My running life

Häromdan vaknade jag kl 04.30. Superpigg och lite speedad. Förmodligen för att jag hållit igång för länge kvällen innan. Då är det alltid svårt att somna och sova ordentligt.

Vad gör jag då när jag vaknar för tidigt? Jo, går ut och springer såklart. Speciellt nu när det är maj och solen är uppe och fåglarna sjunger, så är det helt underbart att gå ut. Även om jag aldrig funderat mycket över vilket väder det är när jag går ut och springer.

Jag har tränat sen jag var sex år gammal. Började i ÅIK – Åsele idrottsklubb, med friidrott för att sedan fortsätta med längdskidåkning. Det föll sig liksom naturligt eftersom allt var beläget i Lappland. Några grepp som där blev specifika var t ex att springa upp och nerför rullstensåsarna – och lubba i djupsnön som uppvärmning. Det senaste troligen därför att Rocky-filmerna gick då på 80-talet och jag tror att han rände genom ett djupsnöfält för att komma i form. Jag minns speciellt en eftermiddag när jag stod i ett sådant djupsnöfält och värmde upp med vår tränare Egon Edmark (tillika idrottslärare i skolan) Då ropade jag till honom: “-Egon! Jag vill egentligen dansa balett” Det här var mycket allvarligt menat och jag tänkte att han kanske skulle ha något tips kring detta. Men, då svarade han: “Annika! Detta är balett för flickor i Lappland!” Okej, tänkte man. Så var det med det.
Det var väldigt mycket träning i barndomen. Ibland satt man i den lilla unket luktande skidstugan och väntade på tränaren efter skolan. Och hoppades att han inte skulle komma! För då kunde man ju gå hem och leka med Barbie. Fast, det hände ju aldrig.

Måste dock säga att efter den perioden så har jag aldrig mera hoppats att träningen skall bli inställd. Idag är träning för mig som att sova, borsta tänderna och äta. Något man gör och som finns med i livet. Hade en kollega som en gång frågade hur jag hade tid att träna? Jag förstod inte riktigt den frågan, eftersom att träna är något som jag alltid lägger in. Men blir det inte av så funderar jag inte så mycket över det heller eftersom nästa tillfälle kommer snart igen.

När mina barn var små var jag ensam hemma större delen av veckan och kunde inte gå ut och springa. Då satte jag dem i köket, så att jag såg dem, och ställde mig utanför fönstret och hoppade upp och ner på en pall ute så länge det funkade. Det är ju härligare att röra sig utomhus än inomhus. Det huset hade dessutom väldigt lågt i tak, vilket gjorde det svårt att hoppa upp och ner på en pall.

Oavsett livssituation eller någon övrig status, så har jag alltid tränat. För ett tag sedan (ja, det var inte första gången det hände) så frågade en kompis om jag inte var intresserad av att delta i tävlingar eller göra typ Iron Man. Men, det har aldrig lockat mig. (Även om jag tävlade jämt som barn när jag var organiserad, såklart) För mig är idrotten inget projekt, utan en livsstil.

Det här kan låta överhurtigt, men jag känner aldrig att det skall bli jobbigt att träna, eller att jag vill göra något annat. Att jag tittar ut och tänker att det är både mörkt och regnigt och inte så lockande. Faktiskt är det så att ibland kan jag inte tänka ordentligt om jag inte är ute och springer. Det är som om alla tankar sorteras och allt klarnar då. Inser att det är ovanligt och ett privilegium.

Skall då avsluta med ett annat slitet påstående: Det är aldrig för sent att börja träna. Har du haft svårt att komma igång så är mitt tips att planera in det i din vecka. Allt handlar om planering – för att få det gjort som du vill få gjort. Skriv in två pass i veckan – och fullfölj dem. Ibland blir det tre eller fyra, men aldrig mindre än två. Thats the thing. Att bara gå ut och inte göra hela passet man tänkt är även det bättre än alternativet. ´

Har den senaste tiden sett ett påstående om löpare – lite av ett skämt som florerat i sociala medier. Att löpare lever längre än icke löpare – men inte längre än den tid de lägger ner på att springa. Sådana saker är alltid populärt att skämta om, även om jag inte riktigt fattar det, eftersom att man lever medans man springer.

En förebild som folk alltid tar upp när man vill softa i livet är Winston Churchill. “Han tränade aldrig! Rökte och drack mängder varje dag och åt aldrig sallad. Och han blev 91 år!” Jo, så var det faktiskt. Men, det blir man ju inte gladare av – för att han blev gammal.

Ja, det här lät ju jättepräktigt. Jag som förfasat mig över Gabriel Wikströms förslag för att förbättra folkhälsan. Hans senaste är ju att påminna alla om hur farligt det är att sitta. Jag gillar inte förbud, pekpinnar eller moralism. Tänker att det jag skriver här skall fungera lite som inspiration. I övrigt är jag inte speciellt präktig och nyttig överhuvudtaget. Försöker dock hålla mig inom levnadsregeln “lagom är bäst”. Sov lagom, träna lagom, ät lagom, drick lagom. Och så vidare. Och tänk långsiktigt.

Jag är nu inne på mitt 39:onde år som löpare och har hittills tillryggalagt ungefär ett varv runt jorden. Hoppas på ett varv till.

Facebook