även om att Ukraina nu är fronten för allas vår demokrati i Europa. Slava Ukraini:
Nedan syns två ledarkrönikor publicerade i Bohusläningen. De handlar om energifrågan, vilken Annika Westh Publishing AB fördjupat sig i.
http://www.frisinnadtidskrift.se/artiklar/frisinnet-kan-raedda-liberalerna
Sedan namnbytet till Liberalerna för fem år sedan har partiet krympt år för år. Om orsaken råder det delade meningar. Men jag minns att några vädrade oro inför namnbytet.
I en artikel i Frisinnad Tidskrift konstaterade Lennart Rhodin att ingen nämnde begreppet frisinnad i samband med namnbytet och att det förmodligen var helt medvetet. Jag gissade då att det berodde på att begreppet helt enkelt inte längre är bekant för den yngre generationen och framförallt helt okänt för många andra utanför partiet.
För att utforska frisinnet och dess rötter intervjuade jag för några år sedan Marianne Lönn på Hönö och den nyligen bortgångne Elver Jonsson i tidningen NU. Båda har en bakgrund som aktiva i Equmeniakyrkan. Marianne berättade att för henne var det självklart att gå med i Folkpartiet 1969:
”Helt enkelt utifrån synen på människan de fick lära sig där. Från modersmjölken lärt att ”Jesus älskar alla barnen. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt”.
Marianne Lönn citerade Waldemar Svensson från Ljungskile i intervjun, vars arv hon menade hade kommit att prägla liberalismen i Bohuslän. Waldemar Svenssons ord om ”mänsklig tillväxt, frihet och personlig autonomi” sammanfattar väl Marianne Lönns engagemang som jag själv fått möta många gånger som aktiv i Öckerö. När Marianne fått frågan om hon inte istället skulle byta och gå med i KDS – det nybildade Kristdemokratisk samling, eftersom hon var kristen svarade hon bestämt nej. Hon hade identifierat autonomin i Folkpartiet, vilket var väldigt viktigt för henne.
Jag minns Marianne Lönns ord i intervjun: ”I KDS skulle man bli satt i ett fack på något vis. Det är det som skiljer de båda partierna åt I Folkpartiet blir du aldrig en del i en flock i samma bemärkelse.”
Mariannes ord grep mig för att hon satte ord på det som varit en drivkraft för mig alltsedan jag som ung gick med i partiet. I ”folkpartiet”, Liberalerna med det nya partinamnet, blir du aldrig del av en flock. Du blir förvisso del av en viktig gemenskap med människor som delar ditt engagemang men du förväntas också vara självständigt tänkande, att i varje fråga ta självständig ställning. Du uppmuntras att slå vakt om ditt fria sinne.
Jag blev också berörd av samtalet med Elver Jonsson som i intervjun berättade om sin barndom på landet:
”Gästfriheten var påtaglig i bondehemmet men frisinnets roll talades det inte specifikt om – men dess roll var tydlig”. För Elver var det uppenbart att vi har mycket att hämta hos våra förfäder som enligt honom tog tag i både sina egna och sin grannes bekymmer – före välfärdssystemets utbyggnad. I samtalen med Marianne Lönn och Elver Jonsson blev det tydligt att den frisinnade idétraditionen bars av en samtidig tro på individens frihet och social rättvisa.
II
I min FPU- och LUF-generation, nämndes aldrig frisinnet, även om vi kände till det. Idag tror jag få unga ens vet vad begreppet står för. Många utgår nämligen från att det är synonymt med ”frikyrklig”, vilket det inte är. Jag är övertygad om att även den som inte är troende eller medlem i något samfund kan söka inspiration hos frisinnet.
För liberaler är värnandet av demokratins friheter fundamentalt. Självklart ingår religionsfriheten. Men det finns en underton om att det är lite ”svagt” att vara troende. Något för dem som inte tänkt klart – och något i motsats till vetenskaplighet. Den diskussionen har förts under lång tid, inte minst av Waldemar Svensson som formulerade att tro och vetenskap går att förena.
En viktig utgångspunkt är att frisinnade långtifrån alltid var frikyrkliga utan snarare nykterhetsrörelsefolk, föreningsmänniskor och landsbygdsfolk. Frisinnet bidrog till att ge dåvarande Folkpartiet en stark förankring utanför storstäderna. Detta till skillnad från idag när Liberalerna är ett utpräglat storstadsparti.
