Category: Resor

Inom psykologin förekommer begreppet projicering. Det betyder att överföra egna känslor eller tillkortakommanden på andra. Att på så sätt skjuta det obehagliga från sig själv till någon annan och tänka att det är andra som behöver ändra sig – inte du.

Jag tycker mig se hur detta även kan ske för fenomen i samhället. Friskolefrågan är ett sådant exempel.

Trots att svenska folket inte bara gillar valfrihet, utan även förutsätter att de ska får ha kvar valfrihet av vård och skola, har opinionen svängt mot att man måste tygla de populära friskolorna på olika sätt. Det florerar förslag om vinstförbud, lägre skolpeng, hårdare krav för att kunna starta en friskola och förbjuda friskolor med religiös huvudman.

Kraven för att starta en friskola är idag ganska hårda redan. 2019 infördes Ägar-, och ledningsprövning för friskolor, som bland annat kräver god ekonomi och kontroll av både rektor och styrelse. Det finns nu förslag på att göra det så svårt att starta en friskola, att det i praktiken blir ytterst få som kommer att klara det. Eller endast de med stora ekonomiska resurser, för att kunna göra tidiga marknadsundersökningar med mera.

Om alla dessa förslag blir till verklighet, kommer friskolor inte att klara av att fortsätta sin verksamhet. De stora koncernerna kommer att klara sig längre, när de genom ansvarsfullt företagande byggt upp en stabil organisation- och de små en kortare tid.

Det sägs att friskolor är ”överkompenserade”. Att eftersom kommunen har ett större ansvar gällande utbud överallt, måste de ta höjd för olika förändringar av elevsammansättningen. Det stämmer i teorin, men faktum är att kommunen redan är kompenserad för detta.

Continue reading “Samhällelig projicering av friskolefrågan”

“Det finns en frihet i att inte vara beroende av bidrag från staten”. Den frasen är sann om man ser till sig själv och sin personliga ekonomi. Men den är felaktig när det kommer till studieförbunden.

Bidragens regler för hur de får användas är en bred ram – så läge man håller sig inom demokrati och mänskliga rättigheter. En självklarhet för de flesta.

Jämför med när Polismyndigheten ger tillstånd för en demonstration. De värderar inte innehållet i demonstrationen. Tar inte med i bedömningen om tillstånd om vad den ska skandera, utan ser endast till säkerheten. Folkbildningsrådet, som fördelar de statliga medlen till studieförbunden, gör inte heller en sådan värdering av innehåll.

Om det istället finns ett beroende av privata donatorer, har kraven genast en koppling till namn och ära. Ett projekt de kan finna misshagligt med risk för att smitta av sig företaget eller familjen, stoppas direkt. Eller att pengarna dras in. En familj eller ett företag kan aldrig vara neutrala på det sättet. Många fler hänsyn måste tas.

Därför är bidrag från det offentliga mer frihet än donationer från näringsliv eller familjer. Tvärt emot vad många idag tror.

Bäst är ändå att minska beroendet av bidrag överhuvudtaget. Det bekräftas av regeringens förslag till drastisk nedskärningar av studieförbundens verksamhet. Bäst att inte vara offer för tillfälliga politiska opinionsvindar.

Bilden visar den broschyr jag gjorde till min valkampanj till riksdagen för fem år sedan. Rubriken tycker jag är jättebra ännu. Under mina år som lärare i samhällskunskap uppmuntrade jag alltid till politiskt engagemang. “Hellre fel parti än inget alls”, brukade jag säga. Det är lätt att klaga på politiker, men den som inte deltar borde fundera över att hen lämnar walkover.

Jag har idag kommit hem efter två dagar i Vänersborg. Igår gruppmöte med den liberala partigruppen. Idag regionfullmäktige.

Jag älskar vårt demokratiska system. Det tar tid och de kan till en början synas trögjobbat, men det är konstruerat på så sätt att alla ska kunna hänga med – det ska ta tid. Att beslut inte fattas utan att frågan varit uppe för diskussion under lång eller kort tid. Och framförallt full insyn i processen.

Alla borde därför sitta i en nämnd eller i ett fullmäktige minst en mandatperiod i sitt liv, för att få förståelse för hur det går till.

