Grottmänniskan

20160724_223122

Där jag är nu uppstår faktiskt möjlighet till många ensamma tankar, även om vi är tio personer som härjar tillsammans just denna vecka in our surfers camp.

Låg i ett strandtält och läste igår när det började att småregna. Då kröp det in några personer till i tältet, som egentligen bara är ett vindtält, för att få lite skydd. Tysta satt vi bredvid varandra och tittade ut över havet och lyssnade på regndropparna. Inväntade vind så att surfandet kunde fortsätta. Och läsandet.

Då tänkte jag att det var så här man i stort framlevde sina dagar i mänsklighetens begynnelse. Sitta i en grottöppning, kika ut, klia sig i skägget och invänta nästa drag. Höra regnet droppa och fundera över när och hur dagens byte skulle fångas. Livet då var inte så långt. Att se någon dö av ålderdom var mycket ovanligt.

Egentligen är jag inte så intresserad av människans tidigaste historia. Men, du kan ju alltid fundera över den ibland.

Undrar då hur mycket tid vi lägger ner på att vänta på saker idag? Man sitter i en hall och väntar på ombordstigning på ett plan. Väntar på att en föreläsning skall börja och väntar på att det skall bli morgon, om man inte kan sova.
Men den stunden du väntar är ju också livet. 26 minut på centralstationen i Malmö ingår i ditt liv.

Ibland fastnar folks fraser och obetydliga vardagsstunder för alltid. Minns när jag i den gamla Kungspassagen i Umeå (som numera är utbyggd och heter Utopia) stod och väntade på syrran, när två butiksarbetare möttes i hallutrymmet och ropade glatt “Äntligen fredag! Det kändes som om denna veckan aldrig skulle ta slut”

Det är många år sedan nu.

Tänker även på alla de som sitter i fängelse. De sonar sitt brott med tid av sitt liv. Inlåsning som bestämt straff var något vi började med på 1600-talet. Då började riktiga fängelser byggas och sedan dess är inlåsning under olika tidsrymder mycket populärt. Då bestämmer du inte själv över din tid, utan måste helt inrätta dig efter andras regler. (Har just kollat klart på fjärde säsongen av Orange is the new black…)

Men även den längsta veckan tar slut. Precis som den längsta tågresa. Och det längsta livet. Precis som att solen alltid går upp varje morgon, oavsett vad som hänt dagen innan. Trots krig, mord, dödsfall och svek.

Så, försök att ta vara på din tid och verka medan tid är. All tid är din tid här och nu. Dum tempus habemus, operemur.