Jag tittade på Tom Alandhs film Martina har sett alla mina filmer. Den handlar om Martina, som han har följt genom livet och gjort flera filmer om. Martina har Downs syndrom och när hon föddes 1969 fick hennes mamma rådet att lämna bort henne till en institution och glömma henne så fort hon kunde. Det gjorde hon inte och under uppväxten utvecklades Martina väl, för sina förutsättningar. Med sång och spel och en engagerad omgivning växte hon upp och har fått ett bra liv. Men framförallt för att hennes mamma trodde på henne och att hon hade förmåga att utvecklas.
Efter gymnasiestudier på Wendelsberg fick hon jobb som lokalvårdare och det håller hon på med ännu idag.
Just det här jobbet har givit henne ett människovärde. Alla vill bli tagna och bruk och finnas med i ett sammanhang. Hon sköter sitt jobb noggrant även om det framgår att minnet har börjat svika de senaste åren.
Det är en jättefin film om en människa och om ett liv. Och om hur alla kan ha en plats i samhället, oavsett vem eller hur du är.
Det var många som inte trodde att det var någon idé för Martina att lära sig saker när hon växte upp.
En läkare säger i filmen i en bandad intervju från 1983 (52.45 in i filmen), att som modern jobba hårt för att Martina skulle utvecklas, det var som att ”piska en trött häst”. Han ansåg inte att det var en sån bra idé att träna henne alls. Det är bara ”att få henne att prestera över sin förmåga. Du kan nå väldigt mycket i många situationer genom träning. Till exempel få 12 och 13-åriga simmarflickor till väldigt stora prestationer, men de är mycket svåra att bevara… Det här är inte en ökning då av konstitutionell kapacitet, utan det är att man med hård träning uppnår vissa resultat, det har lite för mig karaktär av cirkusnummer – eller uppnår träningsresultat som liknar ett pedagogiskt uppnått träningsresultat, Jag tror du förstår vad jag menar.”
Tom: ”-Du menar, så det är inte bra då, på det viset som Berit har tagit hand om sin dotter?”
Läkaren: ”-Jag är inte säker på att jag skulle säga det som en slutbedömning. Nej.”
Man häpnar över läkarens svar. ”Lite för mig karaktär av ett cirkusnummer” ”Liknar ett pedagogiskt resultat”.
Det har hänt en hel del sedan 1983. Medicinsk utveckling och utveckling av synen på människor. Förr var prognosen för en person med Down syndrom att de inte levde längre än till tjugofem års ålder, men idag ligger medellivslängden närmare sextio. Till diagnosen hör en del andra kroppsliga problem och när de inte fick någon speciell träning, så blev livet inte alltid ett värdigt liv.
Sannolikheten att få ett barn med Down syndrom ökar med moderns ålder. Idag erbjuds s k NUB-test, vilket kan visa på om fostret har denna kromosomavvikelse.
Det finns de som anser att om testen används för att abortera dessa foster, så kommer vi på sikt inte att ha dessa individer bland oss, eller att de blir väldigt få, vilket kan leda till ett samhälle med låg tolerans för avvikande och hjälpbehövande personer. Föräldrar kan behöva stå till svars för varför de väljer att sätta ett barn till jorden, som kommer att behöva extra mycket hjälp.
Vi vet hur handikappade barn behandlades förr i Sverige och vi vet hur de behandlas idag i icke välfärdsländer.
Vi tycker att vi har utvecklats mycket och att vi idag erkänner alla samma människovärde, men det är inget man kan ta för givet. Snabbt kan ett rådande tillstånd ändra sig. Det kräver en syn på människan som unik och en syn på ett samhälle som skall anpassa sig efter alla. Att alla ryms och är accepterade.
Alla kan använda sin fulla kapacitet om förutsättningarna är de rätta.
Vi har det senaste två åren sett inskränkningar i LSS. Personer i behov av assistans för sitt dagliga liv har fått antalet timmar med hjälp nedskrivet av Försäkringskassan. Tyvärr har det pågått en del bedrägerier och skrupellösa människor har ljugit sig till pengar. Men att straffa alla istället för att sätta dit kriminella, kan inte vara rätt väg att gå.
När Bengt Westerberg införde reformen på 90-talet, så var hans och Folkpartiets (nuvarande Liberalerna) motivering att det var väl helt självklart att alla skulle kunna leva ett värdigt och jämlikt liv. Inte för att det var synd om någon. Ingen vill bli tyckt synd om.
Men i ett samhälle där vi hela tiden måste prioritera våra resurser, så finns det politiker som tycker att det här är ett lämpligt område att skära ner på, istället för något annat. Den här gruppen som är i behov av assistans är inte den röststarkaste i samhället, varför den behöver stöd i den politiska kampen.
”Andra har ögon som ser. Då vet jag att jag finns” Martina läser en dikt i slutet av filmen. Kanske en dikt hon har skrivit själv.
”Ett bra liv kan se ut lite hur som helst” säger Tom Alandh.
Finns på Svtplay t om 7 juli 2018.
