Blog

Jag är ingen flitig twittrare. Ibland delar jag intressanta artiklar jag gillar eller har skrivit själv och ibland kommenterar jag någon. Oftast gillar jag bara. Men jag läser det mesta och lever fortfarande i tron att det är på twitter som alla aktuella händelser dyker upp i samma sekund de sker. Det är många världshändelser – både hemska och roliga – som jag fått följa i realtid där och dela med vänner.

Genom åren har fokus dock ändrats. Från att ha varit en bra plattform för journalister och politiker, har det mera blivit ett klotterplank. Ja, faktiskt ett äkta, gammeldags klotterplank. Sånt man förr skrev på väggen i rökrutan eller på skoltoan. Ibland skrattar jag högt. Men oftast blir jag irriterad på mig själv att jag har lagt dyrbar tid på att läsa meningslösheter. Ofta obegripligheter som den som fattar fattar.

Mycket frågar man om råd. ”Hallå skoltwitter”, ”Hör upp biltwitter”. Eller så berättar man om något som hänt under dagen, som man finner anmärkningsvärt:

Isobel Hadley-Kamptz

@isobelsverkstad

“i fredags körde jag på en liten bostadsgata med bilar tätt parkerade på varje sida. Det ösregnade och jag körde långsamt för att kunna hålla koll på ev öppnade dörrar och uthoppande barn. Då valde bilen bakom mig att tuta. Sen körde han om i hög fart. Ja, det var en BMW. “

Sofia Mirjamsdotter

@mymlan

“På senare tid har jag ofta blivit omkörd på 40- och 50-vägar när jag kört enligt hastighetsbegränsningen. Hur bråttom kan man ha liksom? I nästa korsning har jag ju hunnit ikapp dem som körde om.”

 Ja, man småpratar helt enkelt. Och kan konversera med både kända och okända personer. Trevligt.

Några personer jag följer på Twitter känner jag på riktigt, vilket gör att jag fattar när de är ironiska och driver med något. Andra är svårare att förstå. Att twista något ett par varv görs gärna. Kanske framstår man då som mera intressant? Möjligen har några som sport att skriva obegripligt och sedan se hur många som ändå gillar? Det misstänker jag ibland.

Hursomhelst får du inte uppmärksamhet om du inte sticker ut. Därför överdriver många språket eller spetsar det med elakheter. Du bör även vara mycket frekvent för att synas. Att hålla sig till ett tema, vilket sas vara viktigt förr, verkar inte längre gälla. Du behöver inte heller vara särskilt noggrann.

Lotta Ilona Häyrynen

@LottaIlonaH

“Funderar på om jag är bekväm med att skriva “knullat ett grishuvud” i en kulturtext eller om jag behöver hitta en lite mer, öh, poetisk omskrivning. Initierat en kärleksakt? Idkat älskog? Kopulerat? Förlöst köttets lustar? Lönskaläge (åtminstone grisen var nog inte gift)?”

Idag återstår sex dagar av Liberalernas provval i Västsverige. Många partier har interna provval, vilket går till så att kandidater till de olika valen presenterar sig på en sight och sedan får alla som varit medlem i minst tre månader rösta och rangordna vilka de vill se högt på valsedlarna.

Resultatet av provvalet används sedan som vägledning för valberedningen när de sätter ihop ett förslag till en valsedel, vilken sedan klubbas på ett medlemsmöte innan årsskiftet. Valberedningen har även egna utfrågningar av kandidaterna. På så sätt blir partiernas interna organ och process en slags kontroll av dem som vill vara partiets representanter och allmänhetens företrädare.

Partiernas valsedlar ska sedan vara klara för tryckning under våren.

Att engagera sig i ett politiskt parti är att göra ett handtag för vår demokrati. Utan personer som vill lägga sin tid på att sitta i fullmäktige, styrelser och nämnder, fungerar inte vårt upplägg. De som lägger sin tid på politik, förtjänar uppmuntran.

Polisen trappar upp arbetet med att hitta den man som i augusti överföll och nästan slog ihjäl en kvinna. Mitt på dagen, med mycket folk i rörelse. Det står att han förmodligen valt ut henne, följt efter, för att sedan agera. Signalementet är 28-35 år, 185 cm lång. Ljushyad, kort hår och vanliga kläder. Ett random utseende, alltså. Ett par glasögon och en tygkasse med tryck har hittats, vilka kan tillhöra överfallsmannen. Polisen uppmanar allmänheten att fundera över om de sett något den dagen, eller om annan information kan dyka upp föranlett av dess föremål.

Man vet att sådana här förövare ofta slår till inom en radie av 3 km från sitt hem. De har tänkt på vad de ska göra under en lång tid. Förmodligen är han en enstöring – de är de farligaste – men kan i övrigt leva ett till synes normalt liv med jobb och egen lägenhet. Det påvra signalementet gör nu att var enda man i området med ungt utseende och denna längd – en mycket vanlig längd – blir misstänkta. Det måste vara mycket jobbigt för alla oskyldiga män i 30-årsåldern.

