Jag firar vidare

Livets mässa i naturens katedral. Så tänker jag hela tiden när jag springer i morgonsolen som lyser genom träden. Att springa i en sommarskog en tidig sommarmorgon är bland det bästa som livet kan erbjuda. Surrande humlor, doften av varma tallar, stilla fågelsång. Blåklockor och blåbärsris. Smörblommor och stensöta. Fill me up.

När jag springer börjar tankarna sakta att sortera sig själva. Det är något jag har gemensamt med andra långlöpare. Beslut faller på plats och det som varit diffust kan bli solklart. Jag lyssnar helst på bra musik när jag springer – har utvecklat ett mycket vaksamt agerande, för jag brukar råda alla andra att aldrig springa med lurar i – vilket blir som en perfekt bakgrund till tankarna. Men om somrarna brukar jag faktiskt lyssna på naturen. Jag klarar inte av att lyssna på en podd eller ljudbok när jag springer, eftersom mina tankar löper fritt i takt med stegen och jag upptäcker då att jag missat det mesta av vad som har sagts.

Continue reading

Jag är född och uppvuxen vid Ångermanälven

Bild: Modell av Ångermanälven på museum i Sandslån

I sommar har jag besökt Ådalen där den mäktiga Ångermanälvens breda mynning vid Höga kusten väller ut i Bottenhavet – kantad av berg med grön barrskog fylld av historia.

Älvens upprinning kommer från fjällen och formerar sig bredvid Vilhelmina, för att sedan ringla sig nedåt runt Åsele och Östernoret. Det är platsen där jag växte upp och älvens vatten dyker fortfarande upp i mina drömmar. Å-märgen är den djupaste fåran som finns i mitten av älven och den var man alltid rädd för. I det svarta djupet fanns allehanda okända monster.

Som barn paddlade jag och min syster runt i älven dagligen under många somrar. På den tiden “hemester” och egna aktiviteter var en självklarhet. Äventyren fanns på vattnet i Östernoret till Vispsjön. Stilla mornar var ytan spegelblank och älvdimmorna dansade ikapp med trollsländorna i vattenbrynet. Så fort jag vaknade sprang jag ner till stranden på kallt, daggvått gräs, för att ljudlöst glida ut över vassen i kanoten. Vid lunchtid kunde en bris tillta och små vågor rev runt. Då gällde det att ta rejäla tag med paddlarna. Då och då övade vi krisläge och slog runt med kanoten. Vi hade aldrig flytväst.

Ångermanälven dämdes upp 1979. Män och grävskopor från Vattenfall kom på flerårigt besök och stora ingrepp gjordes i naturen. Med gapande munnar och stora ögon såg vi jättegrävskopan Marion sakta rulla fram. Sedan tystnade den lilla Mattisforsen och framför dammen mellan Åsele och Östernoret bildades en stilla, svart sjö med kala bäddar som kantade stränderna. Som ett omlagt operationssår. Den dammen kändes ännu farligare än det virvlande vattnet. Där fanns det mal. När jag var barn var “Vattenfall” ett skällsord. Min mormor förde många och långa strider med det statliga bolaget.

Continue reading