Just idag är väl alla upptagna med att förfäras över #Transportgate och mellan det försöka ha lite semester. Jag har också följt detta statshaveri och jag är mycket bekymrad över sakernas tillstånd. För att inte tala om statsministerns tystnad tills idag och svaga ledarskap i den här frågan. Eftermiddagens presskonferens gav inte något nytt. Förmodligen är det för många tunga personer inblandade för att det går att reda ut i en handvändning. Troligen får vi se en ommöblering lagom till riksdagens öppnande i höst.
Det jag tänkte reflektera över lite idag är dock en mycket intressant artikel jag läste i senaste numret av Axess. Där kan vi läsa en intervju med gymnasieläraren Valter Lundell som har skrivit avhandlingen Det omstridda arvet. Den handlar om hur historielärare i två generationer i Danmark och i Sverige ser på kommunismens brott. Vilken betydelse har de nationella och historiska erfarenheterna? Om varför det är så svårt att fördöma kommunismens brott, jämfört med nazismens? Här råder olika meningar om vad för sorts brott kommunismen begått. Det går att spåra ett slags sinneslagsetiskt tänkande här. Kommunismens uppsåt var gott, vilket man inte kan säga om nazismens.
Valters slutsats är bland annat att i Danmark är man tydlig med att det finns en tanke bakom kommunismens våldsanvändning och man ser att alla har ett personligt ansvar. I Sverige tonas detta ner rejält. I Sverige kommer även en följdfråga, nämligen den att om vi skall börja prata om kommunismens brott, så måste vi även titta på kapitalismens brott. Hur människoliv skördats till följd av denna liberala ideologi. Vådlig framfart för att öka vårt välstånd.
Detta är ett problem som Per Svensson tar upp i sin bok Alla hatar liberaler – och därför har alla fel. Eftersom liberalismen är den dominerande ideologin, så får den stå till svars för allt ont som vi ser idag. Kommunismen ursäktas hela tiden med att den aldrig kommit till sin rätt, eller varit färdig. Det finns även stora svårigheter i att förstå det här med att liberalismen inte har någon utopi. Samhället blir aldrig färdigt och vi är alltid på väg mot förbättring.
Det färdiga, kommunistiska idealet, kan inte kritiseras, eftersom det aldrig har förverkligats, hävdar försvararna.
Att nazismen var en uppvisning i ondska – i en moder, industrialiserad värld, råder ingen tvekan om. Där människor rangordnades och sorterades ut. Vi vet vart hän det ledde.
Men kommunismen har haft en särställning, trots att vi vet att även den ledde till förödelse på alla sätt och vis. Idag har vi facit över livet i Sovjetunionen, DDR och ett flertal länder i Afrika och Sydamerika. Det räcker även att kasta ett öga på Nordkorea och utvecklingen i dagens Venezuela för att inse att den kommunistiska vägen alltid leder till förödelse.
Hur ofta har man inte hört ”men kommunismen är ju egentligen en fin tanke. Även om den inte har fungerat i verkligenheten. Eller inte fått möjlighet att fungera som den var tänkt ännu. Det vill ju att alla ska ha det lika bra”.
Det är redan här alla borde inse vilken felaktig väg det handlar om. För hela konceptet bygger ju på att alla värnar, vurmar och är med på projektet. Allt annat blir problem, varför det ganska snart har krävts utrensningar, fängslanden och avrättningar. För att upprätthålla idén. Och så fungerar inte människor. Det finns alltid de som vill och tycker annorlunda och vill protestera, varför den enda modell som fungerar är den liberala demokratin. Liberalismen utgår från att människor är olika. Individer – inte en stor grupp. Där du vet att om du ogillar sakernas tillstånd idag, så får du snart en ny chans att göra din röst hörd och försöka vinna opinion för dina idéer och kanske få makten i nästa val. Säga vad du tycker, skriva vad du vill och bilda nya organisationer.
