Valborg

Det är alltid kallt på Valborgsmässoafton. De värmetörstande svenskarna förstår aldrig varför och gör vad som helst för att övervinna kylan med alla besvärjelser. Man börjar med en eld.

I Östernoret på 80-talet drog vi ihop en mindre brasa av skräp. Vårstädningen skulle bort i ett moln av gnistrande eldflagor som stack upp mot den svarta himlen. Kvasten blandade sig med stjärnorna. En liten skara stod och tittade på. Det fanns kaffe, saft och Bragokex. Mormor stämde upp Vintern rasar och några föll in i sången.

Friskheten i luften går inte att beskriva. Och absolut inte hoppfullheten ett barn känner. Jag önskar att ni alla har känt den.

Sedan var det över. Hem till köket och TV:n. Fest med ostbågar och läsk. Sedan en bastu också. När vi sedan låg i sängarna och såg ljuskäglan från bilen som körde genom byn,  vandra över väggen, tänkte vi på morgondagen. Och framtiden. Hur skulle livet bli? När man inte längre stod i skogsbrynet på andra sidan landsvägen? Vad väntade?

Vahlborg var lika hoppfull som alla andra händelser.

Vi hade sett Madickens valborgsfirande. Hur hon trotsar sin mor och tar på sig de nya, fina vita skorna, trots att det är för kallt och lerigt. Men hon ville vara fin. Det hade kunnat fungera, men eftersom det var hon så försvinner en sko.

I Madickens värld var de finklädda. Vi hade vinterstövlar, toppluva och en gammal täckjacka. Var det någon som såg hur de andra var klädda? Jag tror inte det. Det var ju mörkt också.

Tidigt på morgonen gick vi tillbaka till resterna av elden och rörde i den ännu rykande soten. Lade på en liten tuva gräs, bara för att hålla liv i lågorna. Vi demonstrerade inte på 1 maj. Vi fortsatte vårt lilla vårbruk.