Horace och jag har upplevt något liknande

Läste om Horace Engdahl i DN idag. Där återger han ett möte med Göran Persson under tiden Persson var statsminister. Persson hade bokat ett möte med Horace och när Horace kom dit trodde han att det skulle bli någon form av problemsamtal, kanske t o m bråk, men istället pekade Persson på två soffor och bad Horace lägga sig på den ena. Sedan låg dom där i vars en soffa och hade ett långt, bra samtal om politik, religion och litteratur. En “civiliserad dialog”. Det lät mycket bra och trevligt tycker jag.

Jag hade faktiskt en liknande upplevelse när jag läste historia för många år sedan. Infann mig då till ett bokat samtal med professor tillika handledare av min uppsats. När jag kom in sa han :”Varsågod och ligg”. Helt förbluffad stirrade jag på honom och undrade vad han menade. Men han upprepade sin uppmaning och pekade på en schäslong som fanns lite instucken under skrivbordet. Helt sjuk, tänkte jag och satte mig lite så sidan och försökte se cool ut. Men, det visade sig att han ansåg att samtal blev bättre om man låg ner. Samtalet blev just civiliserat och mycket bra, trots det ganska sjuka introt. Continue reading “Horace och jag har upplevt något liknande”

Efter gårdagens terrordåd i Bryssel

Jag blev faktiskt sjuk efter gårdagens förfärliga terrordåd. När jag kom hem sjönk jag ihop i feberfrossa och idag är jag risig. Det var som om all kraft rann ur på något sätt. All sorg som detta vållat. Igen. Förstörda framtider och familjer och vänner som försvann. Berövades det som skulle varit.

Jag har haft tre ettor på gymnasiet under det här läsåret och det har varit många dagar med rapporter och diskussioner om Paris, Trollhättan, krigen, flyktingarna och mord. Har aldrig varit med om ett liknande läsår. Terrorismen har startat ett krig. “Ett lågmält krig utan fronter” som Adam Cwejman skrev i GP. Attack och vedergällning. Sånt tar inte slut.

EU har hamnat i en svår kris. Medlemsländerna kommer inte överens. I morgon ännu ett möte. Inrikesministrarna skall träffas. (Hoppas Ygeman har god nattsömn så att han orkar) Det värsta som kan hända nu är att man blandar ihop flyktingfrågan med terrorismen. Det finns så många populister som vill blaffa ihop allt och spela på känslor, samla billiga poäng och föreslå kortsiktiga lösningar
Jag är mycket glad att Göteborgs moské och Fisksätra moské (det är de jag sett idag) går ut och markerar att terroristernas agenda – när Daesh har tagit på sig dådet, inte har något att göra med Islam alls. Kan tyckas överflödigt att behöva säga det, men tyvärr behövs det.
Det är inte bara religiösa samfund som skall samarbeta utan även länderna i EU. Och underrättelsetjänster.

Nästa träff är den 6 april

Nu har Liberalerna meddelat på fb-sidan att nästa träff som handlar om flyktingfrågan kommer att ske onsdag den 6 april kl:18.00-20.00 på Vinylbaren Trubaduren, Hönö.
Vi har bjudit in Leif Andersson från Migrationsverket. Han är form av verksamhetsexpert i Västsverige och kommer att prata om vad de nya lagarna som införts i mars innebär för kommunerna.

Just flyktingfrågan har visat sig vara den mest angelägna frågan för flest personer just nu och det är väldigt viktigt att bjuda in till möjligheter att få svar på sina frågor. Har du någon fråga du vill ställa, men inte har en chans att komma dit, så kan du mejla mig! Jag tar upp frågan och redovisar svaret här.

När det gäller flyktingfrågan och kommunernas ansvar att ordna boende till sin andel, så har ju det väckt mycket protester och oro. Hur kommer det att bli? Men även de som vill hjälpa till och underlätta har också hörts.
Oftast känner man oro så länge man inte vet vad som skall hända – eller innan man känner någon. En klassiker är ju att “jag vill inte har hit fler invandrare, men min kompis, han skall få stanna, för han är ju bra”.

Har du tänkt på vad många gånger följande händer när du åker tåg: En medpassagerare skall gå på toaletten eller köpa kaffe. Medpassageraren undrar då om du kan du passa hens väska medans hen går iväg en stund?
Jag har alltid undrat över hur det kommer sig att personen litar på just den som sitter bredvid och inte alla andra? Lite intressant.