Jag är uppvuxen i Västerbotten, där frisinnet var starkt förr. Min mormor var Folkpartist och mycket aktiv i IOGT-NTO – inte kristen eller kyrklig – och engagerad i alla frågor som rörde hembygden, både den fysiska utformningen av den och av människorna som bodde där. Jag minns hennes bataljer mot staten när den stora vägen skulle dras om och när Ångermanälven dämdes upp. När jag var barn var ”Vattenfall” och ”Vägverket” skällsord.
Men jag hörde aldrig mormor nämna begreppet ”Frisinne”. Om hon hade levt skulle jag ha ringt henne och frågat om det. Istället frågade jag min mamma, som gav mig svaret: ”Du kände ju din mormor och vet hur hon var. Hon levde frisinnat.”
Min mormor levde frisinnet. Det tycker jag är en sån otroligt bra beskrivning. Att mormor levde frisinnet – inte teoretiserade det. Utan det var bara handling. Så beskriver även Elver Jonsson sin uppväxt.
III
Vi vet hur det är med begrepp. Ursprunglig innebörd glöms bort och får ny betydelse. Och när vi önskar förnyelse, så ska vi också döpa om saker. Fräscha upp dem. När jag var ny ordförande för Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg funderade jag mycket över begreppet studiecirkel. Att det uppfattas som mossigt av många och måste därför få ett nytt namn, om det ska locka nya deltagare. Jag har släppt den tanken nu i insikten att ordet studiecirkel är en del av folkbildningens identitet. På samma sätt är frisinnet en viktig del av det liberala partiets identitet. Vi får aldrig nånsin bli historielösa.
Ja, Liberalerna är idag ett utpräglat storstadsparti, men tänk om landsbygden är full är människor som är som min mormor var? Om de ska känna att de har en tillhörighet i Liberalerna, då måste de också veta att det finns en frisinnad dimension. Begreppet måste alltså definieras och ges en innebörd för vår tid. Och den som identifierar sig med den frisinnade traditionen måste erbjudas en hemvist i det liberala partiet.
”Kan frisinnet rädda Liberalerna?” Det var rubriken på ett seminarium som arrangerades av Frisinnad Tidskrift i början av sommaren.
Joel Halldorf, teolog och debattör, inledde med att tala om värdet av att leva sin frihet i gemenskap med andra och att uttrycka farhågor för att friheten enbart riskerar att handla om den enskildes egoistiska strävan utan hänsyn till andra. Han ord inspirerar mig att tänka vidare. Begreppet Frihet i gemenskap som en gång myntades av Gunnar Helén kan ju handla om människor som vill leva sitt självständiga liv utan att låta sig styras av flocken – men som ändå vill ingå i en gemenskap med andra. Om vi fortsätter att utforska idén om hur det samhället är uppbyggt skapas möjligheter för fler att få upp ögonen för vad Liberalerna egentligen är och vad frisinnet står för. Det kan vara den enda räddningen för ett parti med mycket svaga opinionssiffror.
Annika Westh
Publicerad i Frisinnad Tidskrift 2021-08-17
Annika Westh: Arbetet för rena hav är viktigare än någonsin
ÅLGRÄSÄNGAR ÄR TORSKENS BARNKAMMARE. DET FINNS FLERA PROJEKT SOM SYFTAR TILL ÅTERPLANTERA ÅLGRÄS LÄNGS BOHUSKUSTEN. (BILD: LARS-OVE LOO)Havet lider fortfarande av sviterna efter giftig båtbottenfärg som användes i decennier, skriver Annika Westh.Annika WesthLärare ochliberal skribent. 2021-07-17
(BILD: LARS-OVE LOO)
GÄSTKRÖNIKA
E fter gymnasiet fick jag sommarjobb på Hönö. Under dagarna stekte jag hamburgare och om kvällarna gick vi och badade i Hästen. Miljön var en stor kontrast till vad jag var van vid från min uppväxt i Lappland. Det var exotiskt att bada i havet med blåstång som slingrade sig runt benen och att akta sig för krabborna när de kilade runt på bottnen. Jag kunde stå länge i vattnet och studera hur fiskarna blixtsnabbt gömde sig så fort skuggan av en fiskmås svepte förbi över ytan.Jag kom att bli kvar på Hönö i 30 år. Under den tiden fick jag barn som växte upp och det blev många fler somrar med bad på Hönö och båtturer upp längs Bohuskusten. Numera badar mina barnbarn i Hästen.