Det finns inte något perfekt parti. Politik innehåller alltid kompromisser och det parti man valt har frågor man inte håller med om. Men utanför går det inte att göra något åt politiken överhuvudtaget.

Uddevalla kommun ansöker om stöd från staten för att restaurera väg-, och vattensystemet. Det var stormen Hans som gjorde det klart för alla att man inte längre kan blunda för de eftersatta avloppssystemet och sådant som hänger ihop med det.

Förra våren skrev jag om rören i Uddevalla och om de eftersatta avloppssystemen i landets kommuner. De flesta rör i avloppen har över femtio år på nacken. Jag skrev att de över 20 000 mil rör som ligger under jord i landet inte är det enda som är i akut behov av renovering, utan även elnät, järnvägar och vägar. Detta utifrån en rapport gjord av WSP.

Jag skrev även att det knappast var rubriker om rörledningar vi skulle få se på årets valaffischer:

“Kostsamma investeringar, som dessutom ställer till med problem i vardagen för människor, är förmodligen ingen valvinnare i höstens val. Därför kommer vi inte att se valaffischer med rubriken ”Bygg nya vattenledningar i Uddevalla”. Just nu är det dessutom mest elförsörjningen som är den stora frågan när det gäller infrastruktur, och vi vet att det är svårt att överblicka många tunga samhällsfrågor samtidigt.

Det finns även en farhåga att när behoven blir uppenbara, kommer stad att prioriteras före land. Det får inte ske. Därför måste man redan nu börja att planera för underhåll och upprustning. Förbise varken Munkedal eller Sotenäs!

Så länge allt fungerar, tänker vi inte på det. Hälsan tiger som bekant still. Men de flesta kan relatera till hur jobbigt det är att tvingas köra omvägar när en väg är uppgrävd. För att inte tala om vilka enorma umbäranden det innebär att vara utan el och vatten.” (Ur krönika publicerad i Bohusläningen 2022-05-17)

Idag låter det annorlunda.

Nu har översvämningar drabbat både privata och offentliga intressen och alla har förstått att det inte längre går att låtsas som om vi inte behöver bekymra oss. Det var flera kommuner i landet som drabbades svårt av stormen Hans. Som Hudiksvall. Bilder av hur vatten forsade nedför trapporna inne i badhuset där, lera som flöt över gatorna och ett snabbtåg som låg på sidan vid en banvall som var böjd och saknade kontakt med marken. Jord som flutit ned i slänten likt gelé.

Continue reading “Inte längre en rubrik vi aldrig får se på valaffischerna”

För tredje året i rad gick de så kallade Frihamnsdagarna av stapeln. Syftet är att skapa en arena för demokratiska samtal med olika aktörer.

Man kan för det första tycka att det vore självklart för alla politiska partier att delta, men så var inte fallet. Deltog gjorde Liberalerna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Ni ser själva vilka som avstod. Till saken hör dock att Liberalerna inte var där förra året, eftersom hyran för tre dagar med litet tält låg på 25 000 kronor, vilket är för dyrt. I år hade man sänkt hyran till 5 000 kronor, vilket fungerar bättre. Att de övriga partierna inte deltog kan bero på kritik mot arrangemanget. Jag vill dock fastslå att vi behöver fler arenor för demokratiska samtal – inte färre.

Det var sol hela förmiddagen och mycket folk – och många poliser. Tyvärr lever landet under ett skärpt säkerhetsläge och alla väskor kontrollerades noga vid inpassering. Väl där inne fanns sedan möjlighet att prata med precis alla man mötte! Det var väldigt roligt!

Personligen kände jag mig som spindeln mitt i nätet. Alla områden som jag är inblandad i fanns där: Studieförbund, politiska partier, västkustkommuner, samtal om vätgas.

Fin bro – sen kommer Västlänken

När jag gick därifrån passade jag på att promenera över den nya Hisingsbron. Vilken fin bro! Bred och platt med generöst utrymme för gående. Det finns till och med bänkar att sitta på om man vill vila eller titta på utsikten över hamninloppet. När du närmar dig Nordstan, blir utsikten dessvärre förfärlig. På båda sidor om bron ser vi ännu en uppgrävd stad med lera, djupa hål, plank, tung trafik. Det är Västlänken under byggande. Framför Regionens hus syns de breda förstärkningarna tvärts över hålet, vilka krävs eftersom Göteborg består av blålera.