Men polisens vädjan är viktig: den kommer att få några att börja fundera. Om han finns i någons bekantskapskrets, kommer den att börja lägga ihop ett och ett. ”Visst var det så den dagen…” ”Nog brukar han alltid prata om…” ”Jag vet att han haft kontakt med det tyska företaget”. Och så vidare.

All sorts information är av intresse, säger polisen. Och ” Ingen ska behöva känna att deras rörelsefrihet begränsas för att en sån person är på fri fot, säger Thomas Fuxborg.” Så är det verkligen. Hotet väcker ett djupt raseri inom mig.

Jag har tidigare skrivit om denna iakttagelse, men upprepar den: det är vanligt på flygplatser o dyl. att man frågar den okände personen som sitter bredvid en på bänken, om den kan passa ens väskor, medans man går på toaletten. Man litar alltså på den som just då befinner sig precis bredvid dig – men inte på de övriga i hallen.

Hur mycket bättre är en utbildad lärare jämfört med en outbildad? Den frågan blossar upp då och då. Framförallt beror debatten på att det råder lärarbrist nu – vilken kommer att bli allt värre framöver. Inom några år kommer det att saknas över 80 000 lärare, vilket blir svårt att nå. Även om antalet platser på lärarutbildningarna har fördubblats, så examineras det inte lika många som det nya antalet platser. Det beror på att hälften av dem som kommer in inte slutför sin utbildning. Med lägre krav vid intagning är det många som inte klarar av att slutföra sina studier. De övriga som slutar gör det när de möter verkligheten i klassrummet, vilken förskräcker.

Därför talar vi återigen om andra vägar till att ta lärarexamen. De med andra utbildningar och erfarenheter kan gå olika former av snabbspår, för att bli behöriga. Gott så. Vi kommer att behöva hitta dessa lösningar, om vi vill ha behöriga lärare överallt.

Att däremot hävda att obehöriga lärare skulle vara bättre än behöriga, är alltid lika dumt och svårt att förstå. Om vi ska lära barnen att det är viktigt med utbildning och goda kunskaper, kan vi ju inte påstå att det inte skulle behövas någon utbildning för att lära dem det de ska kunna… Ganska obegripligt, enligt mig.

Lärarutbildningen idag är kritiserad. För att vara ”flummig” eller inte i tillräcklig grad förbereda elever för det kommande yrket. För lite övning i betygssättning och hur hantera en hel klass, med krav på individanpassning och så vidare.

Det har dock aldrig varit frågan om att någon endaste utbildning ska göra någon klar för yrket i samma stund de lämnar universitetsbyggnaden. En examina är bara början. För de flesta yrken krävs många års övning innan man kan tala om att man behärskar det.

Att undervisa är ett hantverk som tar några år att lära sig. För övrigt saknas det forskning kring vad som fungerar i ett klassrum. Det är mycket subtilt och går många gånger inte att  förklara hur en lärare gör när den håller 32 elever i sin hand. Jag törs dock påstå att det sällan är en nyutexaminerad lärare. Först efter några års erfarenhet går det att läsa individer och grupper och av tidigare misstag veta vad som fungerar och inte. Dessutom blir en lärare duktigare för varje år i sina ämnen, vilket är en av de två viktigaste egenskaper för en lärare. Den andra är att du som lärare måste tycka om eleverna. ALLA elever.

Idag är det två veckor sedan talibanerna övertog Afghanistan, efter det att USA startat sin reträtt efter tjugo års närvaro. Det känns som mycket längre tid har passerat än två veckor. Analyserna om hur det kunde bli så här har avlöst varandra dag för dag och nu är bilden tydligare. För en utomstående står det nu klart att man under många års tid har vetat om att det skulle bli så här den dag västerländsk militär lämnade landet.

Idag kan vi läsa att det inom talibanrörelsen finns två falanger – en mera konservativ och en mera pragmatisk, som inser att de måste agera annorlunda än sist det begav sig. Det har dessutom passerat så många år sedan sist, så att de som var små barn då idag är vuxna män. Men självklart kommer de att strida inbördes om hur de ska styra. Mycket väntar.

De scener som utspelat sig på flygplatsen i Kabul är på gränsen till overkliga. De är så smärtsamt att se att det inte går att ta in. Här i Sverige lever vi med vetskapen om hur ett helt land – ett folk – lämnas kvar i talibanernas händer. Alla tittar på. Talibanerna tar nu över makten, utan något som helst demokratiskt val.

Jag har sett resonemang om att vi inte förstår deras kultur och sätt att tänka. Att de inte har vårt demokratiska synsätt och det därför varit lönlöst att försöka lära dem det under dessa decennier. Men den utbildning som givits under tjugo är har inte nått fram till så många som det behövdes. Det mesta har runnit ut i korruption. Incitament för lojalitet mot en regering och mot institutioner kom aldrig på plats. Vad som krävs för demokrati i ett otränat land är svårt att svara på idag – även om Sverige är världsledande gällande forskning om korruption.

