Nyhetsflödet är snabbt idag. Det har det förvisso varit ganska länge, men det känns ändå som om det går fortare och fortare. På Twitter har du få tecken på dig att på något sätt berätta vad du tycker, vilket i sig är en stor konst, men ger inte utrymme för vidare nyansering.
På grund av det lilla utrymmet tenderar vi att alltid hamna i ett för-läger eller i ett mot-läger. Möjlighet till nyanserade diskussioner finns faktiskt inte här trots att en fråga sällan är svart eller vit.
Nej, säger någon, det är inte meningen heller, eftersom Twitterformatet är uppbyggt så. Man fattar – överenskommelsen ser ut så. Den fördjupade diskussionen får tas någon annanstans.
Ja, säger jag. Men – problemet är att den inte tas någon annanstans. För där den fördjupade diskussionen tas, finns det inte många kvar, eftersom de gått vidare till nästa fråga. Fler behöver involveras!
Det är även “fighten” i sig som lockar. Vem skall vinna the final punch-line? Vem hinner bevisa vad, innan läsarna och följarna tröttnar och går vidare?
Joel Halldorf fångar det väl i sin ledare i Dagen, när han ringar in “Team Antje” och “Team Annika” i debatten om “Mitt-kors”-kampanjen. Han skriver om hur sakfrågor kommer i skymundan för personfrågor.
Ur Joels ledare: “Polariseringen omöjliggör vettiga samtal. Var och en som i en konkret fråga försvarar kyrkoledningen anses ha tagit ställning för team Antje, och antas därefter tycka att ledningen är ofelbar. Och de kunniga röster som riktar rimlig och initierad kritik mot kyrkoledningen klumpas ihop med twittertroll och andra haverister, och ignoreras.”
Halldorfs ledare
För minnet är så kort. När flödet ständigt rullar, så måste vi lägga undan gårdagens händelser för att göra plats för dagens.
Men behovet av fördjupning är mera angelägen än någonsin och möjligheterna större än någonsin. Frågorna vi brottas med är komplexa och de försvinner definitivt inte dagen efter de flashat förbi. Vi har sett flera tunga frågor hamna i konstgjorda “för-eller-emot-läger”. Flyktingfrågan, bilbränder, ja eller nej till att delta i facebook-upprop.
Kravet på spontana reaktioner och ställningstaganden kanske omformar vår natur? Ja, till viss del blir det så. Allt går fortare.
Ofta säger vi att “det här är inget nytt, utan det har alltid funnits”. Men, när det gäller det högre tempot i allt, så är det faktiskt nytt. Det räcker att titta på en TV-film från 1980-talet, så ser vi det oerhört mycket långsammare tempot i berättelsen än idag.
Kollar du sedan på Utvandrarna från 1970-talet, så får du nästan panik! Karl-Oscar och Kristina sitter i en scen på sin oxkärra och guppar i oländig terräng i hela 15 minuter! Inget händer! Det finns inte en chans att en ung person idag har tålamodet att stanna kvar i handlingen. De har ett helt annat tempo och en helt annan bild av hur berättelser skall berättas.
Vi kan fortsätta jämförelserna. En VM-match i fotboll (herrar) på 1960-talet och en match idag. Tempot skiljer sig avsevärt. En politiskt debatt mellan Palme och Adelsohn 1985. En helt annan tid – ett helt annat tempo.
Till sist till frågan – vet vi mer eller mindre? Har våra kunskaper om tillstånden ökat i och med dagens tillgång till all information? Nje. Möjlighet till att få information om det mesta har ökat. Du är inte längre i händerna på GP:s gatekeepers, utan du kan själv leta upp hur valet på Zanzibar gick.
But;
Kunskap är bearbetad information och för det krävs en tidsaxel. Samt goda förkunskaper kring var leta, hur sortera och sätta i sammanhang och vara källkritisk. Det är här uppdelningen sker. För den som är välinformerad och kan sålla – med lätthet navigera mellan händelser och diskussioner, är det inte några större problem. Den med goda förkunskaper kan med lätthet ta ställning i en fråga och avgöra trovärdighet och hållbarhet i argumentation.
Men den med grunda kunskaper riskerar att hamna på avvägar och bli fullständigt vilseledd. Och jättesvår att sedan fånga upp.
Varför inte satsa på en informationskampanj kring allmän källkritik? Jag säger återigen: Skolans roll kan inte nog betonas! Men, alla de som inte finns i skolan, måste även de få en chans att lära sig navigera i flödet av information och desinformation. För när de gick i skolan fanns kanske inte internet, eller diskussion kring källkritik. Hur nå dem? Det är en form av demokratifråga. “Källkritiska kunskaper till alla”.