Continue reading “#Frihamnsdagarna i Göteborg”

Sweet, Jureskog, Brödernas, Bastard Burgers. Det heter de nya hamburgerkedjorna i landet. Idag kan vi även läsa i GP om ännu en uppstickare, som planerar att öppna två restauranger i Göteborg i höst. De heter Mister York , drivs av två unga killar och har hittills 14 restauranger. *

De marknadsför sig alla som “godare”. Samtligas priser ligger något högre, men folk betalar gärna mera. Approachen är även lite tuffare. De vill framstå som lite “rejälare”. Intressant.

De gamla jättarna McDonalds, Max, Burger King m fl. har sedan länge breddat sitt utbud med gröna sallader, eldostburgare och veganskt. Därför kan man inte anklaga dem för att bara sälja “skräpmat”. Det är något annat som skaver.

Men eftersom utbudet av nya hamburgerkedjor ökar för varje dag, känns det som att det de fyller ett hål på marknaden. Att människor faktiskt vill äta klassiska burgare drypande av fett och samtidigt betala lite mera. Men att människor har … längtat efter en ny kostym för det.

Continue reading “De gamla kedjorna ska bytas ut nu”

I lördags deltog jag i invigningen av Västerhavsveckan på Lindholmen, i egenskap av ordförande för Vattenrådet för Bohuskusten, VRBK. Det var mycket folk, hyfsat varmt och solen sken mellan molen. Jag delade ut program för det symposium som VRBK ska arrangera den 4 oktober.

När jag tillträdde som ordförande förra sommaren, påbörjade jag ett arbete med att reda ut vad medlemmarna önskade att föreningen skulle göra. Efter flera möten med dem – bland annat alla kustkommuner från Öckerö till Strömstad – landade vi i att vara en kunskaps-, och mötesplattform för alla intresserade. Kommunerna är ju ansvariga för alla sorts vattenfrågor – från egna avlopp till kust och vattendrag. Detta har inte minst aktualiserats i och med de senaste dagarnas intensiva regnande. Vi ser översvämningar som påverkar dricksvatten och reningsverk.

Klimatförändringarna blir då påtagliga. Under invigningen i lördags, samtalade jag med en man som var där för att dokumentera invigningen. Han uttryckte förvåning över att människor inte tog klimathoten på allvar. “När pandemin kom, då fattade alla direkt vad det var frågan om. Varför fungerar det inte nu?” undrade han. Jag svarade att skillnaden är att pandemin var direkt inverkande på din vardag. Du fick inte gå på restaurang hur som helst, eller åka tåg. Man fick jobba hemifrån om det gick och alla fester blev inställda. Gällande klimathoten så kommer de flesta inte att förstå allvaret förrän det påverkar dem i deras vardag. Kanske närmar vi oss den insikten med stormsteg. Nu när vägar sjunker ihop under intensivt regn och dricksvattnet är hotat. Eller när våra semesterställen brinner ner. Det är konkret. Vi har skisserat olika scenarier vad som kan hända – men allt som är abstrakta spådomar, kommer att förbli svårt att ta till sig så länge det inte påverkar dig direkt.

Continue reading “Västerhavsveckan invigd”

Influencern och företagaren Isabella Löwengrip ligger ofta före alla andra i sina trendspaningar. En bekräftelse på det är bland annat att hon var långt före alla andra med en influencer-avatar av sig själv 2018. Då var tekniken för detta mycket dyr och mycket hade inte kommit igång, varför hon pausade den satsningen. Idag ser det annorlunda ut – trenden med dem stiger sakta men säkert. Hon är mycket skicklig i att ana trender tidigt.

Den 15 juni skrev jag i Bohusläningen om att Löwengrip konstaterat att hon inte längre har ADHD, något hon diagnosticerades för tidigare. Då fick hon diagnosen på grund av sin stora energi och brinnande engagemang för företagande. Men nu har hon gått ut med att hon inte längre har ADHD.