Ikväll blev jag vald till ordförande för Liberalerna på Öckerö.

Det känns jätteroligt att få ta över stafettpinnen i vårt arbete och fortsätta att leda arbetet framåt. Några grova riktlinjer om hur arbeta vidare hann vi enas om och förutom att ha sedvanliga årsmötesförhandlingar så konstaterade vi även att liberaler behövs mer än nånsin i dessa tider. För just nu befinner vi oss i en historiskt stor folkvandringstid, vilket har givit oro. Fler människor än någonsin är på vandring just nu i världen. Många flyr från krig och andra flyr från fattigdom på jakt efter ett bättre liv för sig och sina barn. Så har människan alltid gjort.

Det är i kriser som allting prövas och nu visar det sig att EU inte klarar av att komma överens och tillsammans hantera detta. Vi har allt från gränslös vänster, humanistisk borgerlighet, de som anser att alla som vill skall få komma hit och vi har främlingsfientliga högerextremister som vill stänga gränserna helt och så har vi de som är rädda för allt som är nytt och främmande.
EU:s solidaritet med andra människor fanns inte alls i den utsträckning jag trodde. Deras krigsminne har visat sig vara annat än det jag trodde.
Jag har alltid undervisat om EU som den enda fredsrörelse som visat sig fungera och hålla i praktiken. Att länderna som frivilligt väljer att gå med i denna enda organisation med överstatliga inslag, binder sig för att samarbeta om svåra frågor. Jean Monnet, en av EU:s grundare, sa (ung) att:

“När vi som var med under första och andra världskriget inte längre lever, så dör minnena och erfarenheterna med oss. När världen glömmer så kommer krigen att starta igen. Skrivna kontrakt och handslag har aldrig visat sig hålla när det börjar blåsa kallt. Det enda som överlever är institutioner.”

Jag kan aldrig sluta repetera detta, för det är så sant! Ni kan ju förstå hur mycket kunskap som försvunnit i historien och hur många erfarenheter som fått göras om och om igen.
För hur är det med samarbetstanken i EU? Flyktingfrågan har visat hur det ser ut. Portugal tog emot 32 personer förra året. Vissa vill inte ta emot några alls. Vissa vill lämna EU. Vissa borde kanske lämna EU.

Jag tänker personligen på andra världskriget hela tiden. På hur mycket av det som fortfarande påverkar oss. F d öststater som inte alls gjort upp med sitt förflutna och på vilket sätt Tyskland aktivt har jobbat med kriget. Det svenska krigsminnet jämfört med ett land som deltog. Förståelsen för det gemensamma EU-projektet.

Så liberaler behövs verkligen mer än någonsin. Det handlar om att få med detta på gruppmöten och årsmöten. Inte tappa the big picture i vardagsarbetet. Det handlar om att berätta om den liberala ideologin som utgår från att varje enskild individ skall få någon form av chans att leva det liv hen vill. En chans att försöka. Där vi aldrig sätter en individ i en grupptillhörighet och drar slutsatser utifrån det. Det är bara att fortsätta jobba utifrån det!

Hänger man med mig så händer det saker.

Möteskulturen

Läste idag i GP en artikel av Anna van der Vliet, kurator och konstnärlig ledare. Hon är frustrerad (f ö ett modeord på 70-talet) över alla dessa möten utan resultat gällande vad göra i Göteborgs konstvärld. Ändlösa möten till höga lönekostnader för de deltagande. “Bevara oss från fler idémöten med post-it-lappsövningar!” skriver hon. Först skrattar man lite igenkännande, men sedan blir man mycket allvarlig. Här gäller det planering inför Göteborgs 400-årsjubilieum, men det visar på en fruktlös möteskultur som råder – förmodligen på väldigt många institutioner. Möten för att visa att möten hållits verkar vara viktigare än att föra arbetet framåt och se verkliga resultat. Alla arbetsplatser har möten, i ett otal konstellationer.

