Nu har alla gymnasieelever tagit studenten. Kanske den enda kvarvarande övergångsrit vi har som markerar inträdet i vuxenlivet. Att det kan vara så beror på att alla kan ta studenten idag, helt oberoende av studieresultat, vilket jag personligen tycker är bra. Det gynnar inte sammanhållningen i samhället om vi sorterar elever den här stora dagen. Alla bör få känna att de går ut gymnasiet under festliga förhållanden. Punkt.
Men den kull som går ut i år har en erfarenhet som är unik: att studera på distans under cirka tre terminer. Det är lång tid för en ungdom. Över lag har det inte varit positivt, varken för studieresultat eller social och känslomässig utveckling. Distansundervisning har ökat klyftorna mellan elever som lyckas i skolan och de som inte lyckas, även om enskilda fall kan visa på motsatsen, som för s k. hemmasittare. Hemmasittare är elever som av olika anledningar inte vill gå till skolan.
En utländsk studie visade även att det varit svårt att lära sig något överhuvudtaget, genom att få uppgifter på distans. Även om några bestrider det, så kan vi slå fast att det inte går så vidare bra att ersätta traditionell undervisning. När det kommer nya “skojiga” pedagogiska grepp, brukar jag säga att det finns ett skäl till att den är organiserad på liknande vis som när skola infördes under 1800-talet. Det stöd som ges i grupp, under ledning av en kunnig lärare är oersättligt. Det är svårt att utöva interaktion via en skärm.
Framförallt har ojämlikheten ökat med distansundervisning, eftersom elever har skilda hemförhållanden. Skillnaderna i studieresultat har förstärkts mellan dem som fått stöd hemifrån, bor i villa och har tillgång till god teknik, jämfört med dem som bor trångt och så vidare. Finns våld och missbruk hemma, säger det sig själv att tiden måste varit förfärlig. Samt inställda fritidsaktiviteter, vilket kan fungera som en ventil i vardagen. Inställd läxhjälp, när den ofta givits av frivilliga äldre.
För barn och unga med funktionsnedsättning och NPF-diagnoser har pandemin slagit sönder helt nödvändiga vardagsrutiner i skola och fritid, vilket försvårat för denna grupp. För denna grupp är rutiner A och O och när vardagen inte är sig lik, ökar psykisk ohälsa.
Vi talar nu om att det finns en kunskapsskuld till de elever som undervisats per distans. Förhoppningsvis kommer många att ta igen den. Men skulden är nog mera komplex än så. Corona-generationen kommer att berätta om den länge.
Nu hoppas vi att allt kan återgå till det normala till hösten.
