Sorglig utveckling efter IS tillbakagång

20171017_174611
Sverige har idag ett 70-tal personer i den irakiska delen av Kurdistan. Vi hjälper bland annat  peshmerga,  kurdernas väpnade rörelse i kampen mot IS. Tillsammans med 72 andra länder stöttar vi Iraks och kurdernas kamp mot IS. Nu när IS är på tillbakagång överallt, så deltar vi även i arbetet med att bygga skolor och annan infrastruktur. Vilka som jobbar där, eller exakt var de är, är dock höljt i dunkel.

IS, som är en islamistisk våldsförhärligande sekt, utropade en egen stat 2014. Idag är de krossade nästan överallt, dock inte helt. De har förstört så otroligt mycket under sin framfart.

När IS nästan är besegrade, så vänder sig peshmerga mot Irak och Irakfinansierade Hashd al-Shaabi, som bildades för att förena olika militära grupper mot IS. Där ingår kristna, sunnimuslimer och yazidier m fl.  Peshmerga, Hashd al-Shaabi och irakiska trupper har alltså tillsammans stridit mot IS och därmed tagit tillbaka de flesta områden från dem.

USA är ett av länderna som deltagit i kampen mot IS.  USA har hjälp både den irakiska armén och de kurdiska militärerna. Den kurdiska militären är formellt underställd centralmakten i Irak, vilket är reglerat i Iraks konstitution.

Historien upprepar sig när nu amerikanskt materiel används för andra, underliggande konflikter, när det manifesta gemensamma målet IS är besegrat.

Den självstyrande provinsen i norra Irak, har nyligen hållit en folkomröstning för självständighet från Irak. Av de som deltog där röstade 93% för självständighet. I den delen är kurderna i majoritet och de har en regionpresident som heter Barzani.

USA gick in i kampen mot IS  år 2015 under Obamas styre.  USA har gjort det mesta av jobbet i kampen mot IS i området. Bland annat väldigt många flyganfall.

När nu konflikten tagit en annan vändning, så befinner sig även Sverige mitt i alltihopa. Vi har alltså hamnat  på båda sidor om konflikten.  Om detta skriver Erik Ohlsson på DN idag.

Det är viktigt att påpeka att alla kurder stödjer inte  Barzani, partiledare för KDP och regionpresident i Irakiska Kurdistan.

Den folkomröstning som hölls innefattande även områden utanför det självständiga område som finns idag. I och med den gemensamma kampen mot IS, så hamnade några nya områden under Barzanis styre. Där finns många kristna, som idag fruktar för vad som kommer att hända i framtiden.

Även de kristna grupper är splittrade. Vissa vill ingå i ett självständigt Kurdistan i norra Irak, en idé som stöds av Israel. Det finns kristna miliser som får pengar från svenska kyrkor och andra som får pengar av KDP. Andra kristna vill inte ha ett eget land, men väl ett självstyre. För dem är det överordnade att värna sina kulturella och historiska rötter.

Den bild som saluförs av de som är för ett självständigt  Kurdistan i norra Irak, är ett land där alla olika minoriteter kan leva bredvid varandra i harmoni. Alla tror dock inte på denna försäkran. Det finns vittnesmål om hot och trakasserier.

Några ser inget annat alternativ till diktatur än döden.

Kristna har fördrivits och dödats i de senaste årens konflikter där IS dragit fram och några kristna minoriteter är allvarligt utrotningshotade. Precis innan IS drog fram, hade Irak givit möjlighet att bilda en egen delstat i regionen i Nineve. (Slätten)  Med självbestämmande för den kristna, assyriska majoriteten, samt andra grupper. Allt ödelades i och med striderna mot IS.

Assyrierna är en ursprungsbefolkning och ättlingar till de som byggde de första civilisationerna på jorden. De har genom årtusenden bevarat sin kultur och sitt språk, men är idag en hotad minoritet. De strider för att få ha sina egna representanter.

I Sverige idag finns många kurder och syrianer. De är grupper som lyckats väl hos oss. Många av dem är såklart engagerade i konflikterna i området.

Jag hoppas att den enda arbetsordningen ska vara att mänskliga rättigheter respekteras och demokratiska spelregler ska respekteras. Många retar sig på utrikesministerns uttalanden om att de måste ”samtala med varandra och ha en dialog”. Men vilket annat uttalande kan gälla för en svensk utrikesminister?  Kanske det är det enda vi ska göra gällande Mellanöstern? Kräva fredliga samtal – precis den modell vi för i Sverige. Metoder vi inte accepterar i Sverige ska vi inte acceptera där. Sedan är det mesta även hemligt. Wallström berättar inte allt.

Under flera år byggde svensk försvarspolitik på att vi lade resurser i Afghanistan. Genom idén om en säkrare värld om vi lärde andra, odemokratiska områden hur man ska göra för att förhindra korruption, hålla val och bilda partier. Vi hade en bas med som mest 500 soldater, som skulle lära folk att sköta säkerhet och utbildning på ett bra sätt. Tyvärr lyckades man inte och idag är Talibanerna åter ganska starka. En hård kamp förs i landet. Idag återgår svensk försvarspolitik till att börja bygga upp vårt eget försvar igen. Vi startar med några tusen unga i värnplikt. Det är allt försvarsmakten förmår just nu.

Ingemar Karlsson hävdar i sin bok Roten till det onda att dagens konflikter i Mellanöstern härrör från utländsk inblandning efter första världskriget och det s k Sykes-Picot-avtalet, där Storbritannien och Frankrike delar upp landet efter Ottomanska riket. Araber skulle även få ett helt eget land och Ryssland skulle få Konstantinopel.

Och visst har allt en historia. Men även här är det svårt att entydigt göra den analysen.

När Sovjet gick in i Afghanistan 1979 ställde USA upp med vapen till de första islamistiska grupperna – den gryende talibanrörelsen, endast för att de var motståndare till ockupanterna. Något som många år senare skulle bita tillbaka. Detta var en del i kalla kriget, när de konflikterna utspelades annorstädes från de båda stormakterna. På detta har vi många exempel.

Det är alltid ett problem när andra länder lägger sig i – när konflikter i dessa områden är så otroligt mångfacetterade. Många svenska politiker har helhjärtat stöttat folkomröstningen för ett självständigt område i norra Irak för kurderna. Men det är många frågor inblandade och de flesta politiker har inte förmågan att ge ett tvärsäkert svar på vad göra. Ändå görs det.

Vi har idag ett dystert facit över sju års krigande i Syrien. Det förefaller som att det enda som hänt är att landet bombats sönder och befolkningen har flytt. Och Al Assad sitter kvar.

Under andra världskriget var fienden tydlig och alla ställde upp mot nazisterna. Deras agenda var glasklar och det var lätt att mobilisera mot dem. Ingen skyltar med en sådan agenda idag. Partier som heter Demokratisk frihet kan dölja en allt annat än demokratisk plan.

Vi kan endast uttala krav på att genast sluta strida och hjälpa de civila som fått fly. Men utifrån vilket hot? Här finns olja, som nu tillfallit kurderna efter IS fall, med Iraks goda minne – något de verkar vilja återta.

Det är nu stor oro för vad som skall hända.