Under de gångna tre decennierna har havsmiljön blivit sämre. I dag är det sällan du hittar fräscha tångbäddar i kristallklart vatten. Oftast är bottnen täck av grått slam och miljön är död. Det sägs även att ljudet av skränande måsar har minskat, men sådant är svårt att jämföra över tid för en enskild människa.
Faktiskt började havsmiljön bli sämre redan på 1700-talet i och med industrialiseringen. Det bekräftar att konsekvenserna är väldigt långsiktiga.
I dag lägger vi märke till att plast flyter runt i havet – och det som inte fiskar får i sig, blåser upp på stränderna. Västkusten är mycket utsatt och får ta emot mängder av skräp.Plast i havet är ett mycket stort problem, men många fler finns: Havet lider fortfarande av sviterna efter giftig båtbottenfärg som användes i decennier. Den har fastnat i bottensedimentet och orsakat hormonstörningar hos fisk och musslor. Men mest förödande för havet har övergödningen varit. Den är orsakad av konstgödselanvändning i jordbruket. Konstgödsel innehåller kväve och fosfor, vilket är det som orsakar övergödning, vilket i sin tur på sikt orsakar syrebrist, som leder till att det bildas svavel. Om du går runt på botten i en vik och det börjar att stinka reningsverk, är det troligen svavelväte som bubblar upp.
Övergödning kan minskas med olika åtgärder, som att äta mindre kött, välja miljövänliga produkter och tömma båttoaletten på avsedda stationer. Om du måste kissa i naturen, är det bättre att kissa på land än i vattnet, eftersom all urin göder algerna. Även det till synes oförargliga påverkar den känsliga miljöbalansen. Nya regler har även införts inom jordbruket för att råda bot på övergödningen, som hur hantera stallgödsel och åkermark.
Ett antal åtgärder leder alltså framåt. En glädjande sådan är ålgräsprojektet som startades av Göteborgs hamn för tre år sedan. Ålgräs är livsviktigt för fisken eftersom det renar vattnet och skyddar mot stranderosion. Men tung båttrafik, övergödning och överfiske har över tid gjort att ålgräset har dött. Nu växer ålgräset till sig och totalt ska det bli 1,7 nya hektar.Men som vi vet bryr sig miljöproblem inte om nationsgränser, varför gemensamt arbete inom EU är avgörande. Sverige måste vara en aktiv och drivande aktör. Vårt målmedvetna arbete ger nödvändig trovärdighet i vår internationella strävan.
Jag är nyvald suppleant till Vattenrådet för Bohuskusten. Det är en ideell förening som ska verka för en god havsmiljö, vilket görs i form av olika projekt och arrangerande av seminarier. Medlemmar är kommuner utefter Bohuskusten, men enskilda personer, föreningar och företag är också välkomna. Den 7–15 augusti arrangeras Västerhavsveckan av Västra Götalandsregionen, med invigning i Grundsund av Vattenrådets ordförande Ewa Lavett. Västerhavsveckan är ett sätt att uppmärksamma havets förutsättningar. Ökad kunskap ger ökat engagemang hos människor. Men det krävs också politiska beslut.Det är en utmaning att värna miljön, samtidigt som de traditionella näringarna fiske och sjöfart kan fortsätta att verka. Miljömedvetenheten är dock mycket större idag än den varit tidigare och nu behöver ingen längre övertygas om att arbetet med rent hav är viktigt. Den traditionella näringen vill vara med i detta arbete.
Jag nämnde att politiska beslut krävs för bättre havsmiljö, men konsumentmakt är kanske än viktigare: Att äta fisk är hälsosamt och dagens kunder är miljömedvetna. Så denna krönika avslutas med en uppmaning: Du konsument, lev för och kräv rena vatten längs våra kuster, vatten befriade från plaster, miljögifter och utfiskning!
http://www.e-pages.dk/bohuslaningen/2753/article/1409113/2/1/external/?token=c2779c04d65a2e8a410c2c7071a27512
Annika Westh: Rättvisa ska skipas i domstol – inte i sociala medier
Ledarkrönika Bohusläningen: Även den värsta sortens förbrytare har rätt till en rättvis rättegång.
”Från klockan 8 till 9 blev det som om att jag inte längre var en människa.”
