Det är tidig eftermiddag en lördag i en småstad i Sverige. På en lokal sportkrog kommer ett par i sextioårsåldern in. De beställer varsin Irish coffee. Tysta suger de sakta på sina drinkar. De sitter bredvid varandra och tittar ut genom fönstret. Efter en stund tar de upp sina telefoner och böjer sina huvuden ned mot sina olika flöden.
Hon har kort grått hår, stora, röda örhängen och en blommig klänning. Kanske jobbar hon i skolan. Eller i socialtjänsten. Han är kraftigt byggd, tröja, shorts. Man skulle kunna sätta pengar på att han jobbar som byggarbetare. Eller rörmokare.
Drinkarna räcker länge. De scrollar vidare, tittar upp ibland. Byter några få ord då och då. När drinkarna är urdruckna går mannen iväg och köper dem två stora öl. Stora nävar runt höga glas som är immiga av kyla. Därefter sätter han sig ner och fortsätter att titta ut genom fönstret. Hon gör detsamma.
Den som ser dem kan göra sin egen uppfattning om hur de har det. Har de tråkigt? Så leda varandras sällskap att de inte ids säga något. Inte har något mera att prata om. Ointresserade av den andre, men hänvisade till varandra av olika skäl.
Men tänk om det är så att detta är den skönaste stunden på veckan? Att bara få gå iväg till en offentlig plats och slappna av. Vila hjärnan i tystnad – tillsammans med sin bästa vän. Hemma finns kanske en dement mor som upprepar samma fråga om och om igen. En utåtagerande inneboende de har ansvar för. Flera överåriga unga som ska städa huset.
Man vet aldrig hur någon har det. Vi gissar gärna och gör oss föreställningar – det är så vi fungerar. Försöker orientera oss och placera händelser och personer i sina rätta fack. Men glöm inte bort att en spekulation är just en sådan. Alla har sin historia.