Visst spelar kultur in. När nya järnvägsspår ska läggas till gamla måste de passa. I Sverige har vi inte haft riktig demokrati i mer än hundra år, men när den infördes hade steg för steg tagits i rätt riktning under många år. I ståndsriksdagen hade vi även ett bondestånd, vilket saknades i övriga Europa. Men att andra folk i andra kulturer inte skulle klara av att leva demokratiskt tycker jag är cyniskt. Människor förtjänar demokrati. Alla.

I somras bedyrade Biden att vi inte på några villkor skulle få se en upprepning av Saigon på 70-talet. Men det fick vi. Efter Vietnamkriget var USA fast beslutna att aldrig mera gå in i ett liknande krig. Men det gjorde man. Historien är full av liknande misstag som människor gör – trots vetskap om det dumma i det. Den som är klok lyder råd, heter det. Men de flesta verkar vilja göra misstagen själv för att klara av att ta lärdom av dem. Man tänker att man själv gör det bättre. Klarar mera. Att förutsättningarna är annorlunda. Ny kontext.

Tiderna förändras, javisst. Men människan är densamme. Det var därför som Jean Monnet framhärdade med EU:s överstatlighet. Jag har skrivit om det så många gånger nu – när han sa: ”När vi som var med i första och andra världskriget är döda, så kommer minnena om det att försvinna och trots att vi idag säger aldrig mer igen, så kommer nästa generation tro att de kan klara det bättre eller göra annorlunda.” (ung) Det var skälet bakom överstatligheten och att bakbinda Tyskland och Frankrike. Skälen var mycket goda.

Igår morse i God morgon Världen sa utrikesminister Ann Linde om talibanernas övertagande av Afghanistan, sedan alla utländska trupper lämnat: ”Vi trodde inte att det skulle gå så snabbt”. Denna ”analys” har sedan upprepats av andra i medier.

Det svaret berättar att alla har räknat med att talibanerna skulle ta över landet. Dock ej på några dagar, utan kanske veckor eller månader. Att de alla är tagna på sängen gällande hastigheten i operationen, märks på dagens kaotiska situation på flygplatsen i Kabul när utländsk personal evakueras med flera.  I skrivandets stund kan vi dock läsa att svensk personal togs med helikopter till den amerikansk militärbasen Doha och att de redan är hemma.

Talibanerna har tagit över landet utan större våldsaktioner. Regeringen övergav sina positioner och lämnade landet för ett par dagar sedan. Talibanerna kunde sedan lugnt och stilla överta deras platser. De har talat med mild stämma – och försäkrat att de vill landet väl. När talibanerna övertog makten i slutet av 1990-talet inleddes det på samma vis och de välkomnades till en början, eftersom de satte punkt på oreda och år av ockupation och krig. Men bara efter ett par månader började de praktisera terrorvälde, med skäggtvång, burkatvång och straff enligt medeltida sharialagar.

Efter terrordådet 11 september beslutade USA och Storbritannien att bomba Afghanistan, vilket understöddes av FN. Bombningarna 2001 hjälpte gamla mujahedin att splittra talibanregimen. Därefter etablerades utländska styrkor i landet. Sverige har också deltagit under alla dessa år. Vårt deltagande har varit en del av svensk försvarspolitik. Jag undervisade mina elever om hur vi ”numera jobbar preventivt mot våld och terrorism på plats i oroshärdar, istället för att tänka gammaldags med förband på hemmaplan.” Risken för terrordåd med islamistisk drivkraft skulle kvävas i sin linda.

När USA:s förband nu lämnade Afghanistan, hade inte något annat lands förband egen kapacitet att stanna kvar. Alla har alltså därför varit tvungna att lämna. Sverige hade bidragit till de internationella styrkorna ISAF. Som mest har det varit ca 1000 svenska soldater där, men den senaste tiden inte alls så många. Tydligen lämnade USA under en natt utan att “ta adjö”. Detta har vållat mycket stor besvikelse hos lokalbefolkningen.

Jag vill nu ha svar på hur det kunde gå så här. Att i samma stund som utländska trupper lämnar, så är tjugo års arbete som bortblåst. Talibanerna förefaller bara bidat sin tid.

Idag kom det ännu en dyster opinionsmätning för Liberalerna. 2,3% hörde jag och inser att läget är värre än någon kunnat föreställa sig. Vi vet från tidigare val att när ett parti går över 12%, så tenderar det att i sig dra till sig nya väljare, eftersom då känns det som att man väljer en vinnare. Precis som att du satsar pengar på travet på den häst du tror kommer att vinna. Det är ren psykologi. På motsvarande vis väljer man då bort ett parti som är väldigt litet. Det var det som hände med Feministiskt initiativ i valet 2014. Det blev inga stödröster på Fi, utan sympatisörerna valde istället Vänsterpartiet, för att inte känna att de slängde bort sin röst.