Citatet ovan är taget från en intervju med Mona Sahlin, som gjordes i samband med lanseringen av hennes bok Makt-Lös. Hon vittnar om hur människor i ett slag försvann runtomkring henne, efter avslöjandet att hon skrivit ett felaktigt löneintyg åt sin livvakt. I samband med denna händelse avgick Mona Sahlin som samordnare för våldsbejakande extremism.
När Metoo inleddes ett år senare kunde vi i realtid följa hur ett antal personer tvingades lämna sina uppdrag, oavsett om det fanns bevis eller inte. Ibland räckte det med samröre med en anklagad. Då var det åtskilliga kända personer som fann sig vara persona non grata från en dag till en annan, trots ett livslångt, respekterat arbete. Bokningar avbokades, publikationer drogs tillbaka och kontrakt revs. Även sådant som gjorts långt tidigare kunde bli återtaget. Att bli persona non grata var något som ofta skedde i diktaturens Sovjetunionen.
Låt mig omedelbart slå fast att sexuella trakasserier och övergrepp är avskyvärda och att Metoo är en enastående viktig rörelse när det gäller att sätta ljuset på sexuella övergrepp. Det har varit viktigt att skärpa lagstiftningen, att öka kunskapen och modet att protestera och att stärka resurserna till rättsväsendet.
Det kan aldrig från en dag till en annan vara fritt fram att utföra offentlig massmobbning på nätet.
Det är just rättsväsendet med dess benhårda krav på rättssäkerhet och inte mediala folkdomstolar som ska hantera även frågor om sexuella övergrepp. Det är där som rättvisa ska skipas. Varför? Därför att annars riskeras ett samhälle där det råder rättslöshet och där människor döms utifrån rykten och hörsägen utan bevis. I ett rättssamhälle måste den anklagade få försvara sig. Hen är inte skyldig förrän dom har skipats. Att även den värsta sortens förbrytare har rätt till en rättvis rättegång med advokat, för det hör ett rättssamhälle till.
Det kan aldrig från en dag till en annan vara fritt fram att utföra offentlig massmobbning på nätet. Detta även utifrån rena spekulationer. Det är något djupt obehagligt med att se hur vi människor kan agera – om dessa krafter tillåts släppas lösa. Vilka mekanismer som drar igång hos oss människor.
Nyligen sändes ett program på SVT som handlade om komikern Soran Ismail. Programmet har därefter diskuterats flitigt. Många menar att det inte var rätt att skildra hans historia, när det finns så många våldtagna som inte blir lyssnade på. Varför skulle han få sitta och gråta ut i ett eget program?
Men tanken bakom programmet var ett försök att skildra hur det blev för en av dem som anklagades i Metoo. Polisens förundersökning lades ner därför att förundersökningen inte kunde finna tillräckliga bevis för att drivas i en rättegång. ”En historia om en person som anklagats men som inte dömts. Men där anklagelserna lever kvar”. Så motiverades sändningen av dokumentären. Är det inte rimligt att i ett öppet samhälle ta del även av denna del av denna skildring?
Några av de män som dömdes i folkdomstolen har idag smugit sig tillbaka till arbeten och några andra har fått stora skadestånd för att de förtalats. En tog sitt liv. Samtidigt har en motrörelse startat för att hjälpa de kvinnor som namngav män de ansåg sig blivit utsatta för våldtäkter av och därefter dömts för förtal. Det går att sätta in pengar på ”Förtalskassan”.
Idag hanterar vi lärdomarna av Metoo, de positiva och de negativa. Vänder och vrider på bitarna i historierna och resultaten. Dokumentären om Soran Ismail är en av dessa bitar. Eftersom det krävs perspektiv på en händelse för att kunna se den klart. Ännu återstår en hel del innan vi kan få syn på hela bilden.
När Metoo pågick var det få som ifrågasatte uthängningarna och avsättningarna. Skribenterna Åsa Linderborg och Lena Andersson är de enda jag kan nämna.
När Metoo kom fanns alla mobbing-strukturer redan på plats och det sedan länge. ”Mediadrev” var ju inte något nytt. Inte heller ”folkdomstolar”. Med sociala medier finns inte längre några begränsningar. Vår primitiva drivkraft att driva någon ur flocken. Den har alltid funnits inom oss. Det är därför vi har skapat vårt oberoende rättssystem. Och det är det vi måste lita till.
Lärare och liberal skribentAnnika Westh
