Lisa Frost läser upp vädret i P1 Morgon. Trots att vi befinner oss i slutet av maj, berättar hon att det till och med kommer att snöa i de norra delarna av landet. Men allt berättas med ett mjuk och positivt tonläge. Bakom uppläsningen av regn, temperatur och vindar, döljer sig en nyans av förhoppning. För efter några dagar med sänkt temperatur, anas en vändning. Det löftet lyfter humöret. Utan knot tar vi på oss en extra tröja, samtidigt som vi planerar att köpa grillkol efter jobbet. För visst blir det solsken till helgen?
En amerikan på besök i Sverige, fick frågan vad som karaktäriserade svenskarna? Efter en stunds funderande, svarade han: ”svenskarna överger aldrig förhoppningen om en lång, het sommar, trots att det aldrig inträffar, eftersom landet inte ligger på den del av jorden där det sker”. I hans svar anas ett överseende med en stor naivitet.
Visst kan det spåras till sagan om Pandoras ask. Där nyfikenheten inte gick att övervinnas, och Pandora öppnar asken hon fått av Hermes och allt ont flyger ut över världen, som olycka, sorg, men hon lyckas stänga locket när endast en sak återstod: hoppet. Den grekiska mytologin fångade väl under vilka omständigheter vi människor lever. Vi vet att vi kan drabbas av ont och hårt. Men man vet aldrig; kanske händer det något bra och överraskande?
Det är hoppet som får oss att leva vidare. Gå upp varje morgon med en förhoppning om att idag kommer allt att bli bättre än igår. Att nästa år kommer förtjänsten att öka och barnens betyg bli bättre.
Utan drivkraft skulle mänskligheten inte överleva.
För ett ögonblick när jag lyssnar till Lisa Frost verkar det omöjliga möjligt.