Att ses regelbundet är överordnat vad man vill åstadkomma. Det är alltid trevligt att ses och just den känslan kan invagga deltagarna i en falsk känsla av att man fört saker och ting framåt. Det är också trevligt att vara invald och utvald. Arbetssätt och dåliga mönster är svåra att upptäcka när man är mitt uppe i något. Det du i ett inledningsskede kanske såg som problem och protesterade mot har blivit normalt och du har resignerat. En normaliseringsprocess har skett. Det är dessutom svårt att införa nyordning kring möteskulturen eftersom allt etablerat är svårt att ändra på. För skall man göra något på ett nytt sätt så är det någon som känner sig trampad på. “Har det vi alltid gjort varit fel?”
När du inför nya arbetsmetoder och kanske nya personer så rubbar du någons ordning. Vi är så rädda för förändring. Och rädda för att fatta beslut. Med en sådan kultur hamnar berörd institution ohjälpligt på efterkälken. Och utan att de ser det själva går de mot en avgrund. Det är bättre att agera och kanske göra fel än att inte våga göra något alls. Att inte våga göra något alls är faktiskt jättefel.

2

Om exakt två månader

kommer träden att slå ut. Man tror alltid att det skall ske lite tidigare, speciellt om det är mycket soligt och varmt. Men, nej, det gör det inte. Kom nu ihåg att jag talar om Göteborg. Det är ju inte så att löven slår ut i Lappland om två månader.
Jag minns i min barndom i södra Lappland, hur vi väntade och väntade på våren. Och glädjen när den första fläcken av asfalten plötsligt syntes. Då tog man på sig träskor och hoppade runt en stund på den fläcken, för att sedan få tjälaknölar på fötterna av kylan. Därefter skottade vi ut snön från gården på asfalten för att den skulle smälta ner lite fortare. Det tog dock sådan enormt lång tid.
När det var dags för skolavslutningen så ville ju vi, som alla andra i Sverige, ha utslagna björkkvistar runt skolbron. För att det skulle ske, så var någon stackars lärare tvungen att driva dem i bastun under natten, för att sedan raskt knyta upp dem. Okej, jag kanske överdriver lite, men ungefär så ser mitt minne ut. Något som däremot är kristallklart är minnet av min förvåning när jag insåg varför påskliljor heter påskliljor. Hos oss blommade de till midsommar.
Men, nu kan vi se fram emot att snart, snart få se hur sju nyanser av brunt plötsligt får en slöja av ljusgrönt över sig. Det är så vackert när allt blir grönt igen.

Frölunda vann idag

Det är en trevlig händelse och säkert väldigt roligt för dem. Men, inget jag lägger många minuter på att fundera över dagligen. Hänger bara hjälpligt med i sportresultaten, även om jag numera favoriserar IFK Göteborg. (Efter att ha arbetat med en fantastisk person som fick mig att luta ditåt)
Det är så mycket som skall fördelas över en dag och sport faller lite ur min ram.

Däremot lägger man ändå mycket tid på sånt som man egentligen inte tänkt. Som engagera sig i ett twitterflöde om Gabriel Wikström. Han vill nu förbjuda det mesta kring tobak. Att förbjuda allt som är farligt är en förmyndartanke jag inte delar. Du lär sällan av andras misstag.
Men vad skall då en hälsominister göra? Är det inte hans uppgift att förbjuda tobak i alla varianter (även i rökform utomhus…) och socker? Nej, faktiskt inte. Du kan aldrig predika! Däremot kan du berätta. För alla gillar att lyssna, för att sedan själva dra slutsatser och fatta beslut. Skall man lära elever något så är det oslagbart att välja berättelsen. Det fungerar för alla sorters lärstilar. Och den som lyder råd är klok. Lär dig lyda goda råd.

Minns en händelse på tåget för många år sedan när rökning precis blivit förbjudet inomhus o s v. Alla satt i lugn och ro i en tågvagn och läste och hörde livet susa. Plötsligt tar en mycket gammal man upp en cigarr och tänder den. Så där lite trevligt. Strax kommer det då rusandes en tågvärd och hojtar vilt att det numera är rökförbud i hela tåget! Men den äldre mannen fattar ingenting. Han bara tittar på henne och ber henne upprepa det hon sagt, men ser lika oförstående ut i alla fall. “Jag har rökt i hela mitt liv och jag kommer att fortsätta med det” sa han, och fortsatte att röka. Tågvärden fattade då ett beslut att inte driva saken vidare utan gick därifrån. Det tycker jag var sympatiskt. Skulle nog inte fungera idag, men det här hände alltså när förbudet var nytt. Och den gamle mannen har säkerligen gått ur tiden för flera år sedan.

Till sist fruktar jag att det blir lag på att bära reflexväst.