En till mig \u00a0n\u00e4rst\u00e5ende person har tagit god tid p\u00e5 sig i livet att s\u00e4tta sig in i politiken. Han \u00e4r idag mycket intresserad och f\u00f6ljer det mesta. Fast – bara i tidningsform. Lyssnar inte p\u00e5 radio och kollar absolut inte p\u00e5 TV. En politisk debatt anser han vara lika med fullst\u00e4ndigt vansinne. Det tar aldrig mera \u00e4n tre minuter s\u00e5 har de debatterande politikerna r\u00e4knat ut sig. Varf\u00f6r? Jo, f\u00f6r att det s\u00e4gs ingenting. Det \u00e4r k\u00e4bbel och taktik fr\u00e5n f\u00f6rsta sekund. Ingen s\u00e4ger direkt vad de tycker och de svara inte p\u00e5 varandras fr\u00e5gor. Eller p\u00e5 moderatorns fr\u00e5gor.
\nN\u00e5gra vanliga floskler \u00e4r: “I stort \u00e4r vi \u00f6verens” “I det h\u00e4r ligger flera utmaningar” “Det var ju ditt parti som ….”<\/p>\n
Han \u00e4r inte ensam om att tycka detta. M\u00e5nga upplever att det \u00e4r sv\u00e5rt att veta vad politiker egentligen tycker om n\u00e5got n\u00e4r svaren \u00e4r vaga, allm\u00e4ngiltiga och l\u00e5nga. \u00a0Man blir bortkollrad. Det tr\u00e5kar ut att inte k\u00e4nna sig inkluderad. <\/p>\n
Vem har tid att sitta och f\u00f6rs\u00f6ka lista ut vad som menas? <\/p>\n
Johan Hilton skrev om det h\u00e4r i en kr\u00f6nika i DN h\u00e4romdagen om hur det medietr\u00e4nade samh\u00e4llet blivit ett hot mot demokratin. <\/p>\n
“Med siktet inst\u00e4llt p\u00e5 n\u00e4sta popularitetsunders\u00f6kning f\u00f6rvandlas i st\u00e4llet allt fler till Sandro Key-\u00c5bergs gamla nonsensprator, vilsna, f\u00f6rdummade, besk\u00e4ftiga gr\u00e4ver man ned sig i ordmassor och truismer som upprepas om och om igen tills de urholkats i sin betydelse.”<\/em><\/p>\n Johan skriver \u00e4ven att “nu blottl\u00e4ggs hur f\u00e5 beg\u00e5vade politiker vi har kvar” Det k\u00e4nns mycket olustigt att l\u00e4sa, men egentligen \u00e4r det inte s\u00e5 konstigt. S\u00e5klart blir urvalet s\u00e4mre n\u00e4r konkurrensen minskar. F\u00f6r, vi vet att det inte \u00e4r s\u00e5 m\u00e5nga idag som vill bli politiker. \u00a0Unga som ger sig in i politiken motarbetas p\u00e5 olika s\u00e4tt eller vantrivs. \u00a0F\u00f6rs\u00f6rjningen av unga personer till partierna \u00e4r tunn. Det lockar inte m\u00e5nga senare i livet som inte varit med fr\u00e5n ungdomsf\u00f6rbunden att g\u00e5 in i politiken. Tjafset som syns p\u00e5 TV avskr\u00e4cker. F\u00f6r att inte tala om de mediedrev som kan uppst\u00e5 n\u00e4r n\u00e5gon politiker g\u00f6r n\u00e5got fel. Eller s\u00e4ger fel. Vem vill uts\u00e4tta sig f\u00f6r risken att bli uth\u00e4ngd p\u00e5 det viset? <\/p>\n Och det \u00e4r ju det som \u00e4r bakgrunden till den stenh\u00e5rda medietr\u00e4ningen som anv\u00e4nds idag. F\u00f6r att inte halka dit! <\/p>\n Vi har allts\u00e5 hamnat i en ond spiral.<\/p>\n Hur jobbar medierna med sitt ansvar? Den enda diskussion som f\u00f6rs kring detta \u00e4r i radioprogrammet Medierna i P1, vad jag kommer p\u00e5 just nu. <\/p>\n Att alltf\u00f6r f\u00e5 vill vara med \u00e4r ett hot mot demokratin. N\u00e4r makten hamnar hos n\u00e5gra f\u00e5 som beh\u00e5ller den f\u00f6r att de lyckas med konststycket att inte s\u00e4ga n\u00e5got fel – genom att inte s\u00e4ga n\u00e5got konkret alls. “Svara inte p\u00e5 fr\u00e5gan, utan b\u00f6rja med att s\u00e4ga det du vill s\u00e4ga”<\/p>\n H\u00e4r \u00e4r Johan Hiltons viktiga kr\u00f6nika:<\/p>\n