För ett par dagar sedan skrev läkaren Ivo Boytchev (DN 31/7) om ADHD-frågan i SvD och därefter har den kommenterats av flera ledarsidor.

Jag har varit engagerad i frågan om överdiagnosticering av ADHD alltsedan den första, stora debatten om den 1997 – då tio år efter att diagnosen tagits fram av professor Christopher Gillberg m fl. i Göteborg. Då läste jag på Göteborgs Universitet och vi diskuterade livligt var problemet låg? Var det hos föräldrarna, var det personlighetsdrag, eller var alltihopa drivet av läkemedelsbranschen? Det antal barn – mest pojkar – som fick diagnosen ADHD 1997 var däremot mycket färre än idag. Ökningen är sedan dess konstant. Det har varit en kraftfull ökning det senaste decenniet.

Mitt personliga engagemang ökade under de år jag undervisade och fick se levnadsglada elever med mycket energi förvandlas till tysta och stillasittande – långt ifrån sitt forna jag.

Detta var något som upprörde mig väldigt mycket. Med centralstimulerande, narkotikaklassade preparat medicinerades de. Medicinering som det ännu saknas långsiktig forskning om. Hur påverkades och hur påverkas växande hjärnor? Det vet vi inte. Ändå fortsätter förskrivningen som om ingenting hänt.

Varför vågar inte fler ifrågasätta detta? Alla barn är olika med olika begåvning och personlighet. Varför finns det inte utrymme för alla? Att tvinga in alla i samma mall är en form av barnmisshandel.

Det vi däremot vet är att många som fick diagnosen ADHD som barn på 90-talet, idag önskar bli av med den, eftersom de har fått sitt vuxna liv mycket kringskuret. En person med en ADHD-diagnos är utestängd från flera områden i samhället, som jobb, vissa försäkringar. Om detta har jag också skrivit – men saknat respons. Nu kanske det kommer att ändra sig – efter att första steget mot att visa på överdiagnosticering tagits.

I valrörelsen för ett år sedan gick bl a. Moderaterna ut och började tala om att det råder en underdiagnosticering i förorterna. Detta endast mot bakgrund av den stora ökning av diagnoser i övriga områden. Att förorten låg efter, alltså.

Många kända personer i landet har de senaste åren gått ut med att de har ADHD och fler och fler började att söka få diagnos i vuxen ålder. (Tommy Körberg, Hanna Widell, Kakan Hermansson, Amanda Schulman, Brita Zackari, Kristin Kapsersen, m fl.) Att man vill förklara sitt beteende med diagnosen – som skiftar väldigt mycket utifrån grundsärdrag.

Jag hörde nyligen en kvinna på ett event berätta att hennes son fått diagnosen ADHD nu när han börjat på universitetet. Upprinnelsen var när allt körde ihop sig, eftersom han ville delta i allt roligt som skedde där. ”Det börjad brinna i huvudet på honom”. Hon avslutade med att säga att det bästa med att få en ADHD-diagnos, det var att ”nu kunde han göra sina tentor i enskilt rum med extra tid!”

Jag gissar att alla som försöker delta i allt roligt som händer runtomkring en, också kommer att uppleva en rejäl överbelastning.

Jag såg även ett inlägg nyligen, där en person som säger sig ha ADHD, skriver att varje gång hen ser en Marianne-karamell, hör hen en låt i huvudet med namnet ”Marianne” i. Men, jösses. Vem har det inte så?

Diagnossamhället har spårat. Men trenden vänder nu.

Men varför har ingen vågat kritisera överdiagnosticeringen tidigare, då?

Jag tror att det beror på att det är känsligt att ge sig in i den här debatten. Det finns barn som har NPF-diagnoser och stora behov av vård och särskilt stöd för att klara av vardagen. Ingen önskar såklart att de ska drabbas negativt, om diagnosen ifrågasätts.

