I min barndom lyssnade vi ofta på en låt som handlade om en gammal alkoholist och knarkare som brutit med sitt gamla liv. I en av stroferna sjunger han: ”…men min tatuering kan jag inte komma ifrån”.
Om du var tatuerad fram till 1980-talet så var du antingen sjöman eller ”kåkfarare”. En och annan hårdrockare också såklart. De övriga som tatuerade sig vågade sig högst på en fjäril på överarmen eller en ros i svanken. Det var lite häftigt, tyckte många.
Men från 1990-talet började det bli coolt att tatuera sig i de bredare lagren och idag är det mera vanligt än ovanligt med kroppstatueringar.
Den här sommaren har varit exceptionellt varm. Det har medfört att man får se mer av bara kroppsdelar än vanligt. Jag har då insett hur otroligt vanligt det är med tatueringar. Mycket mera än jag trodde tidigare.
Från klotterstreckgubbar till rosen- och djävulsslingor som täcker hela armar och delar av ryggen. Idag är det inte bara armar som tatueras, utan även bröst, smalben och lår. En del har genomtänkta serier eller sammansatta teman. En del tycks vara överströdda med slumpmässigt valda bilder. Men jag tror nog de flesta har en tanke med sina tatueringar.
Som gammalt inbitet metalfan tycker jag såklart att det är otroligt snyggt med alla sorters tatueringar som hör till den genren. Men jag har tidigare berättat att jag själv valt att inte manifestera mina musikpreferenser. Jag nöjer mig med att glida in på konserter då och då, ställa mig längst fram och just där och då smälta in.
För den som är initierad i en viss kultur, är det möjligt att utskilja typiska tecken. Men det finns inget monopol på dessa och det är idag svårt att snabbt orientera sig i och tolka signalerna – om det ens går. Förutom vissa, kända märken och symboler.
Avvikande, typisk klädsel kan väcka uppmärksamhet och snabbt ge omgivningen signaler om vad du representerar eller vill framstå som. Men även här har gränser suddats ut. Idag mixas stilar friskt.
När tatueringar förknippades med kriminella så väckte det respekt eller avståndstagande. När det idag inte är det minsta kontroversiellt – hur gör man då för att visa omgivningen att man är lite farlig?
Jo, då kan man göra det de flesta idag inte vill göra. Nämligen att tatuera sig i ansiktet. Det ger signaler om att här har vi en person som går lite längre och skiljer sig från mängden. Som inte räds de fördomar han eller hon kan möta. Som inte ger sig själv en möjlighet att värja sig genom att täcka dem tillfälligt med kläder. Häromdan såg jag en kille som hade tatuerat FUCK på båda kinderna, kringgärdat av en massa andra tecken som jag inte kunde tyda. Genast börjar man att fundera över hur hans liv ser ut. Det gör du inte om du ser en småbarnsmamma med en drake på överarmen.
Som lärare i historia går man ibland igenom tidstypiska stilar. Jag föreställer mig hur historiker i framtiden kommer att visa bilder från epoken “2000-talets första hälft” och diskutera hur alla var tatuerade. Att det då går lätt att placera en person i ett visst årtionde.
Här visar min kompis Brad upp några av sina tatueringar. Det är stamsymboler från Australien och Kanada.
