Jag tillhör dem som säger ”jag tittar aldrig på TV”, men sedan så kan jag ändå berätta om ett program jag har smygkollat på. Det stämmer såtillvida att jag aldrig tittar på tablå-TV dock. Men nu har jag fastnat för Världens sämsta indier med David Batra. Han är verkligen jättebra och upplägget av programmet funkar. Förutom att få följa honom och hans ciceron Malin Mendel, så varvas programmet med fakta om Indien. I ett av avsnitten talar de om Indiens religion hinduismen och om att David behöver möta sitt religiösa jag. Hinduismen är en av de äldsta nedskrivna religiösa föreställningar och traditioner. Att göra en enkel sammanställning över den är omöjligt, även om det finns förenklade modeller för översikt. Övergripande kan man säga att man tror på ett världsallt, som kallas för Brahman. Ur detta stiger gudar ner – som avatarer – i olika uppenbarelser. De mest kända är Shiva och Vishnu. Men det finns väldigt många olika. Dessa griper dock aldrig in i människors liv, utan de kan ge dig styrka och visdom. Att religionen heter hinduism var något som engelsmännen döpte den till när de kom dit. Hindu betyder helt enkelt indier, så det blev ett bra samlingsnamn, tyckte de.
Utövandet skiljer sig såklart mycket åt när landet är väldigt stort och det är stor skillnad på stad och land. Även om den indiska medelklassen vuxit enormt det senaste decenniet.
I Världens sämsta indier berättar Malin Mendel, som bor i Indien sedan länge, för David att hon aldrig gick i kyrkan hemma i Sverige. Men väl i Indien frågade alla vilken religion hon tillhörde och då svarade hon ”ingen”, varpå hon insåg att alla tyckte synd om henne då. Därför hade hon börjat att gå till en närbelägen kristen kyrka. Och hon gillade det, men utvecklade inte närmare varför.
David Batra får även gå till en astrolog ett par gånger. Sådant är väldigt vanligt i Indien. Man går till mer eller mindre kända astrologer och får råd om sin framtid. Dessa kan ha hög stjärnstatus. (fniss) Astrologen säger att David måste komma närmare sin andliga sida.
Åt detta kan vi skratta lite. Det anses flummigt i Sverige med astrologi – särskilt från andra religioner. Varför det är så kan jag skriva om en annan gång.
Teknik- och kunskapsutveckling i ett land brukar följa en kurva om nedåtgående religiositet. Alltså – ju modernare land, desto mindre religiösa människor. Detta stämmer dock inte i Japan. Där har hög teknologi och starkt tro följts åt. I Japan gör du ingenting utan att gå och välsigna det hos en företrädare. Det köps även in amuletter för allt möjligt som händer i livet. Är du gravid ska du ha en amulett för det ändamålet och ska du börja ett nytt jobb ska du ha en amulett för det. När man river ett hus i Japan, så måste tomten vara tom en viss tid innan du får bygga ett nytt hus ovanpå, eftersom andarna ska ha sin tid på sig att lämna platsen. Ingen motsätter sig sådant som trams. Detta gäller de flesta i samhällets olika skikt. Vi ser det även i Världens sämsta indier. David fantiserar om sitt liv som riktig indier – och på väg till jobbet stannar och köper hö till en av de många lösdrivande korna. Att offra lite då och då är ett viktigt inslag och det ska du göra för att förbättra din karma. Blommor, ris eller mjölk. Hinduer är även vegetarianer.
Religiösa föreställningar har som sagt alltid funnits. Vi har ett behov av en förklaringsmodell och något att luta oss mot, när det är i stort omöjligt att förstå liv och död. Vår oförmåga att hantera döden är något vi har gemensamt i tid och rum. I Sverige har vi mer än andra stor distans till religion, även om många har en förankring i en sådan. Döden sker undanskymt från övriga samhället och vi ifrågasätter den mycket om den inträffar på ett sjukhus. Anmälningarna från anhöriga har ökat när pappa eller mamma dör. ”Han var ju på intensiven”.
I takt med naturvetenskapens utveckling har fler luckor som tidigare förklarades med en gud kunnat fyllas igen. Det du ser i skogen är inte ett troll, utan en vanlig rotvälta.
Att vetenskap ersatt religion betyder emellertid inte att vårt andliga behov har upphört. Nej, det har bara tagit sig andra vägar.
Plötsligt får jag syn på Christina Stiellis annons för sin senaste föreläsning ”Greppa livet” i mitt facebookflöde. (Kan översättas med “Carpe diem” eller “fatta vad livet handlar om”) Det står om slutsålda hus framöver där hon lovar att berätta om vad som är viktigt i livet och vad som får oss att gå upp på morgonen. Samt att våra dagar är räknade – de ska räkna ut hur många dagar man har kvar.
Det sista vet ju alla. Jag brukar säga till eleverna att vi vet, men vi förstår inte. Att döden är obegripligt är själva förutsättningen för att vi ska klara av att leva och ta oss upp varje dag. Den som plötsligt får syn på bråddjupet orkar oftast inte längre.
Vi har i vår kultur tagit ut marginalen. Vi räknar med att leva gott och länge och avvikelser från det kommer som en chock.
Jag tror att alla världen över blir lika ledsna när en kär person dör, men en del har större beredskap för det.
Christina Stiellis föreläsningar är mycket populära. De erbjuder en stunds underhållning. Kloka inlagor uppblandade med stor igenkänningsfaktor och det landar rätt i mellangärdet hos de som är mottagliga. Skratt blandas med allvar och du går därifrån med en känsla av att ha blivit berikad och upplyst. Som efter en predikan.
För det är det som det handlar om. En ny form av predikan. Fräscht fri från religion, men uppstånden i annan förklädnad. Förebråelser, uppmaningar, tids- och rumsobundna råd och regler. Christina är inte ensam, utan det finns en uppsjö av liknande kringresande förkunnare idag. Med något olika teman och inriktning – men med samma grundbudskap: det finns hopp om att allt kan bli bättre – om du följer min lära.
Oavsett om du är ateist eller troende, så kan vi ändå slå fast att människosläktet är andevarelser. Vi är inga robotar, utan vi är tänkande och kännande och vi behöver någon form av föreställning oavsett hur denna kan se ut. I Indien är det en självklarhet att du sluter dig till någon av religionerna. I Japan tycker ingen att det är konstigt när du åker till templet för att få din nya bil välsignad. I Sverige ses religion som en angelägenhet du håller för dig själv och många stoltserar med att de är befriade från hokuspokus. Men det andliga behovet finns likväl kvar. Idag kan det fyllas med feelgoodföreläsningar.
Alla behöver någon att lyssna på.
