Läste idag i GP en artikel av Anna van der Vliet, kurator och konstnärlig ledare. Hon är frustrerad (f ö ett modeord på 70-talet) över alla dessa möten utan resultat gällande vad göra i Göteborgs konstvärld. Ändlösa möten till höga lönekostnader för de deltagande. “Bevara oss från fler idémöten med post-it-lappsövningar!” skriver hon. Först skrattar man lite igenkännande, men sedan blir man mycket allvarlig. Här gäller det planering inför Göteborgs 400-årsjubilieum, men det visar på en fruktlös möteskultur som råder – förmodligen på väldigt många institutioner. Möten för att visa att möten hållits verkar vara viktigare än att föra arbetet framåt och se verkliga resultat. Alla arbetsplatser har möten, i ett otal konstellationer.
Att ses regelbundet är överordnat vad man vill åstadkomma. Det är alltid trevligt att ses och just den känslan kan invagga deltagarna i en falsk känsla av att man fört saker och ting framåt. Det är också trevligt att vara invald och utvald. Arbetssätt och dåliga mönster är svåra att upptäcka när man är mitt uppe i något. Det du i ett inledningsskede kanske såg som problem och protesterade mot har blivit normalt och du har resignerat. En normaliseringsprocess har skett. Det är dessutom svårt att införa nyordning kring möteskulturen eftersom allt etablerat är svårt att ändra på. För skall man göra något på ett nytt sätt så är det någon som känner sig trampad på. “Har det vi alltid gjort varit fel?”
När du inför nya arbetsmetoder och kanske nya personer så rubbar du någons ordning. Vi är så rädda för förändring. Och rädda för att fatta beslut. Med en sådan kultur hamnar berörd institution ohjälpligt på efterkälken. Och utan att de ser det själva går de mot en avgrund. Det är bättre att agera och kanske göra fel än att inte våga göra något alls. Att inte våga göra något alls är faktiskt jättefel.
2