Ohlin institutet har givit ut några skrifter inför valet till Europaparlamentet den 9 juni.
Hitler föddes bara några månader efter Jean Monnet som skulle komma att ägna sitt liv åt att reparera de skador som han orsakat och kämpa för samarbete istället för förstörelse och hat. Jean Monnet är EU:s arkitekt, men nämns sällan i sammanhanget. Han ägnade sitt liv åt att agera i kulisserna. Rampljuset som kan locka en del politiker intresserade aldrig honom.
I ruinerna efter första världskriget skapades Nationernas Förbund. De fasor som hade utspelat sig skulle aldrig igen upprepas. Men vem skulle ens komma på den tanken? resonerade man då. Med facit i hand kunde man konstatera att hälften av de unga männen bara i Frankrike hade dött i skyttegravar och sjukdomar. Många hade blivit invalider. Det meningslösa och skoningslösa våldet som hade möjliggjorts av ny teknik torde avskräcka för alla krig i framtiden. Så trodde man då.
Efter andra världskriget, när planer på att återskapa NF i ny konstruktion med det nya namnet FN, Förenade Nationerna, ville inte Jean Monnet vara med. Han tyckte att arbetet var lovvärt, men inte tillräckligt. Av de erfarenheter de nu hade, ansåg han att om en fredsorganisation ska vara beständig med möjlighet att påverka, måste den vara överstatlig. Alltså innehålla bindande och tvingande element. Inget annat fungerar.
Han försökte formulera detta genom att påminna om att hans generation som varit med i krigens fasor vet hur förödande och fruktansvärt det är. De hade minnen av hur det var i skyttegravarna och hur det var att se söndersprängda kroppar i massgravar. Men de erfarenheterna skulle gå i graven med dem. Och trots att framtida generationer vet vad som hänt, kommer de att göra samma saker igen – om de har möjlighet. Människor glömmer och lär inte av tidigare generationer. Man vet, men förstår inte. ”Vi kommer inte att kunna föra vidare våra personliga erfarenheter, de kommer att dö med oss. Det vi kan föra vidare är institutioner”, sa Jean Monnet.
Jean Monnet var övertygad om att överenskommelser gjorda under högtidliga ceremonier där dokument undertecknades följt av handslag, inte var tillräckliga. Han visste utifrån egna och andras historiska erfarenheter att sådant inte spelade den minsta roll, när osämja startade.
Det krävs starka institutioner för att stävja människans svaghet för makt och pengar.
Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman den första konstruktionen som kallades för Schumanplanen, vilken tagits fram på Jean Monnets initiativ. De insåg alla nödvändigheten av ett samarbete mellan de länder som länge krigat mot varandra; Tyskland och Frankrike. I ruinerna efter krigets följder, formulerade de innehållet för Kol och Stålgemenskapen. Av kol gör man stål och av stål gör man vapen. Att gemensamt förfoga över dessa – främst i områdena Rhur och Lorraine – skulle förhindra någon att i smyg börja upprusta igen.
Efter andra världskriget avgick Churchill och Storbritannien fick en arbetarregering som inte var villig att ingå i den nya sammanslutningen i Kol och Stålgemenskapen – den ursprungliga konstruktionen av dagens EU – som var klar 1952. Storbritannien tvekade och önskade mer tid för diskussion. Jean Monnet ska då ha sagt rakt ut: ”Vi väntade på beslut från er när Hitler gick in i Rhenlandet 1936 med katastrofala resultat. Det misstaget ska vi inte göra igen”.
Det var inte lätt att få med Storbritannien, trots att Churchill varit en varm anhängare av samarbetet. Motstånd hos såväl Frankrike som där, gjorde att de inte kom med förrän 1973. Idag har de lämnat, vilket framförallt den unga generationen beklagar. Storbritannien kämpar nu med att förbättra de avtal de har med EU, när den isolering och de förlorade förmåner som följt med utträdet visat sig vara förödande.
Jag scrollar igenom information på nätet om sommarens val till Europaparlamentet. Det finns nu 117 olika partier som registrerat sig, även om de flesta saknar personer som står på listan. En person dyker till exempel upp under flera partier, ser jag. Det viktigaste är att gå och rösta, använda sin rösträtt, men deltagandet till detta val är lågt. Endast 55% av de röstberättigade deltog sist – vilket ändå är högre än i andra länder i EU. I år kommer det här hemma att vara nästan 300 00 fler röstberättigade än vid förra valet till Europaparlamentet 2019.
Trots kunskap om historien, finns det partier som arbetar för en ”Swexit”. Det är 12% av svenskarna som sagt att de är för ett utträde. Av alla nya partier som ställer upp i valet, har inget har fått en sådan flygande start som den nystartade Folklistan med Sara Skyttedal och Jan Emanuel Johansson. Över 500 personer har satt upp sitt namn bakom dem, vilket möjligen berättar något. Båda är duktiga på att skapa uppmärksamhet för sin person på olika sätt. Skyttedal har poserat med både vapen och lyxbilar och Jan Emanuel har ungefär profilerat sig i samma anda. Båda har varit frispråkiga. Att de inte har något partiprogram kan vara en strategi, när enkla budskap tenderar att gå hem. De spelar på den skepsis som finns mot EU-projektet idag, där den ursprungliga idén hamnat i skymundan, anses obsolet eller inte ha något att göra med dagens utmaningar. Det finns nu risk att de drar med sig andra partier som också anspelat på EU- skepsis, för att trumfa Folklistan. Högerpartierna spås stora framgångar i sommarens val. Använd din röst.
De idéer om EU som Jean Monnet skisserade från start har alla blivit verklighet, förutom den om en EU-armé. Hittills har Jean Monnet haft rätt.
Några delar av denna text har varit publicerad i Västerbottens-Kuriren 3, 4 maj
