Dröm, fiktion, verklighet, vision

När jag var barn drömde jag under en period samma dröm om och om igen. Drömmen var som så att jag gick runt i Åsele (där jag växte upp) och insåg att jag var alldeles ensam. Det fanns inte en människa kvar i samhället och alla affärerna var stängda. Alla hus igenbommade och gatorna hade vuxit igen av buskar och gräs. Jag gick runt förundrad och tittade, ropade, väntade.

Helt plötsligt så hör jag en häst komma galopperande på avstånd. Det enda som hörs är hovarnas smattrande och ju närmare den kommer desto fler ljud från hästen tränger igenom. Frustande uppenbarar sig snart en stor, svart hingst. Precis när den kommer inom synhåll och börjar springa mot mig, så vaknade jag. Fullkomligt livrädd. Jag berättade om drömmen i skolan och vi både skrattade och försökte tyda den. Det här var på den tiden vi ägnade åt oss att kolla på skräckfilmer så fort tillfälle bjöds. Länge sedan nu, men minnet sitter kvar.

För en tid sedan såg jag filmen “I am legend” med Will Smith. En nattsvart framtidsskildring. (Vilket de alltid är! I alla framtidsskildringar har demokratin rasat ihop och anarkin är fullständigt och jorden förgiftad) Den var läskig! Och påminde mycket om min barndomsdröm. Ensam lever han vidare efter en katastrof och tar sig fram dagtid i en stad som naturen tagit över. Nattetid är värst. Klart sevärd!

För, när människan inte finns around, så tar naturen över.

Idag har vi en betydligt större rovdjursstam mot när jag var barn på 1980-talet. Som barn kunde jag fasa för att möta en björn i skogen, men visste att risken var mycket liten. (Även om det faktiskt sprang en björn över skolgården vid något tillfälle. Eller var det på Lappvallen?) Då låg kvoten för att skjuta björn på 1 björn per år. Idag är den på runt 250. Jag tror det beror på ett medvetet arbete med rovdjusstammarna. Men, någon sa att det beror på att vi inte längre är ute i skog och mark på samma sätt som förr. Förr plockade folk bär och svamp och gjorde fler utflykter. Men, jag vet inte. Det låter lite långsökt.

http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-8702-9.pdf?pid=13012

I det senaste programmet av Babel, så fick vi se ett reportage från Tjernobyl med Madeleine Hesserus. Det är ju en övergiven stad sedan kärnkraftsverkshaveriet i april 1986. En dag jag för övrigt minns mycket väl, eftersom vi fick radioaktivt nedfall över norra Sverige. Rekommendation om att inte gå ut och absolut inte om det regnade! Vilket vi gjorde i alla fall.
Det året ställdes älgjakten in, renar fick nödslaktas, allt fiske avråddes och ingen plockade svamp eller bär. Jag och mina vänner planterade skog den sommaren och alla skämtade om becquerel hela tiden.

Men åter till Babels reportage. Fascinerande bilder från hus och nöjesfält som övergivits i en hast. Idag går turistturer dit, för den som vill se något sådant på riktigt. Här är några bilder från TV-programmet:

20160522_20414520160522_20423920160522_20415020160522_20414620160522_204246

Djur och natur har tagit över. Precis som i en skräckfilm kan du vandra runt bland hus, en gammal bio och ett nöjesfält. Tvätt hänger kvar utomhus och leksaker ligger spridda på gården. Radioaktiviteten är hög ännu, fastän själva reaktorn som kraschade har gjutits in i en sarkofagliknande betongkapsel. Så blev det.

Idag har regeringen kommit fram till en ny energiuppgörelse tillsammans med oppositionen, förutom Liberalerna. “100% förnybar energi år 2040”. Dock inget stoppdatum för kärnkraften.

Kärnkraften är mycket effektiv som energikälla. Men, den skrämmer eftersom vi ännu har många frågor olösta. Frågor om slutförvaring o s v är ännu mest teoretiska och skulle något hända är katastrofen ett faktum. Det vi idag är mest rädda för är väl ett terroristangrepp på kärnkraftverken. Så rädslan för att fortsätta med just kärnkraft är förståelig. Men, vårt energibehov måste matcha med våra ambitioner och krav.

Jag tror på forskning och vetenskap och har därför tilltro till moderna och säkra kärnkraftverk. Men, då måste vi satsa på dem också.

Om framtiden vet vi inget. Någon sa att mänskligheten kommer att finnas kvar ungefär 1000 år till. Sedan är vår resa all. Det gäller att göra sitt bästa. Medan tid är.