Att förstå det bakomliggande

Det har i dagarna avslöjats att en av Der Speigels mest aktningsvärda journalist, Claas Relotius, har fuskat i sitt arbete. Han har till och med hittat på en rad viktiga artiklar – för att framstå som intressant och eftertraktad. Tidningen och läsare är med rätta chockerade. Den som har läst, trott sig lära nytt och förundrats, har helt enkelt blivit lurad. Björn Werner skriver bra om detta idag i GP. Att all sorts media gör allt de kan för att nå läsare i en hård konkurrens. ”Det är inte bara Relotius som var rädd för att misslyckas, det är hela mediebranschen.” skriver Werner.

Att vi nu får se en sådan här praktskandal är egentligen bara ett förväntat symptom på den värld vi lever i. När konkurrensen om uppmärksamheten är mycket stor, gäller det att veta vilka känslomässiga knappar man ska trycka på för att nå ut. 
”Alternativa media” ligger mycket nära den pålitliga journalistiken och de jobbar på så sätt  att de har ett ensidigt urval av nyheter, i syfte att förstärka en världsbild. T ex. att endast samla nyheter om brott begångna av invandrare, för att ge en bild av att alla brott begås av invandrare och att brotten är otroligt många. Detta budskap förstärks med krönikor av sightens skribenter, som fördjupar sig i temat och därtill lägger sina egna åsikter i frågan.

Det är belagt att vi tenderar att dras till information som förstärker vår världsbild och uppfattning. Liberaler som vill se ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna blir styrkta av att läsa DN ledare och de som tycker att Alliansen bör hålla ihop och ta stöd av Sverigedemokraterna får stöd i GP ledare. Jag känner många liberaler som deklarerar att de numera inte längre läser GP, trots att den betecknar sig som oberoende liberal. Själv inbillar jag mig att jag inte läser ensidigt, för att få en så bred bild av världen som möjligt. Förmodligen skulle det vid en närmare granskning visa sig att jag ändå rör mig inom min ideologiska perception. Det viktigaste är dock att du är medveten om det.

GP och DN har en journalistkår som jobbar utifrån ett objektivt synsätt och allsidigt belyser händelser av intresse. Ledarsidan sätter bara tonen. Men det görs ett urval av vilka nyheter man publicerar och vilka reportage man vill göra. Läsare stannar till och läser igenom en artikel noga, när den berättar om något den redan tycker eller är intresserad av. Och hoppar över sådant som motsäger sin övertygelse. Om allt från rön om kolhydrater till invandring. Bidrar invandrarna till Sveriges välfärd eller orsakar de dess kollaps? Fakta och statistik läses endast om det bekräftar det du tycker. Annars avfärdas det som ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Den som vill dricka alkohol fäster sig vid notiser om att rödvin är bra för hjärtat och den som avstår för belägg om cancer. Och så vidare.

Är du nyfiken på hur någon ställer sig i olika frågor, är ju Twitter en osviklig källa.

När jag läste om Der Speigel kom jag att minnas en intervju med Viveka Lärn där hon erkände att hon för länge sedan hade fuskat som journalist. Hon skulle intervjua folk på stan om olika saker, men tyckte att hennes kunskaper om hur människor i allmänhet är var tillräckliga, varför hon hittade på: ”Bengt, 68, anser…..” o s v. Hon ansåg att det här var ganska oskyldigt eftersom ingen blev skadad och att det dessutom idag är preskriberat. Relotius utgick också från kända fördomar i sina påhittade reportage, varför de passerade.

Gedigna faktakunskaper är den bästa grunden att stå på när du vill vara källkritisk. Har du det ser du när något inte stämmer. Detta vet de som vill vilseleda, varför de lägger sig nära sanningen. Fundera alltid över syftet med texten, vem som ligger bakom och om hur det är belagt.

För få kunskap finns inga genvägar. Därför är det viktigt att barnen får lära sig fakta i skolan – genom hela skolsystemet. Det räcker alltså inte att googla om du vill kolla upp något om du inte vet hur det hänger ihop från början.

Gällande Relotius måste någon ha börjat att gräva i hans källor ordentligt. Någon som såg att något inte stämde, för att sedan systematiskt  börja jämföra. Detta görs inte alltid. I tidningen Vi läser läste jag för några år sedan ett reportage om en s k. inspirationsföreläsare. Att hennes anekdoter inte kunde vara sanna. Ett granskande av fakta och en konfrontation gav dock ingen reaktion. Kanske för att de som lyssnade inte tyckte att det spelade någon roll?