Allt detta fungerar inte i kommunismen. Har aldrig gjort det. Så sluta drömma om att ”det egentligen är en fin tanke” – för det är det inte. Det finns inget annat i förlängningen än mord, förtyck och svält.
Valter Lundells säger även att det är skillnad mellan Sverige och Danmark. I Danmark förväntas du ta ställning till frågor ordentligt, varför de klarar att fördöma kommunismen lika mycket som nazismen. Trots att det var många kommunister som kämpade mot nazisternas ockupation av landet under andra världskriget. Att det trots detta går att finna en likhet. Likheten blir dock väldigt tydlig om vi tittar på Molotov-Ribbentroppakten.
I Sverige är det bara Per Ahlmark som tagit upp frågan på allvar om kommunismens brott. Valter Lundell säger dock att tyvärr strandade det i personangrepp mot kända socialdemokrater och därför ledde det aldrig någonstans.
Jag minns för ett tiotal år sedan, när Levande historia lade till sitt uppdrag att förutom att informera om nazismens brott mot mänskligheten, även skulle börja informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Under ett höstlov gavs en kurs för lärare på gymnasiet och högstadiet om hur undervisa om detta på ett bra sätt. Ett nytt material hade tagits fram och detta presenterades. Jag och en kollega deltog och vi fann förmiddagen mycket intressant. Bland annat gavs en föreläsning om den stora svälten i Ukraina på 30-talet – Holodomur. Hur brutal sovjetregimen var, när det gällde att genomföra det de ville. Människoliv betyder ingenting för kommunisterna, utan det är endast det stora projektet som räknas. Makten.
Men på lunchrasten hör vi följande dialog utspela sig mellan några lärare: ”-Tänker du stanna under eftermiddagen också?” ”-Nej, verkligen inte! Vi går härifrån!” ”-Det tänker inte jag heller! Vilken dynga det här var! Och jag visste det, men kände ändå att jag ville gå hit och lyssna för att få det bekräftat. Sån skit de vill pracka på oss! Förfärligt!”
Nej, det var väldigt många lärare som inte alls tänkte gå på det här med att kommunismen kunde räknas som ansvarig för brott mot mänskligheten. Att dessa lärare sedan skulle undervisa om det kan vi glömma.
Jag är glad att Levande historia har fortsatt sitt arbete och idag har de flera bra lektionsupplägg om kommunismens brott mot mänskligheten, samt om kriget i Rwanda och Jugoslavien.
I Sverige finns dock över lag en ambivalens. Nyligen skrev jag i egenskap av ordförande för Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg, att vi skulle delta på Bokmässan i höst, trots att tidskriften Nya Tider fått tillstånd att vara där med en monter. Många är upprörda över detta och det annonseras nu att flera alternativa bokmässor kommer att äga rum. Protesterna och debatterna är högljudda och kommer att fortsätta ett tag till.
Det är alltid bra med debatt. Men jag kan inte låta bli att undra över varför det aldrig protesteras högljutt mot kommunisterna? Att kommunistiska sällskap i åratal deltagit på Bokmässan har inte lett till någon som helst debatt. Flatheten är total gällande det. Just på grund av vår oförmåga att fördöma kommunismens brott.
Hur många gånger har vi inte hört att ”om Marx hade vetat hur det gick efter ryska revolutionen, så hade han vänt sig i sin grav. Hans tanke var ju att den skulle genomföras mycket längre fram i tiden – när allt var mekaniserat”.
Efter de senaste kravallerna i Hamburg, under G20-mötet, så hördes några svaga röster om vänstervåldet. Dessa dränks alltid snabbt i den samtida debatten.
Men det är verkligen dags att vi vågar tala mera om detta. Totalitära ideologier – oavsett om de återfinns till vänster eller höger, är lika illa. Allt som förtycker människor och vill begränsa dem på det ena eller andra sättet. Att krångla till det med olika förklaringar och ursäkter gör det aldrig bättre.
Bild: jag har fotat tidningen Axess nr 4, 2017 s.73