Continue reading “Äntligen är ADHD-hypen på väg att avta”

Under de sista dagarna i juli, känns det som om hela landet stannar av. Rapports sändningar om kvällarna liknar mest landet runt, vilket vittnar om att den vanliga bevakningen inte är i bruk och regeringen framträder motvilligt i media, trots det utökade hotet mot landet efter koranbränningarna. Den gamla industrisemestern finns egentligen inte längre, även om man har rätt till fyra veckors sammanhängande ledighet under sommarmånaderna. Men minnet av den är alltjämt levande. Det är som om alla går ned i sommarrytm.

Vi behöver vara lediga då och då. Det gäller särskilt om sommaren. Den svenska sommaren är mycket kort och måste tas tillvara på. Det är ett av skälen till att skolorna fortfarande har sommarlov. Sverige har helt enkelt inte råd att slösa bort den ljusa, varma tiden på alltför mycket jobb inomhus.

Många lägger upp semesterbilder på Facebook och Instagram. Själv kikar jag på nämnda varje dag, gillar det jag ser, grattar födelsedagsbarn, uppskattar eventinbjudningar, men finner sällan varken lust eller skäl att själv lägga ut något. Ser Facebook mest som en telefonkatalog. Däremot bevakar jag Twitter noggrant. (Såg idag att de bytt namn till X.)

Då och då får jag frågan av nämnda medier: “Glöm inte att slå på aviseringar, så att du inte missar något viktigt”. Det vill jag verkligen inte. Jag har inte på aviseringar – har inte ens Facebook på telefonen. Det är nog stressande att se inkommande mejl.

Det gäller att freda sig mot oviktig information. Allt du ser ska hjärnan ta hand om på något sätt. Det gäller även att hushålla väl med sin tid. En timme om dagen på sociala medier blir faktiskt två veckor per år. Två veckor! Räknar du sedan bort att du sover, talar vi om att du lagt över en månad under året på att scrolla runt och skriva inlägg.

Continue reading “Stäng av aviseringarna”

Efter att ha förhalat sitt eget ja till Sveriges ansökan om NATO-medlemskap, har nu Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt att vi ska få vår ratificering. Detta besked kom dagen innan NATO-mötet i Vilnius (11/7) och det hade föregåtts av lång mangling tillsammans med Jens Stoltenberg och Ulf Kristersson och förhandlarna. Många är de som jublar – särskilt folk från Liberalerna, som ansett att ett svenskt medlemskap varit nödvändigt sedan tjugofem år tillbaka.

Det som förhalat processen var Erdogans krav på Sverige om att utlämna misstänkta PKK-anhängare. Det började med en lista på över hundra namn, men därefter minskade antalet till ett trettiotal. Detta har aldrig varit aktuellt från Sveriges sida, men har Sveriges regering kontrat med att önska att Turkiet utlämnar de svenskar som flytt rättvisan här och gömmer sig där? Den mest kände är Rawa Majid, eller Kurdiske räven. Men regeringen har framhållit att vi inte blandar oss i inrikespolitik.

I sista stund slängde Erdogan även in ett krav om att få gå med i EU. Något som inte alls har med NATO-processen att göra. Känt sedan tidigare var dock hans önskan om att erhålla amerikanska F-16-plan. Efter dessa utspel har många börjat att kalla honom för “basar-handlaren”. Men han är en skicklig maktspelare som har förmågan att hålla alla på halster och att ständigt påskina att han bara arbetar för sitt lands bästa. Det var för övrigt det som gjorde att han blev omvald i år.

Den detalj som inte framkom förra veckan var exakt när Turkiets parlament ska godkänna Sveriges NATO-inträde. Som i förbifarten avslutar Erdogan med att tillägga att detta kan ske “tidigast i oktober” – när deras parlament öppnar efter sommaren. Det har framkommit att förhandlarna försökte att få besked om datum, men när de inte fått det, släppte de det och tänkte att med Erdogans ja är det en tillräcklig försäkran. Att Erdogan skulle skämma ut sig om han inte kan infria sitt ja.

Däremot borde vi tänka på att det är Turkiets parlament som ska godkänna ratificeringen – och inte Erdogan ensam. Vi anklagar Turkiet för att inte vara en demokrati och då borde vi inte heller jubla när han ensam säger ja.

Continue reading “Turkiet om Sveriges NATO-process”