Min dotter är konstnär. Hon är riktigt duktig och ser detaljer och innebörder jag sällan ser. Jag har en del koll på stilar genom tiderna, men någon djupare kunskap om just konst har jag inte. Hon har faktiskt fått skämmas lite för mig också när vi varit på någon konstutställningar och jag “förvånat” försökt förstå mig på ett konstverk som i mina ögon förefaller…konstigt.
Men jag är mycket medveten om vikten av konst i folks kultur och alla de otaliga subkulturer som finns. Första gången jag förstod det på riktigt var när jag fick höra berättelsen om fånge nr 443 från Birkenau I, som jag skrivit om tidigare. Hur han ansåg att en av faktorerna som gjorde att han överlevde var de lågmälda kvällssamtalen om historia, konst, dans och musik som fördes bland de judiska fångarna i lägret.
Det är det som gör oss till människor.
Om detta påminde Elisabeth Ohlsson Wallin igår på Anna Lindhs minnesfonds prisutdelning. Fast hon berättade även hur hon ansåg att klimatet för tillåtande konst förändrats idag, mot för ett tiotal år sedan. Hon utgick då från sin stora utställning Ecce Homo 1998. Hur fantastiskt Sverige var eftersom man kunde ha en sådan utställning här. Men, att det inte är lika lätt längre. Och att detta berodde på det stora antalet sverigedemokrater i våra kommunnämnder. Sverigedemokrater har en tanke om vad som är bra eller dålig konst.
För att angripa konst är att angripa kultur. Och totalitära regimer som vill styra alla områden i en människas liv, börjar med att kontrollera vad som är tillåten respektive otillåten konst. Vilka böcker och filmer som passar in i bilden.
Jag är glad att jag hade förmånen att få vara med på minnesfondens prisutdelning igår. Det är oslagbart att få höra människors egna berättelser. Alla människor har en intressant historia att berätta. Allt handlar om människor.
Huvudpristagaren i år var Svitlana Zalishchuk, som är parlamentsledamot i Ukraina. Hon är journalist som jobbar för granskning av makten, mänskliga rättigheter och för ett medlemskap i EU för Ukraina. Hon visar på vikten av aktören. Att det handlar om att enskilda människor måste kliva fram och ta initiativet i ett arbete för att förändra något. Även om förutsättningarna inte är helt gynnsamma.
Om detta undervisar vi i bl a historia. Om hur aktörer verkar i strukturer. Fundera över om andra världskriget inte hade blivit av ifall Hitler försvunnit? Eller om det var bäddad för det i den tiden och om han inte funnits hade någon annan bara klivit fram. Så kan det vara, men det krävs alltid en struktur att verka i. Att enskilda individer säger ifrån och gör något när det börjar gå åt fel håll.
Om detta kan vi tala långe om. Spekulera. Häromdagen presenterades ju utredningen kring Macchiariniskandalen på Karolinska. Och att det hela kunde ske bland annat på grund av ett grupptänkande. Att när någon känner att något inte stämmer, så är chansen mycket liten att man protesterar och larmar om det, ifall ingen annan gör det. Då omformas din tanke sakta till att omfamna detta som något normalt. Fast du i ett inledningsskede såg och kände att allt barkade iväg åt fel håll. Om detta finns flera exempel i historien. Men för att det skall kunna ske så krävs även ytterligare en komponent – nämligen en kultur som bäddat för det.
Eftersom jag alltid rör mig kring andra världskriget så tar jag ett exempel på det igen. Hur judeutrotningen kunde möjliggöras i Tyskland. Det möjliggjordes för att alla slöt upp kring den successiva nedmonteringen av judars rättigheter och människovärde. Samt att protesterna uteblev – till största delen. Det fascistiska Italien – det italienska folket, kommer inte att möjliggöra samma behandling av judarna. Här fanns en annan kultur. De ställde inte upp, helt enkelt.
Ïgår var det alltså tretton år sedan Anna Lindh blev mördad. Hon är ett exempel på betydelsen av enskilda insatser för förändring – även om det skedde i en struktur som utgjorde förutsättningarna. Vår demokrati.
Sensommarblommor
