Därför stannar jag i Liberalerna

Jag sneglar ut över balkongen och ser ett grått dis framför en fond av kala träd. Mars månad är snart slut och våren står där och väntar någonstans runt hörnet. Det känns hoppfullt. Förra veckan avslutades min tjänst som politisk sekreterare i Göteborgs stad. Helene Odenjungs efterträdare Axel Darvik valde omedelbart att säga upp staben på Liberalernas kontor i Rådhuset. Till en början var vi alla chockade, eftersom vi hade avtal och planer för hela mandatperioden. Men idag har allt fallit på plats. De politiska vägval och uttalanden som Darvik gjort, framförallt om skolpolitiken i Göteborg, är av sådan art att jag personligen inte hade kunnat jobba kvar.

Den här måndagen inleder även en ny fas för Liberalerna som parti. Igår samlades partirådet, där ett vägval avgjordes. Partirådet satte punkt för en lång tid av diskussioner om vad Liberalerna ska göra för att vända de mycket dystra opinionssiffrorna. En majoritet av ombuden beslutade att partiet ska arbeta för en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister. Denna linje innebär i klartext att en kommande borgerlig regering ska vara beredd att söka stöd hos Sverigedemokraterna.

Här har partiet visat sig vara kluvet mellan dem som absolut inte kan tänka sig samröre med Sd och de som kan det. Försök till kompromiss som önskade tillägg om försäkra sig mot alla former av budgetsamarbete med ytterkantspartierna avslogs.

Det är viktigt att understryka att Nyamko Sabuni tecknade denna kurs för partiet långt innan valet 2018, vilket har vunnit gehör hos flertalet. De är övertygade om att taktiken att isolera Sd är det som lett till att de har vuxit. Mycket på grund av att människor upplever att Sd:s mandat ignoreras av makten. Skickligt har Sd upprätthållit bilden av att de inte får vara med. Det finns även en analys att Sd har vuxit mycket därför att de är det parti som ”vågat tala klarspråk om samhällsproblemen” och hur ta sig an dessa. Både S och M har idag därför lagt sin politik nära Sd:s politik. Dessa analyser kunde vi höra i Liberalerna redan efter valet 2014. Att enda vägen att desarmera dem, var att bjuda in dem och låta dem ta ansvar. Så länge Sd kunde stå utanför och peka finger mot etablissemanget, skulle de växa.

Jag har förståelse för en sådan analys. Många är genuint övertygade om att det är enda vägen att gå. Att vi nu under flera års tid har prövat en väg som inte visat sig ge någon framgång alls. Och om vi då försvinner i nästa val på grund av att vi framhärdar på en hittills misslyckad väg, så finns det ju ingen alls kvar i riksdagen som kan försvara de liberala bastionerna. Den liberala gränsen. Därför måste vi göra så här nu. Och då inte binda sig vid en formulering – ett löfte – som vi sannolikt inte kommer att hålla. Men denna analys bortser helt ifrån att populistiska partier vinner framgång också i många andra länder. I länder som släpper in dessa partier att direkt påverka regerings politik och arbete ses en tydlig påverkan på besluten.

Gårdagens beslut är en vattendelare. Vi som följde debattinläggen hela dagen kunde tydligt höra skillnaderna i argumentation mellan dem som var för partistyrelsens förslag och dem som var för reservanternas. De som var för partistyrelsens förslag upprepade att de ”litade på/hade stort förtroende för våra representanter och Nyamko Sabuni”, samt angav sakpolitiska förslag om vägen framåt. ”Lösa problem i människors vardag”. De som å sin sida krävde skrivning om att sätta en röd linje vid ytterkantspartierna hade genomgående ideologiska argument. Man kunde uttrycka sig om ”vår själ” och ”identitet”. Tina Acketoft från Skåne berättade hur det blivit i Danmark som prövat greppet att inkludera de främlingsfientliga istället för att hålla gränsen mot dem. Att det endast lett till att de andra partierna blivit mera främlingsfientliga samt att dessa åsikter normaliserats. Att det bjuder in till ett sluttande plan.

Continue reading

Slipper vi kameror i skogen?

Det stora friluftsområdet runt Skatås är välbesökt och här samsas promenerande med cyklister och löpare. Själv alternerar jag bland samtliga roller. På flera ställen står det skyltar, som uppmanar till ordning på vägarna. ”Gående till vänster och cyklister till höger.” Cykel är ju ett fordon och ska på en cykelbana hålla till höger, precis som i trafiken på gatan. Samma gäller för gående, även om det inte är ute på gatan, utan på en cykelbana. Huruvida man ska springa och jogga på höger eller vänster sida, är dock ett flitigt diskussionsämne. Här delar sig åsikterna och det känns som att det är fifty-fifty.

Hursomhelst så är det få som håller sig till reglerna. Både som löpare och cyklande, får man ta det vackert och kryssa fram och tillbaka på den breda banan, under soliga dagtimmar. Det är ingen idé att reta upp sig, för då har du inget annat att göra. Det betyder däremot inte att det är konfliktfritt. Då och då hörs någon pigg person läxa upp folk.

Jag har inte sett några ridande personer runt Skatås ännu, fast jag vet att det finns stall i närheten. Kanske är det tydligt var man får rida och inte.  I Änggårdsbergen däremot har jag vid ett par tillfällen åhört rejäla utskällningar av ryttare som avvikit från sina stigar.

Continue reading

Vem är du i sociala medier

Bloggen hade ju sin födelse och storhetstid i början av 2000-talet, när internet blev tillgängligt för alla – och i de sociala mediernas barndom. Den blev snart omsprungen av andra forum och så kommer det att fortsätta. Just nu pratar alla om Clubhouse och vi som är äldre säger att ”det är ju precis som heta linjen var på 80-talet”. Clubhouse passar säkert många, när det handlar om att prata. Och slippa att synas.

Men framförallt dominerar poddarna nu. Själv har jag följt Metalpodden från start. Att lyssna på dem är som att återigen få sitta med i replokalen och lyssna. Man känner sig inbjuden – som en kompis.

Metalpodden är min absoluta favorit, såklart. Men i studiesyfte har jag börjat att lyssna på en massa andra poddar. Vissa har tydliga teman och struktur. Alla har en idé, men över lag karaktäriseras poddar av att det är mycket tjat, utvikningar och ”gott om tid”. I motsats till allt annat. På Twitter ska man försöka att utmärka sig på få tecken. Skapa sin stil. Det inbjuder till våghalsighet, eftersom det är kaxiga kommentarer som väcker engagemang. Något som slagit mig rejält, är hur just twitter kan ge en bild av en person, som sedan visar sig vara helt annorlunda i verkligheten. Det beror förmodligen på twitters format. Eller så är det så, att det är den riktiga personligheten som syns? Den nedkokade essensen? Den som blandas ut av sociala konventioner i de vanliga sociala mötena, som på en fest eller en konferens?

Ska du skriva en text någonstans, säg på Facebook, så vet du att den måste vara mycket intressant för att någon ska orka läsa ända till slutet, om den är längre än 500 tecken. Långa texter brukar inledas med ”varning för lång text”. I debatter har du i princip tre meningar på dig att fånga någons intresse. Podden däremot erbjuder motsatsen med sitt trevande resonemang, flams och spånande. Även om alla försöker att utgå från en idé om sitt avsnitt. De flesta håller på över en timma.

Continue reading