Den här helgen har jag bara myst på olika vis. Gått runt och städat och funderat. Ja, jag erkänner – jag älskar att städa. Du får ett rent och ordnat hem under tiden du rör på dig och kan låta tankarna flyta fritt från det ena ämnet till det andra. Samt möjlighet till att lyssna på nya album ordentligt.
Jag städar visserligen ofta och undrar ibland över hur många timmar som läggs på städandet. Men, jag anser att under veckorna så skall du ha allt i ordning.
Hörde en gång om en familj vars soffa alltid var översvämmad av ovikt tvätt, där familjemedlemmarna fick söka maka strumpor och rena t-shirts i högen på morgonen. “Varför ödsla tid på att vika och lägga in i skåp när det här går lika fort?” sa ansvarig. Jag tycker tvärtom – att livet är för kort för att leva i en röra där du bara befinner dig i en snygg omgivning nån enstaka dag du har ordnat. Nej, varje dag är viktig och värd att hålla ordning på och det finns ingen annan än du som kan ordna ditt liv.
När mina barn var små så hade jag kadaverdisciplin på det mesta. Mat- och sovtider. För att inte tala om tvätt av lego och torka dockskåpet, lässtider och kvällsbad. Samma tider nästan varje dag. Jag var oerhört präktig och bestämd över hur allt skulle göras. Kunde med förfäran se på hur andra mammor lät barnen slumra till hur som helst, eller äta på oregelbundna tider. Färdigköpt mat.
Det sägs att unga mammor blir mera åt det håller, när de vill bevisa att de fixar allt galant. Kanske stämmer det. Jag var relativt ung.
Hade jag fått barn idag hade jag varit betydligt mera avslappnad i det mesta. Förutom i att upprätthålla vardagslunken, vilken jag tycker är mycket viktig att ge sina barn. Bida sin tid och växa upp. I lugn och ro. Något jag försöker förmedla till mina elever.
Men för att uppnå detta är det en del du får försaka. Jag undrar dock över hur jag hade varit om sociala medier och smartphones hade funnits när mina barn var små? Hade jag då haft disciplin att inte hålla på och kika på telefonen när barnen var i närheten? Jag hoppas det. Men har svårt låta telefonen vara idag. Studsar ständigt ut på Twitter.
Att få kontakt och bekräftelse är ju jätteviktigt. Jag har sett flera skrämmande scener på tåget (jag åker tåg väldigt ofta) där barn har suttit och tittat rakt framför sig med en telefonaktiv förälder bredvid sig. Ser ut som om de givit upp hoppet att få uppmärksamhet. Kommer då att tänka på en pjäs som gick för många år sedan som hette Mammas ögon. Den handlade om en vuxen man som hade svåra psykiska problem, vilket han trodde kom sig av att hans mor var en självupptagen typ som aldrig tittade på honom.
Läste även en artikel idag som återgav en intervju med en gammal erfaren förskolelärare som undrade vad föräldrar egentligen menar när de säger att “det är så bra på förskolan”. Tänkvärt idag. Läs hela artikeln här
Hur leva sitt liv och hur fostra sina barn är upp till var och en. Jag är mycket glad att jag hade förmågan och möjligheten att ta hand om mina barn på det sätt jag ville. Och detta är ju bara en del av allt jag kunnat påverka och göra i mitt liv.
Det är något jag tänker på med fasa idag när jag en ser flyktinglägren. Hur möjligheterna till att ordna sitt liv och sin vardag är obefintliga. Det handlar bara om att överleva dagarna som blir till månader som blir till år. Ett liv. Och hur barnen inte får någon skolgång. Vilket pris betalar inte de för en omvärld som är helt galen? Man känner sig så maktlös.
Däremot måste vi göra något där vi kan agera. I min roll som lärare kan jag i alla fall göra en liten del.
